Ta en paus människa!

Det blev ett sommaruppehåll. Jag behövde tid för mig själv, tid att bara koppla bort ett liv och leva ett gammalt. Efter ett tag förde jag samman det viktigaste från mitt gamla liv med det viktigaste från mitt nya liv. Av detta har det förhoppningsvis skapats en någorlunda balans som jag kan leva utifrån. Det låter kanske flummigt. Men jag tror man kan beskriva detta som en ålderskris. Mitt förflutna ligger tätt intill och gör sig påmint samtidigt som det som ligger framför är rätt långt ifrån vad det gamla varit. Jag har tagit den här sommaren till att hitta igen mina rötter och ta vara på det bästa av det som jag har med mig sedan uppväxten. En del saker har gjort mig starkare i det jag är nu och en del saker har jag ledsamt fått acceptera som något jag får lämna. Något jag tvingats inse är förbi är dagar av planlöst umgänge i någon av Stockholms alla parker, eller för den delen bara planlöst häng i Stockholm. Ett liv och en vardag som jag måste vinka farväl men kärt minnas.

Jag är väldigt nostalgisk av mig och har upplevt hur starka känslor vissa platser är förknippade med. Ibland så starka känslor att jag vill undvika dem för att slippa riva upp dem igen. Någonstans måste jag lära mig konsten att gå vidare och bevara minnet. Jag vill så ofta drastiskt ta avstånd eller säga adjö till vänner, platser och händelser istället för att låta det vara något som är förbi men ändå kvar. Jag har tagit upp en kontakt som varit nere i många år pga jobbiga händelser. I sommar var jag redo att åter ta upp kontakten och det visade sig vara väldigt uppskattat från min sida. Förhoppningsvis kan vår vänskap följa med oss längre nu när vi mötts på en annan nivå än där vi skiljdes åt. Hon var min allra bästa barndoms vän, nu är hon en kär vän som jag väldigt gärna träffar igen.

Den viktigaste lärdomen i sommar är i alla fall just att våga stanna upp. Det går att stanna upp och fråga sig vad det egentligen är man gör med sitt liv. Går jag åt rätt håll? Det är väldigt lätt att fastna i relationer och rutiner och jobb och sedan lunka på utan att egentligen fråga sig om det verkligen är det man vill. Den här pausen går också djupare än bara på sysselsättning det handlar om rutiner i vardagen om motion och om Gud. Det är viktigt att våga stanna upp också i vandringen med Gud och fråga var man är, växer jag åt rätt håll eller har jag fastnat?

En sak som ekat i mitt huvud de senaste månaderna är att Gud är större. Guds nåd är större. Min uppväxt och mitt sammanhang säger mig ofta att det inte är tillräckligt, att det inte finns hur många chanser som helst. Men i somras insåg jag: Jesus har aldrig slutat hoppas på mig. Att jag är en syndig människa som inte lyckas leva mitt liv som jag vill är ingen hemlighet. Men lögnen som måste bort är att det därför är kört för mig. Det är aldrig kört. Guds nåd är allt jag behöver. Hur stor min synd än är hur djupt ned i skiten jag än sjunkit, det är aldrig kört för mig. Guds nåd är alltid större! Som nyfrälst (nyligen påverkad av Guds nåd) ligger den här känslan väldigt nära hela tiden och den känslan skapar frimodighet, tacksamhet, glädje och ödmjukhet. Upplevelsen av att ha fått en andra chans i livet är så oerhört stark. Den förändrar precis allt. Men ju längre tiden går desto svårare är det att komma ihåg det. Helt plötsligt står jag en dag och upptäcker hur jag tänker dömande om andra människor. Eller hur jag faller offer för modlöshet och hopplöshet. Ta en paus människa och begrip att Gud är god, Hans nåd varar i evighet och den är ny varje morgon! En ledare sa många gånger till mig, det viktigaste är inte att du håller dig från att inte falla utan att du efter att du fallit alltid vänder dig till Gud och ber om Hans hjälp att ta dig upp igen. Det är vad jag vill säga till dig idag, det finns hopp för dig och det är aldrig kört. Ditt liv kan börja om precis när du vill och det är aldrig för sent att hitta tillbaks till Gud. Vilka dina rädslor än är så är Gud ändå större än dem. Är du rädd att Gud ska göra något med dig som du inte vill så kan det ibland vara motiverad rädsla. Men Han gör aldrig något mot din vilja, om det är så att Gud vill något du just nu inte vill? ser Gud till att invänta dig tills du är redo att också vilja det. Det låter kanske konstigt, men om du vågar be ?ske Din vilja? så kommer du så småningom inse att du får bönesvar.

Nåden är inte heller ofarlig, den kan förändra precis allt. Men det är också det som är så ljuvligt med nåden. Den kan för en del verka hård när den tvingar till ett vägskäl där något måste väljas bort. Men det är i det där vägskälet som livet avgörs. Det är där vi får möjlighet att dumpa allt och gå åt ett nytt håll med en hel hög med oskrivna blad och nya dagar som möter oss med ett leende. Oerhört klische´ men så oerhört bra!

En paus i livet har fått mig att inse vad det är som är viktigast i livet. Jag har vågat stanna upp och ifrågasätta allt för att om möjligt hitta rätt steg framåt. Jag tror jag hittat det och det är samma som innan jag tog pausen. Det är bara det att jag nu går mot det målet med lite mindre tyngd på mina axlar. Jag har dumpat av mig en massa skit och kan mycket lättare och mer motiverad gå mot målet.


Tacka Herren ty Han är god, Hans nåd varar i evighet.

Bön:

Herre tack för Din nåd som är större än jag kan förstå.
Tack för att Du aldrig slutat hoppas på mig.
Ta mitt liv, mitt ego och mina drömmar och led mig rätt.
Jag vill leva i och av Din nåd och möta mina medmänniskor med samma nåd.
Hjälp mig att i allt alltid visa Din nåd och hur det påverkat mig.
Låt mig aldrig sluta påverkas av Din nåd.
Amen

Kommentarer
Postat av: Åsa

Du borde tänka på dig själv och vad du har att tillföra jordelivet än vad Gud har att säga om dig, verkar som du lägger ned alldeles för mycket energi på det, synd på en så klok människa.

2007-05-12 @ 10:28:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0