yosofine

Min Käresta och jag hade ett  skönt nattligt samtal i fredags där vi pratade om vår uppväxt i frikyrkan. Vi blev påminda om att vi som tonåringar tvingades ut till stadens centrum för att sjunga på torget. Ofta var det rätt konstiga sånger vi skulle stå och sjunga där bland folket som var på konsumtionsvandring. Det var ju inte så att vi var tvugna men det var mer att vi skulle svika kören eller vännerna eller Gud om vi inte var med. Och man vill ju vara en lagspelare, det har man ju lärt sig att man ska vara. Men jag fattar ärligt talat inte vad vi gjorde där. Utan hjärta och budskap bara pina och smälek.

Men det var ju också så det var. Kärestan sa med sorgsen blick, "ja, jag tog nog inte korset på mig..." och menade att han inte vittnade för sina klasskompisar och "Jesus-Flashade" var dag i skolan. Men jag sa emot. Att bära sitt kors för att man är kristen är inte samma sak som att bete sig konstigt så folk kan håna och mobba en för att man e skum. Det är inte extra heligt att stå upp för sin tro i tid och otid och trycka in ett "jesus dog för dig" mellan varje lektion. Klart att det finns dem som behöver höra det och självklart ska vi berätta om vår tro för våra vänner. Men det måste ju komma naturligt från det vi själva lever. Inte utav tvång och framförallt inte utav en längtan att bära sitt kors. Det är INTE det det handlar om tror jag.

Många idag som fortfarande är kristna men som lever i utkanten verkar jobba rätt hårt med att tvätta bort en nördstämpel de levt med hela sitt liv. Jo, jag är nog en av dem jag med. Vi har så länge blivit förknippade med en kultur och ett sammanhang som är så långt bort ifrån intressant, givande, kulturellt relevant livsstil att vi har lärt oss förknippa kristen tro med töntighet. Jesus är ju stencool, han är tuff, relevant, drar folk till sig genom sitt sätt att vara, är sjukt rättvis och sätter dit folk som inte e sjyssta. Han e ju hur ball som helst. Och så sitter jag här och känner mig som världens mes för att jag vuxit upp i ett sammanhang som lärt mig en 80-tals livsstil som inte e ett dugg ball.

När man träffar kristna från andra sammanhang eller länder så lär man sig vad som är en kulturell kristendom och vad som är själva innehållet. Innehållet e cool men förpackningen pinsam. Min skyldighet som kristen är att utstråla innehållet och låta innehållet påverka mig så att jag själv vet vad jag tror på och vad jag tycker om livets frågor. Om detta sker så behöver jag inte nämna ett ord om Jesus. Folk skulle fatta ändå. OM detta sker skulle mitt ursprung till mina åsikter, uttryck och min livsstil vara präglade av det tidlösa coola som Jesus gestaltar.

För att bli kvitt tönt och mes stämpeln behöver vi alltså inte köpa de snyggaste senaste modet eller ha de häftigaste intressena eller röka och dricka alkohol. Det räcker med att du hittar innehållet och lever av det. Skulle du göra det och sedan utveckla dig själv och de gåvor Gud har gett dig skulle det inte finnas någon ballare. Du skulle äga i ditt sammanhang. Längtar efter när våra församlingar kan visa den mångfald som vi är, varenda person i församlingen bär på gåvor och intressen som kan tillföra något i sammanhanget. Ändå är det bara en liten ynka procent som hörs och syns och bestämmer. Det ger en skev bild av hur det ser ut, många kommer nog bli förvånade i Himlen när de upptäcker vilken kulturell mångfald Gud har samlat runt sig.