Sol och synd på tapeten
Idag åkte jag och två vänner till stranden för att njuta av sommarvärmen. Det var en sån där skön utflykt till en badstrand en bit bort. Det kändes som en minisemester och det behövde jag! Väl på stranden började vi prata om våra minnen och erfarenheter av att växa upp i kyrkan. Vi tre har trots uppväxt på helt olika ställen liknande upplevelser. Vi drivs av en längtan samtidigt som vi blivit nedslagna så många gånger av människor som representerar tro. Vi har blivit brända ett antal gånger på människor som vi dra nytt av våra drömmar och vår naiva tro. Till slut finns bara skeptisism kvar. Men vi talade också om hur det var att börja gå från denna plats och återvinna en del naivitet.
Jag blev då påmind om en tanke jag haft flera gånger och som jag tror är väldigt sann. Kristna människor måste inse att de är syndare. Vi är alla syndare. Och det är inte förrän vi inser detta som vi kan förstå det Jesus sa. Det är inte förrän då som det blir på riktigt det han gjorde. För när jag inser mina brister det är först då jag kan öppna upp för möjligheten att Gud har en väg ut. Såg kort på en intervju med Ingela Agardh (Intervjun) och hon beskrev samma sak. Det var när hon insåg att hon inte dög någonting till som hon kunde släppa in Jesus i sitt liv. Jag tror det är precis så, det är inte förrän vi släpper vår prestige och vår skyddsmur och vågar inse sanningen om vårat liv. Det är först då som nåden från Gud är värd något. För då är jag beroende av den. Jag är beroende av det Jesus gjorde på korset för det innebär att det finns en chans också för mig. Men detta innebär också att jag måste erkänna smärtsamma sanningar om mitt eget liv och handlande. Jag måste erkänna att också jag är en syndare som inte kan leva heligt och rent hela tiden. Det är inte ett accepterande av synden men det är ett accepterande av min mänsklighet. Det fanns bara en som var utan synd och det var Jesus. Det var på grund av att han var syndfri som hans död kunde få en betydelse för oss andra. Skulle det finnas fler som kunde leva syndfritt skulle hans död vara förgäves.
Därför menar jag att alla kristna som okristna måste komma till insikt om sin synd. Och det så fort som möjligt. Den frihet och frid som kommer av detta är värd att känna vareviga sekund så gå inte miste om mer än nödvändigt av den.
Jag blev då påmind om en tanke jag haft flera gånger och som jag tror är väldigt sann. Kristna människor måste inse att de är syndare. Vi är alla syndare. Och det är inte förrän vi inser detta som vi kan förstå det Jesus sa. Det är inte förrän då som det blir på riktigt det han gjorde. För när jag inser mina brister det är först då jag kan öppna upp för möjligheten att Gud har en väg ut. Såg kort på en intervju med Ingela Agardh (Intervjun) och hon beskrev samma sak. Det var när hon insåg att hon inte dög någonting till som hon kunde släppa in Jesus i sitt liv. Jag tror det är precis så, det är inte förrän vi släpper vår prestige och vår skyddsmur och vågar inse sanningen om vårat liv. Det är först då som nåden från Gud är värd något. För då är jag beroende av den. Jag är beroende av det Jesus gjorde på korset för det innebär att det finns en chans också för mig. Men detta innebär också att jag måste erkänna smärtsamma sanningar om mitt eget liv och handlande. Jag måste erkänna att också jag är en syndare som inte kan leva heligt och rent hela tiden. Det är inte ett accepterande av synden men det är ett accepterande av min mänsklighet. Det fanns bara en som var utan synd och det var Jesus. Det var på grund av att han var syndfri som hans död kunde få en betydelse för oss andra. Skulle det finnas fler som kunde leva syndfritt skulle hans död vara förgäves.
Därför menar jag att alla kristna som okristna måste komma till insikt om sin synd. Och det så fort som möjligt. Den frihet och frid som kommer av detta är värd att känna vareviga sekund så gå inte miste om mer än nödvändigt av den.
Kommentarer
Trackback
