yosofine

Jag är mannen som har sett elände genom hans vredes ris. Han har lett mig och låtit mig gå i mörker och inte i ljus. Ja, han vänder emot mig sin hand, gång på gång, hela dagen. Han lät mitt kött och min hud täras bort, han krossade mina ben. Han byggde upp en mur mot mig och omringade mig med bitterhet och möda.

 

På mörka platser har han låtit mig bo likt dem som länge varit döda. Han har byggt en mur omkring mig, jag kan inte komma ut, han har lagt på mig tunga bojor. Hur jag än klagar och ropar, stänger han ute min bön. Med huggen sten har han spärrat av mina vägar, mina stigar har han gjort krokiga. En björn som ligger på lur är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt. Han har fört mig på avvägar och rivit mig i stycken. Förödelse lät han drabba mig. Han har spänt sin båge och ställt mig som ett mål för sin pil. Han har låtit pilar från sitt koger gå in i mina njurar. Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk, deras nidvisa dagen lång.

Han har mättat mig med bitterhet, givit mig malört att dricka. Han har krossat mina tänder mot stenar, han har täckt mig med aska. Du har drivit min själ bort från friden, jag har glömt vad lycka är. Jag sade: "Det är slut med min livskraft och mitt hopp till HERREN." Tänk på mitt elände och min hemlöshet, malörten och giftet! Ständigt tänker min själ på det och är bedrövad i mig.

 

Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp:
 HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.