yosofine

De senaste åren har det blivit på tapeten att diskutera grunden för medlemskapet i frikyrkoförsamlingen. Helt plötsligt ser vårt kristna landskap ut så att en traditionell församling med traditionell baptistisk syn på medlemsskapet står inför att lutheraner med annan syn på dopet vill bli medlemmar. Det är en verklighet att pingstvänner gifter sig med missionare och lutheraner med katoliker. Helt plötsligt är det våra mänskliga relationer som tvingar kyrkan att skriva om teologin. För hur löser vi problematiken om den ena i ett äktenskap kvalificerar sig som medlem men inte den andra, på grund av olika dop t ex? 

På samma sätt är det med diskussionen om homosexuellas rätt att bli medlem i en frikyrka. I ärlighetens namn hur många av den läggningen är intresserade av att bli medlemmar i en traditionell frikyrkoförsamling? Är det ens värt för oss frikyrkisar att fundera över detta? Både ja och nej. Jag kan tycka att hbt frågorna fått alldeless för stor uppmärksamhet i relation till hur stor den gruppen är framförallt i kyrkliga sammanhang. Vi kanske tar ut en hel del frågor i förskott, helt i onödan?! Men jag tycker samtidigt att det är viktigt att frikyrkan börjar tänka till kring vad medlemskap i en församling betyder. Det är oerhört viktigt.

Den här debatten som pågått senaste veckan på Dagen, och olika bloggar såsom Stefan Swärds, Barnabasbloggen för att nämna några, handlar om mer än bara medlemsskapsfrågan. Den rör också syndbegreppet. Vad är synd och hur ska vi som församling relatera till den? Vi kommer ju uppenbarligen aldrig bli syndfria. Här tycker jag Swärd har en viktig avskiljare när han säger "Omvändelsen leder inte till att du blir perfekt och syndfri, men du kan komma till insikt om att dina synder inte behagar Gud." Problemet när vi diskuterar synd är att vi står i ett landskap där det inte är säkert att man ens tror det finns något som är synd. Eller där man tycker att pratet om synd enbart skapar nya "syndakataloger" exempel på det finner du på den här  bloggen.

Jonas Melin talar om en typ av medlemsskap som blivit allt vanligare i den församlingstyp man finner i den sk "emerging church"- rörelsen. Det har utformats en rad olika sätt att bygga ny typ av församling och ny typ av medlemsskap på de senaste åren. En hel del fräscha grepp kan jag tycka. Melin beskriver i sin blogg varianten där man har en öppen och varm församlingsgemenskap som välkomnar alla typer av människor. I den typen av gemenskap behöver man inte vara omvänd redan, syftet i gemenskapen är att den ska leda till omvändelse och överlåtelse. Han skriver så här "Det är mycket lovvärt och att betona församlingens centrum istället för dess gränser kan vara en framkomlig väg för nya och gamla församlingar i Sverige. Det som är lite oroande när det gäller Saron är att Joakim Hagerius (i artikeln) är ganska vag och otydlig när han talar om församlingens centrum. Ska man lyckas med den här modellen tror jag att det är helt avgörande att centrum är tydligt definierat. Man kan inte hålla på och omdefiniera kristen tro och kristen livsstil hela tiden. Här hoppas jag att Saron kommer att vara tydliga med vad kristen tro och kristen livsstil innebär." I en församling som är öppen men tydlig finns det en kärna av medlemmar som tagit omvändelsen och lärjungaskapet på allvar. Kravet på medlemmen är därför ganska hårt. Det kräver att man har samma syn på vad omvändelse innebär.

Här har många församlingar en stor nöt att knäcka. När man redan börjat acceptera olika typer av dopsyn i församlingen har man redan börjat luckra upp vad medlemsskapet i en församling verkligen innebär. För hur ska vi lösa det i praktiken? Vilken teologi ska vi lära ut i församlingen när vi redan från början definierat att omvändelsen kan se ut på olika sätt i församlingen beroende på person. Klart en omvändelse ser olika ut, men grunden är väl den samme? Här kommer vi tillbaks till min första fråga. Hur löser vi problematiken med att det i ett äktenskap kan finnas två typer av kristen tradition varav den ena kvalificerar sig som medlem men inte den andra. Ska den andra personen tvingas omvärdera sin tro? Ska vi öppna upp för att man kan ha olika syn på dop och omvändelse i församlingen och ändå vara medlem?

Och då är vi tillbaks på min älskade fråga. Vad är församlingen till för? Vad är en församling? Är det en kristen gemenskap av efterfölljare som lever i en längtan att följa Jesus? Ja då borde inte svaret vara så svårt. Det är rätt hårt och rätt jobbigt att vara efterföljare. Framförallt därför att det är så tydligt om man inte följer efter. Det är en tydig definition av "innanför" och "utanför" tyvärr alltså, men det är ju liksom det som också är det fantastiska. Tror vi att Guds nåd kan förändra våra liv eller inte? Tror vi att det får konsekvenser i våra liv eller inte? Till slut blir det bara en fråga om lojalitet. Gud eller människan, vem bestämmer i ditt liv?