Finns det något bortom föreningskristendomen?
Nu är det äntligen Februari och våren är inom räckhåll. Det känns just nu väldigt hoppfullt. Jag har till och med fått mer energi i kroppen till att göra annat än att sitta och dega i soffan.
Helgen har varit riktigt rolig men även slitsam. Efter jobbet i fredags åkte jag och fixade presentkort och blommor och sedan var det bara att ge sig iväg till hänget med efk-ungarna. Vi åt mackor och paj och pratade samt tackade en medarbetare som slutar. Men vi tog också ordentligt med tid i bön. På lördagen träffades vi för styrelsemöte vilket kanske inte låter som det roligaste man kan göra en lördagmorgon. Nä det är det nog inte. Men jag är inte med för att jag brinner för styrelsemöten. Jag brinner för Jesus och i Sverige är det föreningsmodellen som gäller. Helgen avslutades med en stor dos migrän blandat med 30 års fest.
Det var nog inte styrelsens fel att jag fick migrän men jag tror att jag förstått min personlighet lite bättre på sistone. Jag är inte intresserad av former för formernas skull. Jag älskar att arbeta med kroppen, jag mår bra av att se riktiga resultat av mitt arbete. Det är därför jag till slut inte orkade plugga på heltid längre. För det var så mycket fokus på det intellektuella och så lite på hur det sedan skulle praktiseras. Jag behöver praktiken för att förstå teorierna. Och för att jag ska tycka att formerna och teorierna är något att ha så måste de fungera i praktiken.
Det är väl också därför jag insett att jag inte orkar ge mig in i ännu en traditionell församling. Vi har fastnat allt för mycket i formen kan jag känna. Vi kan inget annat än att vara församling enligt föreningsmodellen... men är det verkligen sant? Finns det inget annat sätt?
Att sitta med i styrelsen är allt annat än former iallafall. Det är ett arbete präglat av bön, längtan, drömmar och stora visioner om att Gud kan göra skillnad här och nu mitt i allt. Och vi kan genom våra beslut faktiskt ge möjlighet till det. Det går så länge vi inte låter formerna vara ändamålet i sig.
Helgen har varit riktigt rolig men även slitsam. Efter jobbet i fredags åkte jag och fixade presentkort och blommor och sedan var det bara att ge sig iväg till hänget med efk-ungarna. Vi åt mackor och paj och pratade samt tackade en medarbetare som slutar. Men vi tog också ordentligt med tid i bön. På lördagen träffades vi för styrelsemöte vilket kanske inte låter som det roligaste man kan göra en lördagmorgon. Nä det är det nog inte. Men jag är inte med för att jag brinner för styrelsemöten. Jag brinner för Jesus och i Sverige är det föreningsmodellen som gäller. Helgen avslutades med en stor dos migrän blandat med 30 års fest.
Det var nog inte styrelsens fel att jag fick migrän men jag tror att jag förstått min personlighet lite bättre på sistone. Jag är inte intresserad av former för formernas skull. Jag älskar att arbeta med kroppen, jag mår bra av att se riktiga resultat av mitt arbete. Det är därför jag till slut inte orkade plugga på heltid längre. För det var så mycket fokus på det intellektuella och så lite på hur det sedan skulle praktiseras. Jag behöver praktiken för att förstå teorierna. Och för att jag ska tycka att formerna och teorierna är något att ha så måste de fungera i praktiken.
Det är väl också därför jag insett att jag inte orkar ge mig in i ännu en traditionell församling. Vi har fastnat allt för mycket i formen kan jag känna. Vi kan inget annat än att vara församling enligt föreningsmodellen... men är det verkligen sant? Finns det inget annat sätt?
Att sitta med i styrelsen är allt annat än former iallafall. Det är ett arbete präglat av bön, längtan, drömmar och stora visioner om att Gud kan göra skillnad här och nu mitt i allt. Och vi kan genom våra beslut faktiskt ge möjlighet till det. Det går så länge vi inte låter formerna vara ändamålet i sig.
Kommentarer
Trackback
