omvärld:det är sällan tyst i den här staden

Bjuder här på ett utdrag ur min dagbok från Etiopienresan.

 

Det är sällan tyst i den här staden. Fram till midnatt spelas musiken från grannhusen och ljudet från bilar och rädda hundar dör aldrig ut. Människorna däremot de sover, redan vid nio är det folktomt på gatorna. Här blir det mörkt vid sju tiden och efter det dröjer det inte länge förrän gatorna är tomma och alla gått hem till sitt. Att vara vaken längre än till tio verkar vara en bedrift här. Ändå är det stadspuls. Men här börjar dagen klockan ett, alltså klockan sex vår tid. Om dagen börjar då är det inte konstigt att man kommer i säng så tidigt. Sen vad finns det att göra i ett land som ännu inte försörjer hela befolkningen med el? Tv är bara för de rika och bio går man på på dagen. De enda som är ute vid denna tid är dumma västerlänningar och gatubarnen. De är alltid ute det finns inget inne för dem. Deras hem är i de bästa fall gjorda av några lager plastduk över ett litet stenröse. Där under kan flera stycken bo, sova på kartongbitar, äta det de hittar i soptunnor eller fått av någon vänlig själ. Barnen kan vara väldigt unga många kommer från andra delar av landet och hoppas på bättre förhållanden i huvudstaden. Men här kör myndigheterna bort dem när de ska visa upp staden. Man hämtar upp barnen och kör dem så långt bort man kan helst så att det ska ta några veckor för dem att hinna tillbaka. Som om problemet skulle lösas på det sättet.

 

Det är inte bara barn som bor på gatan. Det finns familjer som tvingas bo på det sättet. De bor där för det finns inget annat ställe för dem. Det finns inget annat för dem, i detta land där öken och bördig jord samsas bland berg och djupa dalar. Här finns såna möjligheter men vart tar det vägen? Var finns initiativförmågan? Det är som att landet är berövat initiativförmågan. Vem väntar de på? Biståndsarbetare? Missionärer? Väst? Pengar? De flesta missionärer är övertygade om att positiva steg för en förändring måste komma från lokalbefolkningen själva. Men hur ska det någonsin göra det om ingen tar initiativet? Om ingen ställer frågan hur kan det någonsin komma till en början till ett svar? Vems uppgift är det att ställa frågan? Vems uppgift är det att komma med initiativ? Finns det något ”väst”, bistånd, missionären kan göra utan att beröva ännu mer av initiativ och arbetsförmåga? Vad är det som skapat detta klimat? Vad är det som gör att kyrkan inte tar större socialtansvar? Vad väntar de på? Vad väntar vi på? Vad väntar jag på?

 

Jag tror att möjligheterna är goda för en positiv förändring i det här landet. Kanske att man istället för att ge mer pengar kan genom punktinsatser lära att ta ansvar och använda det man redan har? Att lägga in mer pengar löser inget problem i längden. Att ge en tiggare några cent löser inte hans hunger för resten av hans liv. Men det måste finnas sätt att arbeta som ger långvariga resultat. Hur har missionen arbetat och kan man se något sådant resultat?

 

I Wondo finns en man som är känd över hela landet, också i utlandet. Han är känd därför att han sitter på en enorm initiativförmåga och en arbetsvilja som slår de flesta. Han har under många år arbetat med missionärer från SPCM (svenska pingstmissionen) och har nu ansvar för gästhemmet som finns kvar i Wondo.  Det enda som finns kvar av missionsverksamhet i samhället. Det andra är överlämnat till myndigheterna sedan några år och det har på senare tid gått väldigt bra för de verksamheterna. På missionens gästhus finns en stor trädgård som mannen tar hand om. För något år sedan fick han en avokadokärna av en missionär och den planterade han. När vi var på besök visade han stolt upp det ståtliga träd som kommit ur den lilla kärnan. Trädet bär frukt.

 

På många sätt har den här mannen visat god vilja för att göra förändring där han är. Han har byggt hus, hotell och han provar att plantera olika växter som kan vara alternativ till ”kat”-odlingen som mer och mer tar över böndernas marker.

 

Det finns församlingar i Wondo som vägrar ta emot tionde från bönder som odlar ”kat”. Innan vägrade de ta emot tionde från de bönder som odlade tobak. På det sättet försöker församlingen signalera rätt och fel. Mannen har planterat ett äppelträd på missionens gård, om det visar sig vara goda förhållanden för äppelodling vill han sprida det vidare till traktens bönder. Kilopriset för äpplen är högt i landet, mycket högre än kaffe. Det är därför så många gått över till att odla ”kat”, det är mer lönsamt än kaffe. Problemet är bara att ”kat”-odlingen är förödande för landets befolkning. Med en befolkning beroende av en drog som ”kat” kommer utvecklingen inte mycket längre. Det är en stor utvecklingsfråga.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0