yosofine

Kollade in CD-rean igår och hittade en Broder Daniel skiva. Helt plötsligt slungades jag 10 år tillbaks i tiden och såg mig själv gå och kolla in CD hyllorna på biblioteket i staden jag växte upp. Jag hängde väldigt mycket på biblioteket. Där kunde jag hänga och hitta inspiration helt gratis. Jag lånade alla skivor som jag hört talas om och som jag visste att andra lyssnade på. Jag lånade sådant jag läst om i musikmagasinet POP och Bibel och jag lyssnade på allt tills jag hittade min smak. Det var en tid som var väldigt känslosam. Jag minns min ångest och oro över att jag inte dög som människa. Jag minns min kamp att få bli bekräftad för den jag var och inte för det jag gjorde. Jag minns min brottningskamp att vara kristen och ha en kyrka att gå till samtidigt som jag ville vara en bättre kompis till mina klasskompisar. Jag vågade inte vara mig själv, samtidigt som jag i ren beslutsamhet var det ända ut i fingerspetsarna. Folk fick säga vad de ville. Jag minns min dagliga brottningskamp över att inte prioritera dem som  behövde mig och som var lik mig för att istället prioritera ett umgänge som inte förstod sig på mig (bara för att de var kristna och därför "bättre" att umgås med). Jag minns hur jag brottades med tankarna på en kristen livsstil samtidigt som jag tyckte att det var mycket som var så fel fel fel. Det fanns ingen jag kunde prata med om det här. Det fanns ingen. Men jag hade vänner som talade till mig. Det var Kent, Broder Daniel, Stina Nordenstam, Alanis Mourisette och Christine Falkenland. Deras texter, deras sorg, ångest och vanmakt gjorde att jag inte kände mig helt ensam. Jag förstod att det fanns något mer, något större. Jag förstod att jag kunde ta mig bort från de sammanhangen som jag inte trivdes i. Jag fick bara ge det lite tid.  Åh det finns så många texter, tänkte bjuda på lite Broder Daniel lyrik. (*=Har tagit bort lite yeah yeah yeah´n och några wow wow wow´n)