yosofine

Som jag skrev tidigare så tror jag att relationer över samfundsgränser är nyttigt för oss troende därför att det hjälper oss att växa i vår egen tro. Det här är kanske ett postmodernistiskt sätt att se på saken men jag är ju barn av min tid precis som andra är barn av andra tider. Så länge vi vet om vad vi är präglade av så tror jag att vi kan hålla en balans. Det är när vi vägrar inse att vi kanske inte har helt rätt eller är påverkade negativt av något som vi börjar komma snett menar jag. Men att vi är påverkade av olika tider och olika händelser ser jag som något positivt, det hjälper oss även i församlingen att se frågor från olika håll. Frågan är bara om det finns utrymme för sådana samtal i församlingarna bara?

Men jag ville även poängtera att den enhet som jag tror på är en enhet genom relationer. Det är inte en strukturell enhet där församlingarna ska underordna sig varanadra. Det är en enhet där vi erkänner våra trossyskon men fortsätter att verka på det sätt vår tradition har gjort sen tidigare. Enhet behöver inte betyda enhetlig eller likriktad. Återigen så är det kanske postmodernismen som spökar men jag tror faktiskt att vi kan rymmas under samma huvud.

Jag ser kristenheten som en kropp. Huvudet är Kristus och vi är alla lemmar i kroppen. Vi har alla olika form och funktion, det är därför kroppen är en sån bra liknelse. Händerna ska inte göra samma sak som lungorna och hjärtat gör en helt egen grej medan benen och fötterna kanske kan samarbeta lite bättre emellanåt. I denna kropp är det huvudet som bestämmer och resten får glatt följa med. Att definiera vilka samfund eller församlingar som finns representerade känns svårt. Jag vill inte göra det, men om Huvudet/Kristus bestämmer i församlingen och det märks så kanske det är en bra indikation?!