minna och minnas
Jag läser i en bok av Bodil Malmsten "Kom och hälsa på mig om tusen år", att en kvinnas lust till att samla och sätta in i album kan ha att göra med en önskan om att vi vill bli ihågkomna. Att kvinnan genom albumen får en plats i världen och i historien. Ett avtryck.
Jag tror att jag spar och lägger i lådor och sätter in i album också för att minnas. Minnas dem som levt innan mig. Pappas Faster Britta som jag älskade. Även om jag har svårt att komma ihåg något specifikt hon sagt eller gjort för mig så har hon lämnat ett stort varmt avtryck i mitt liv. Och genom att ha kvar saker som hon haft, saker som hon gjort, och kort hon skrivit till mig. Så minns jag henne. Att spara Farfars urklipp ur tidningen och hans anteckningar är ett erkännande, och att ha diabilder av Farmor och Farfars trädgård är ett viktigt historiskt dokument. För det är ingen som kan se det så som det en gång såg ut. Mitt barndoms himmelrike existerar inte längre men i mitt diabildsmagasin finns det kvar en bit. Mormors bonad som hängde i hennes sovrum hänger numera över köksbordet. De orden som mer än några andra kännetecknar min bild av min Mormor. Jag omger mig med dem för det gör att jag känner mig rik. Rik på människor, historier, visdom, kärlek och relationer. Jag kommer inte ur ingenstans, mitt liv har ett sammanhang jag kommer ur en historia och den präglar mig här och nu idag.
På nåt sätt tror jag att det är "svenskens" största problem idag. Det är så många som saknar historia, saknar rötter. Och därmed saknar man också en stabil grund att stå på när man möter framtiden. Det gör att det är svårt att ha distans och balans i politiska och samhällsintressanta frågor.
Jag tror att jag spar och lägger i lådor och sätter in i album också för att minnas. Minnas dem som levt innan mig. Pappas Faster Britta som jag älskade. Även om jag har svårt att komma ihåg något specifikt hon sagt eller gjort för mig så har hon lämnat ett stort varmt avtryck i mitt liv. Och genom att ha kvar saker som hon haft, saker som hon gjort, och kort hon skrivit till mig. Så minns jag henne. Att spara Farfars urklipp ur tidningen och hans anteckningar är ett erkännande, och att ha diabilder av Farmor och Farfars trädgård är ett viktigt historiskt dokument. För det är ingen som kan se det så som det en gång såg ut. Mitt barndoms himmelrike existerar inte längre men i mitt diabildsmagasin finns det kvar en bit. Mormors bonad som hängde i hennes sovrum hänger numera över köksbordet. De orden som mer än några andra kännetecknar min bild av min Mormor. Jag omger mig med dem för det gör att jag känner mig rik. Rik på människor, historier, visdom, kärlek och relationer. Jag kommer inte ur ingenstans, mitt liv har ett sammanhang jag kommer ur en historia och den präglar mig här och nu idag.
På nåt sätt tror jag att det är "svenskens" största problem idag. Det är så många som saknar historia, saknar rötter. Och därmed saknar man också en stabil grund att stå på när man möter framtiden. Det gör att det är svårt att ha distans och balans i politiska och samhällsintressanta frågor.
Kommentarer
Trackback
