yosofine

Det är mycket lätt att inse att man är slav under materia. Iallafall när man flyttar. Usch det är riktigt hemskt när jag inser hur mycket lådor med inneåll jag äger. Och samtidigt när jag tänker efter, många lådor med vackert värdefullt material som jag ärvt. Mina tillgångar är kanske inget som gör sig så bra på banken. Men i ett liv, ett hem, ger de innehåll och mening till rätt mycket. Som t ex mina olika teologiska boksamlingar. Jag har tillexempel "Studiebibeln" ett mycket bra och användbart band om 5 böcker som ger mycket näring när man söker svar på en viss biblisk fråga eller när man vill veta om ett specifikt ord kan betyda något annat. Och jag inser att det blir komplicerat. Det är väldigt få saker som är mig så kära att jag inte kan göra mig av med dem. Men samtidigt är det mycket som jag vill ha kvar därför att det säger något om mig, min historia, min familj eller som fyller en bra funktion. Och bara för att allt just nu inte ryms i mitt hem så kanske det inte är värt att göra sig av med?

Samtidigt finns det en annan dimension. Det finns något konkret terapeutiskt med att göra sig av med grejer. Att slänga en gammal halsduk som jag hade under en viktig och betydelserik period och som jag använt massor kan ta emot. Den påminner mig ju om allt det där roliga och det ger mig en känsla av att ha en viktig historia och på något sätt gör det att jag kan hålla mig kvar vid hur det var då. Det kan i sin tur leda till att jag värderar den tiden högre än den jag nu befinner mig i vilket gör det omöjligt eller iallafall komplicerat att göra något av nutid och framtid. Men behöver jag verkligen halsduken för att ha den historien? Och ibland är det så att man blir befriad av att göra sig av med dessa betydelsefulla prylar. Ett avstamp. Nu går jag vidare. Jag erkänner den där tiden som viktig och betydelsefull men konstaterar att jag lever i nuet och blickar mot en framtid. Jag lägger bakomtiden bakom mig och blickar framåt.

Well några tankar mitt i flyttstöket.