yosofine

för att skriva om hur underbart det är att jobba på ett café fullsmockat av ungdomar med knasiga färger i håret och piercings precis överallt. Åh mitt hjärta går sönder! Idag hade vi onsdagskonsert på cafét och det var fullt som vanligt. Det var några som kommit enbart för konserten i övrigt var det våra stammisar som hängde där. Ikväll har jag varit med om något väldigt speciellt. Flera av våra livligaste stammisar alltså de som har svårt att sitta still eller vara tyst särskilt länge, satt tysta och lyssnade. De var uppenbart tagna av denna musikaliska upplevelse. Så långt bort från det skrän som brukar komma från deras mobilspelare. Men de satt där förstummade och bara såg upp på denna karlakarl. För det måste man få kalla honom. Declan De Barra han var mörk och hade grova armar, något ett av kidsen glatt kommenterade. Och det största av allt var hur Declan mötte dessa ungdomar. Han såg dem i ögonen och svarade på alla konstiga frågor om IRA och terrorister och whiskeydrickande irländare. Han berättade att han inte drack alkohol på grund av att han sett så många av hans vänner fara illa av det. Kidsen drar upp exempel på reklamfilmer de sett där irländare dricker öl och whiskey (de är märkbart impade av detta) och han bara fnyser åt kulturen och säger att det är att kasta bort sitt liv. Han är så övertygande och så fängslande att han får vilken hormonstinn 15-åring som helst att lyssna. Det är så uppmuntrande med såna personligheter som kan ta såna här situationer. Och för oss som vissa gånger svettas över den höga ljudvolymen får tårar i ögonen över hur fina våra stammisar är och hur mycket de kan uträtta i sina liv, bara de förstod det själva.
 
Undrar du vart jag jobbar? Kolla här.