yosofine

Jag tror att alla människor har en inneboende kraft att göra något bra av sitt liv. Vissa människor behöver väckas, andra ruskas om. En del fattar man inte var de får sin styrka ifrån när de trotsar allt möjligt motstånd för att lyckas. Ett av mina största irritationsämnen är faktiskt människor som vägrar göra något av sitt liv. Utan som bara sitter på sin bak och väntar. För många är livet en ända stor väntan. Man tror på något sätt att det blir bättre av att inte göra något.

Jag är tvärtom. Av min mormor har jag lärt mig att se något positivt i alla situationer. Det kan bli rätt irriterande för folk som vill sitta och snyfta i all oändlighet. Jag vet. Men jag värdesätter den goda lärdomen och den fortsatta vandringen. Livet e rätt pissigt många gånger men vi måste ändå alltid välja hur vi vill tacklas med det. Antingen sätta oss ned och vänta. Eller resa oss upp erkänna brister, sörja sorger men fortsätta gå.

Men för att gå måste man ha någonting som driver en framåt. Något som gör livet och arbetet värt mödan. Som 17 åring bestämde jag mig för att bli en "history maker". En sån som Delirious sjunger om i sin sång. Jag valde att tro att mitt lilla liv kunde få vara betydelsefullt. Iallafall för någon. Det är min drivkraft. Jag tror att jag kan vara med om stora saker men för det måste jag våga tro det men även vara villig att fortsätta gå. Jag måste inte ta livet på så stort allvar, men jag vill det. För jag tror att det blir så mycket roligare så. Jag fångades av visionen som ekade nästan överallt under en period. "The vision is Jesus– obsessively, dangerously, undeniably Jesus. The vision is an army of young people. You see bones? I see an army. And they are FREE from materialism." Urklipp ur 24-7 visionen läs hela här.

Nu vet jag att det finns tider i livet då man bara inte orkar. Då det är öken och man har nog med att bara leva. De tiderna är också viktiga. Men det är livsfarligt att stanna där. Glömma bort att man är dödlig och att livet är en gåva som jag har att förvalta. Allting har sin tid men utan den där drivkraften i livet så är det lätt att inget får all din tid i världen. Är det värt det?