yosofine

Igår predikade jag för första gången. Det var lite annorlunda. Men i ärlighetens namn var det inte så speciellt. Jag har mycket kvar att lära men det kändes som att jag nog klarade mig rätt ok ändå. Så länge min poäng kom fram spelar det andra inte så stor roll känner jag. Har varit fullt koncentrerad och fokuserad på min predikotext så jag har inte unnat mig att skriva något annat än det. Det är som att svälta sig själv.

Den senaste veckan har varit väldigt nostalgisk, både tonårs tiden och släkt historia. När jag och min käraste kom hem från begravningen i onsdags satt vi och pratade i flera timmar om vår tonårstid. Vi pratade musikminnen och händelser som präglat oss. Vi funderade på hur det hade varit om vi träffats under tiden vi var tonåringar. Hade vi lagt märke till varandra? Jag tycker om att se tillbaka för det ger en sån rik bild av vem jag är och vad jag redan åstadkommit. Jag blir varm i hjärtat, får tårar i ögonen och blir tacksam. Jag älskar att lära känna människor genom att höra om deras liv och förflutna. I veckan har jag lärt känna min mormor lite bättre men jag har också fått en liten pärm full med tankar som kommer ge mig en bättre bild av den man hon var gift med, min morfar. Min morfar var predikant. Han var målare och predikant. På den tiden var det få som kunde leva enbart på predikantlönen, därför målade morfar hus också. Jag kan tänka mig att det var ett bra sätt att nå ut till vanliga människor om den tro han bar på.

Jag ska bjuda på några rader ur min skattkammare.
"Du tro, att ditt tvivel och förtvivlan kastat dig från det område, där Guds förlåtelse och nåd och barmhärtighet och trofasthet lyser. Du tror icke längre på dig själv. Sak samma. Tro på Jesus: han kan inte förneka sig själv. Gud har inte förlorat tålamodet med dig. Om du faller varje dag, så vill han hjälpa dig upp varje dag. Du skall uppfyllas av nådens trofeér, och varför skulle icke du bliva sådan? Se, jag är Herren, allt kötts Gud: skulle något vara så underbart att jag icke förmådde det?"