det går bra nu..
Förlåt mina något klyschade rubriker, jag tycker bara det är så fantastiskt kul att ha klämkäcka meningar som kan skvallra lite om innehållet i det jag tänker skriva. Vad är en blogg egentligen? Har funderat lite på det och folk har undrat. Det är ju sjukt ute med blogg för vissa, medan det i andra kretsar är mer av ett nödvändigt ont (kanske?).
Vem skriver jag för? Jag har alltid så länge jag kan minnas skrivit texter, skrivit för glatta livet. Det har gett mig hjälp att förstå livet, tron, vännerna och allt som händer. Vissa perioder hade jag svårt att sätta ord på det svarta tunga som låg över mig. Då flydde jag in i andra uttryckssätt. Men att skriva har alltid varit en självklarhet för mig. På gymnasiet hade jag en hemsida där jag skrev dagbok och jag fick många nya vänner tack vare den sidan. Den fungerade i praktiken som en vanlig blogg men jag hade större möjligheter att göra om utseendet på den. Det är en period jag minns med stolthet och lite avund på. För jag har glömt bort hur man gör hemsidor så jag vet inte hur man ändrar så mkt längre. Jag upplever den tiden i mitt liv som väldigt kreativ.
Och det är väl en sak jag tänkt väldigt mycket på den senaste tiden. Just hur tiden bakom mig präglar den jag är. Ibland så mycket att det skymmer framtida möjligheter. Jag kan sörja att jag missade saker i min uppväxt på grund av omständigheter... och inte se att jag har möjlighet till helt nya upplevelser nu, om jag bara ville lyfta blicken. Men det senaste året har mer och mer blivit en tid då jag lagt pussel och sett hur olika delar av mitt liv hamnat på rätt plats. Jag är så sjukt stolt över den jag är. Och nu vill jag varna känsliga läsare från att fortsätta läsa. Jag har varit låst i dålig självbild och fruktansvärt dålig förståelse för mitt värde som människa. Jag har sett ned på mig själv och mina egenskaper och trott att det kommer aldrig bli nåt vettigt av mig. Jag tror dock att den insikten präglat mig också på ett gott sätt. Jag förstod redan som väldigt ung att jag inte hade en chans i livet utan Guds hjälp. Jag har tydliga minnen av att gå hem från skolan, gena över fotbollsplanen framför dagiset och bli så tacksam att det enda sättet att uttrycka det på var att sjunga Amazing grace, saved a wretch like me.. Jag hade så dålig tro på mig själv att jag överlät mitt liv och min framtid i händerna på Den Allsmäktige. Jag såg det som min enda chans och samtidigt visste jag inom mig att jag inte var värd ens det. Så jag har jobbat på att få Guds kärlek och nåd, jag har ansträngt mig och tack vare det varit med om mycket. Men det har också gett mig långa perioder av magkatarr, spänningshuvudvärk och depressioner.
Men nu när jag sitter här vid frukostbordet och äter min frukost samtidigt som jag skriver, vilket är en sån otroligt skön känsla. Så känner jag mig så fruktansvärt stolt över mig själv. Inte bara för att jag gav mitt liv till Gud utan för att jag faktiskt arbetat mig till så mycket erfarenheter som jag har användning för. Det har blivit ännu mer tydligt sista tiden vem jag är och hur jag kan bli använd, inte bara en del utan hela min personlighet. Och även om Gud är skyldig till det mesta så har jag i ärlighetens namn fått jobba riktigt hårt för att komma hit. Min karriärstege går inom mig, jag har klättrat riktigt högt i den de senaste månaderna. Jag är numera chef över de flesta av mina känslor och gåvor. Jag är inte VD det är fortfarande Gud som är det, men jag har fått högre position i företaget Josefin. Och trots blod svett och tårar så var det värt allt. Och det är det här jag ville varna för. I Sverige får man ju inte uttrycka såna här känslor, men vet du vad? Om du läst hela vägen hit och stör dig på min frihet så är det ärligt talat inte mitt problem.
Jag vill avsluta detta inlägg med en text från en låt som just nu går på repeat på min Spotify. Det får bli dagens melodi.
Poud to be part of these days
I sit and wonder what's taking them so long or is the time frame I
use so wrong. They should have been here but no one has shown but their
absence became the reason for this song. I'm in love with the making of
something to be. Something truthfully from within me. I love the
feeling of total expression the falling down the no control the filling
a hole. I don't ever wanna change my ways. This freedom we’ve created.
I am proud to be a part of these days. Never underestimate it. Well
maybe I might have to slow down a little. I know I really should but it
takes a lot more than I thought it would. There's always something
around I need to attend just to survive. In order to keep the fire in
me alive. - Tingsek
