yosofine

Jag lever i saknad. Saknad av nära djup kristen gemenskap. Gemenskap som inspirerar till mer Gudsnärvaro, människor som ger nya erfarenheter och upplevelser olika perspektiv. Jag längtar efter en känsla av samhörighet. Jag saknar inte att gå på söndagförmiddagsmöte men jag saknar att inte ha en församling att gå till, som jag tillhör. Där folk vet vem jag är och jag vilka de är.

Och när den där saknaden blir som störst blir jag påmind om att det bara är en vecka kvar tills jag flyttar in i ett kristet kollektiv. En vardagsgemenskap. Ett genomtänkt sätt att dela livet, tron, vardagen med andra kristna. Åh jag längtar så jag dör. Och råkar jag få på David Åhléns skiva i högtalarna så står jag knappt ut längre. Hans sakrala sång lockar till tillbedjan, stillhet och avskalat liv. Allt det jag just nu åtrår mest av allt känns det som.

Om en vecka har jag en gräsplätt att gräva ned mina bara fötter i, ett piano att spela och sjunga vid, 4 stycken sköna människor att hänga med, tre våningar att springa omkring i, naturen alldelless runt knuten. Jo men så att ee

Varsågod och lyssna.