livscoach nr 2

Såg just "In treatment" grymt intressant serie som går på tv. Blev lite upprörd på en av karaktärerna. Men anledningen till att jag blev upprörd var nog därför att den karaktären finns i typ oss alla och det är så himla irriterande. Var därför tvungen att skriva en text om det.

Du märker det inte för du tillåter dig inte att sakta ned. Du rusar fram och tar över sammanhangen så att du ska slippa höra på någon annan version. Du svarar innan någon lagt fram hela argumentet. Du vill inte sitta still och göra ingenting. Du blir rastlös och har alltid något som engagerar ditt känsloliv. Du ställer höga krav på din omgivning eftersom du upplever samma krav mot dig själv. Du blir arg och upprörd om någon säger emot dig och står fast vid sin åsikt. Du saknar tålamod. Du vill inte släppa taget även då du egentligen vet att du inte orkar med/hinner/är tillräckligt engagerad för uppdraget. Och det är framförallt ALDRIG DITT FEL.

Din största fiende är hur det verkligen ligger till. Och anledningen till  att du flyr den sanningen är för att du tror att du kommer gå under om du ger efter och släpper taget. Du upplever att din identitet sitter i dessa egenskaper.

Och "Du" är jag och du och du och han och hon. Vi är alla såna här under perioder i våra liv. Och vi kan alla behöva lite ärlig rak sanning som gör ont. Vi kan alla behöva rannsaka våra motiv och varför vi är så envisa i vissa frågor. När vi väl gör det så tvingas vi ödmjuka oss och inse/erkänna vår skuld. Vi är alla skyldiga till att inte vara sanna mot oss själva och vår omgivning. Det är först när vi får denna insikt som vi kan påverka vår egen verklighet, våra möjligheter. Och vi gör det på olika sätt i olika perioder. Jag gjorde en lång sådan resa under mina år i Umeå. Du kanske gör det på toalettgolvet en lördagmorgon när allt bara rasar. Eller på fiket med en vän. Det spelar inte så stor roll hur vi gör det så länge vi verkligen gör denna rannsakan. Ofta. Därför att det får oss att växa som människor. Vi öppnar upp våra möjligheter till förändring, till goda sanna relationer på djupet. Jag tror faktiskt det är så att riktig vänskap byggs på mycket smärta. Det tar emot att öppna sig och vara sårbar. Det gör ont att erkänna fel och misstag. Men framförallt att dela det med någon annan. Avslöja sig inför inte bara sig själv utan för en annan människa. Det kanske inte känns så när man börjar men som man brukar säga.. det finns ett ljus i tunneln.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0