yosofine

För en vecka sedan träffades några stycken på ett Hotell i stan där jag bor. Vi har startat en frukostklubb. En gång i månaden träffas vi kl.8 och äter en rejäl frukost tillsammans med goda vänner och nya bekantskaper. Ett av samtalen vi hade vid frukostbordet var det här med att ha sin identitet i arbetet man hade. Jag tänkte på min Farfar som levde sitt liv så tydligt för Jesus. Hela han var så genomsyrad av den vänskapen. Han arbetade på posten hela sitt liv. Ledig tid och överflöd av pengar gick till mission och församlingen. Farfar var även kolportör och såg till att förse folk med ny kristen litteratur. Men det var inte så att jobbet på posten fick mindre energi. Han var trogen och gjorde ett bra jobb där oavsett. Jag skulle vilja säga att det var ett karaktärsdrag. Och jag vill hävda att det har att göra med hans vänskap med Jesus. Farfar hade inte sin identitet i att vara en brevbärare. Hans identitet låg i Kristus, att han blivit räddad. Och efter det blev det hans uppgift att i allt föra fram budskapet om vem Jesus var. Var han än befann sig. Eftersom han så tydligt identifierade sig som en kristen fick det tydliga konsekvenser när saker runt omkring gick emot det han trodde på och levde för. Då var det inte särskilt svårt att vara frimodig. Idag känns det som att vi sysslar med eget identitetsbyggande. Vi lägger till och drar bort egenskaper och ser till att hamna i rätt sammanhang för att kunna plocka fler poäng till vår egen ära. Och får vi ett arbete som inte överensstämmer med den identitet vi byggt upp så lägger vi ingen energi i att göra ett bra jobb. För vad ska det tjäna till? Man vill ju inte att folk ska tro att man tycker det där skitjobbet är roligt... Och det är då människan blir så fruktansvärt ointressant. Livet blir så ytligt och jag undrar vad allt tjänar till? Värst är det när kyrkan blir en del av detta ytliga identitetsbygge. Hur vill vi att kyrkan ska uppfattas? Vad vill vi sända ut för signaler som kristna? Hur ska vi göra för att bli mer intressanta? Vi brottas med vår identitet som kristna eftersom kristen associeras med församlingen och den kan vi inte riktigt stå för. Vi brottas med vår tillhörighet eftersom fotbollslaget trycker på fler knappar känslomässigt än vad Jesus gör. Det är då det är så tydligt att något inte står rätt till.