yosofine

I vissa sammanhang verkar det ärofyllt att bränna ut sig till Guds ära. Alltså att arbeta med ett jobb som tar så mycket av ens tid och energi att andra behov blir lidande.

Jag tror att ett liv som ärar Gud måste levas i sanning mot sig själv och Gud. Det innebär att man också måste lyssna in kroppen. Gud har skapat oss med en massa funktioner som gör det lätt för oss att förstå när vår kropp har särskilda behov. Det gäller även vid utbrändhet. Det finns massa signaler att lyssna till och jag tror att man som kristen är skyldig att lyssna på dessa signaler. Det är ju alla människor såklart, men om inte vi som lever med en relation till Skaparen kan lyssna till våra kroppar hur ska då de som inte känner Skaparen lära sig det?

Till viss del tror jag det är så att jag som kristen får vara beredd på att göra uppoffringar för att få det att gå ihop. Jag kanske inte kommer kunna arbeta heltid till exempel. Jag kanske inte kan skuldsätta mig så mycket att jag måste jobba så mycket för att få det att gå ihop. Därför att mitt liv handlar om någonting mer. Mitt liv är till för att ära Gud. Att leva i tillbedjan är just det, att låta varje del av ens liv ära Gud. Det är att ta hand om sin kropp, men också att ge tid åt sin familj och de som lever nära en.

Och då kommer man på tusen saker som inte är särskilt ärofyllda och som inte lovsjunger Gud särskilt bra. Och så inser man att jag kommer aldrig bli någon bra lovsjungare. Men ärligt talat så tror jag att det här är vardagen för en person som lever med detta mål. För vi kommer alltid bli påminda om att vi är människor. Jag är människa och Gud är Gud.

När det gäller utbrändhet så är det ju en livsstil som pågått under lång tid som resulterar i den situationen. Här anser jag att vi som efterföljare som lever våra liv för att ära Kristus, måste ta vårat ansvar också vad det gäller förvaltning av vår tid, vårt arbete och hur vi organiserar oss. Det handlar om en helt annan livsstil.

Att leva mer som vi lär är en bra början!