yosofine

80-talisterna sägs rösta med fötterna, det vill säga man engagerar sig inte eller ger inte av sin tid till något man inte känner är värt engagemanget eller tiden. Vi värdesätter vårt engagemang och vi tar inte bara efter eller ärver någons verksamhet utan att den betyder något för oss. Själviskt säger vissa, men jag vet inte jag.

För om det är så att 80-talisterna röstat med fötterna och av den anledningen inte satsat på kyrkan så kanske det är så att det betyder något. Kan det betyda att kyrkan inte är värd vår tid och vårt engagemang? Kan det vara så att kyrkan inte kommit att betyda något i våra liv?

Ja. Så är det. Precis så hemskt är det, tror jag.

Jag tror vi är många som vuxit upp med undervisning om vad Gud kan göra här och nu. Som varit på barn- och ungdomsläger där Gud berört. Jag tror vi är många som fått erfara vad det innebär att vara en lärjunge.Och uppmuntrats till att leva ett liv överlåtet Gud. Och sedan gått till kyrkan och upplevt att den inte lever upp till beskrivningen.

Ingen församling är perfekt brukar argumentet vara så här långt in i diskussionen. Nej självklart är den inte det! Men den kunde väl iallafall vara en liten smula i närheten av vad den utger sig för att vara?

Om vi har fått undervisning om under och mirakler och om väckelser och vad människor har fått vara med om tillsammans med Gud så gör det något med vår förväntan på kyrkan. Vi förväntar oss att kyrkan ska vara platsen där vi möter Gud, där under och mirakler sker och att kyrkan är den plats dit alla dessa människor som lever sådana liv träffas för att tillsammans upphöja Gud. Det är klart man blir besviken när man ser att det inte är så. Det är väl inte så konstigt.  Om det visar sig att folket i kyrkan är precis likadana som alla andra människor.

Jag förstår dem som lämnat besvikna och med krossade drömmar. Den där Guden vi lärde oss om var tydligen inte så anpassad till kyrkans verksamhet. Den där Guden och de där berättelserna vi lärde oss om var tydligen inget som vi ska erfara här och nu utan stilla minnas i samförstånd.

Men vi växte upp med tv-spel och actionhjältar. Och då blir det svårt att försona sig med tanken på att aldrig få bli en actionhjälte i Guds stora projekt.  I min uppväxt pratade man mycket om de som var med i början av väckelsen. Det pratades och längtades väldigt mycket efter väckelse efter det där magiska som verkade hända i början av 1900-talet. Men jag upplevde att samma personer som varit med och längtade tillbaka hade svårt att ta till sig de nya generationernas uttryck och längtan. Vi längtade ju efter samma sak det tog sig bara olika uttryck! Och i den brottningskampen växte vi upp och kunde inget annat än tro att det var fel på oss. Att vi på något sätt missat poängen. Eftersom vi var unga och skulle lyssna på de äldre, hur kunde vi veta att vi hade rätt i våra drömmar och i vår längtan?

Besvikelsen blandas med bitterhet över att ha levt så många år och drömt så stora drömmar. Det är inte konstigt, det vore konstigare om vi inte var besvikna på det. Det ligger hela arméer med bittra soldater som känner sig snuvade på ett krig som verkade vara en bluff. Det är sunt att de känner sig snuvade och det är sunt att de bestämt sig för att inte lägga drömmen på hyllan och ärva lite tradition istället. Vi ska vara glada åt det. Nu gäller det bara att vi blåser i hornen och kallar soldaterna tillbaks i leden eftersom vi (jag) nu är gammal nog att veta att det inte var vi som hade fel. Vi drömde rätt, vi längtade efter rätt saker. Vi måste bara förstå det och mobilisera oss och fortsätta drömma men framförallt omsätta drömmen till verklighet och gå ut i världen och berätta om den här Guden vi lärt känna. Han är på riktigt, du är på riktigt, din dröm är på riktigt. Tro det, lev det. Amen.