God Jul
Det här året som gått har varit något av ett besvikelsens år för både mig och många av mina vänner. Det har varit som att det vi önskat nästan allra mest är just det vi inte fick. Som om en osynlig hand ledde oss bort från allt det och förde oss rakt ut i ovissheten. Rakt ut i tomhet och förvirring.
I somras läste jag en text av en munk som heter Wilfrid Stinissen och han skrev att som kristen så är det realistiskt att tro att Gud kan göra under. Att saker kan ske som är bortom alla förklaringar. Men hur ska vi våga tro det när allt i vår omvärld säger något annat?
Förändringar kan tvingas på oss, de flesta är nog sådana. Och det är inte konstigt att vi i dessa stunder panikartat greppar tag i det vi kan nå och desperat håller fast vid dem. Det måste vara en naturlig instinkt. Men vad gör det med oss? Jag har haft tid att fundera över det den sista tiden. Över vad de olika saker jag desperat håller fast vid gör med mig. Inte just själva sakerna de är harmlösa. Men mer bilden, drömmen, tanken som jag inte vill släppa. Som jag på alla sätt som går försöker stanna vid. Det blir ett sätt att försöka kontrollera det jag nu står i, men kanske främst ett sätt att kontrollera framtiden.
Och här tror jag att i alla fall jag har väldigt mycket att lära. Att våga släppa taget om allt. Idag bäddade jag om i sängen och insåg att påslakanet som jag köpte för snart ett år sedan som passade så bra in i min bild av hur min framtid skulle se ut. Inte längre passar mig. Det värsta är att jag inte ens hunnit använda det en enda gång. Och jag insåg nu när jag för första gången bäddade sängen med det att det inte är min stil längre, men det var inte förrän jag tog det ut ur skåpet för att använda det som jag upptäckte detta. Det hade lika gärna kunnat ligga kvar och närt den där avlägsna drömmen. Är det här Guds sätt att påminna mig om att framtiden inte är något som jag kan påverka?
Det obehagliga är att det här kan pågå år ut och år in. Vi stressar på i livet och kämpar för att uppehålla de drömmar och idéer vi har för våra liv. Och i motgångarna så kanske vi luras att acceptera den realistiska verkligheten att det inte blir bättre än så här. Och så fortsätter karusellen.
Men nu finns det något som varje år ger dig möjlighet att hoppa ur karusellen, ställa dig vid sidan om och förbereda för någon annans ankomst. Varje år vid advent inleder vi väntan. Väntan på Herrens ankomst som vi firar minnet av på Julafton. Men julafton är också en påminnelse om att Han ska komma igen. Det är en tid då stillheten och väntan får prägla våra liv. Vi tillåts lugna ned oss, tända ljus stanna inne. Men också påminna oss om vem vi väntar på, och vad det är Han kommer med. ”Det är en gåva som är av ett annat slag än de gåvor vi ger varandra var dag” sjunger barnkören.
Häromdagen läste jag en text från tidigare nämnd munk där han skrev att väntan är bra för oss. Därför att den förbereder oss på det som komma skall. Vår längtan driver oss ibland till vansinne. Men den präglar oss också, ödmjukar oss gör oss mer mänskliga. Så att när dagen kommer när väntans tid är över kan vi med öppna armar omsluta vår väntans objekt. ”Öppna din tillstängda dörr i ditt hus så lyser i mörkret ett litet ljus.”
Julafton ligger också lämpligt nära årets slut. Det blir så tydligt hur vi får en ny chans vid jul att ställa om hitta en ny riktning för våra liv och när det nya året kommer få börja om på ett nytt blad, ett nytt år med nya möjligheter.
I år har jag tagit upp en gammal tradition. Jag har i år tillverkat egna julkort som jag ska skicka till de närmsta. För varje kort jag gjort har jag kommit på en ny person. Mitt lilla projekt slutade med 24 kort, än så länge. Det gör att jag känner mig rik, och jag kan se fram emot det nya som väntar oss alla. Jag kan därför inte hålla mig utan vill redan nu önska er alla en riktigt God Jul och ett riktigt riktigt Gott Nytt År!
