ta tjuren vid hornen

För ett tag sedan fick jag berättat för mig vilken motivering man hade till varför man ville att en viss pastor skulle  bli satsad mer på i församlingen. "Han håller så otroligt bra begravningsgudstjänster..." var motivationen. Jag undrar om personen i fråga hörde hur galen han lät när han sa så.
För några år sedan gick EFK UNG ut med informationen att 70% av ungdomarna som fanns i barn och ungdomsverksamheten i kyrkan försvann efter 14 års ålder. Ytterligare tapp gör man när de gått ut gymnasiet. Hur många procent blir kvar i kyrkan? Och hur tar vi hand om dem?
En del resonerar att det är viktigt att ta vara på de som stannar kvar och vara tacksamma över dem. Och det är klart vi ska det. Men det kan ju inte vara ett hinder till att faktiskt också fråga sig varför så många lämnar. Och framförallt försöka göra något åt det.
Men jag har märkt att det är väldigt få som vill ställa sig den frågan. Ens till sig själv. Vad är vi så rädda för? Vad i frågan är vi rädda för? Om det är så att något däri skrämmer, kan den rädslan säga något om oss själva, om vår tro? Om vår rädsla kanske någonstans bottnar i att vi inte riktigt tror att vår egen tro skulle hålla om vi ställde oss frågan... då är vi riktigt illa ute.
Om det skulle vara så vill jag uppmuntra dig till att sjunga sången från söndagsskolan "bygg inte hus på sandig strand, bygg inte hus på grus. Kanske verkar det ok men en dag du ångrar dig. Du måste bygga huset en gång till..." . För en tro som inte håller för alla sköns konstiga och osköna frågor den är inte värd så mycket i slutändan.
Eller så struntar vi i det och satsar på bra pastorer som kan sköta vår begravning. Man vill ju iallafall dö med stil!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0