yosofine

Det finns stunder då det känns som att jag är offer för omständigheter. Som att det som livet erbjuder serveras mig med flit och att det finns någon där ute som verkligen inte vill att jag ska ha det bra. Och ibland får det nog lov att kännas så. Iallafall för en stund. För efter ett tag måste man inse att livet består av oändligt många valmöjligheter. Och det är jag som gör valen. Beroende på vad man vill med livet så har man olika valmöjligheter.

Det finns människor som möter all möjlig smärta och olycka i livet och som ändå bär på så mycket tacksamhet och glädje. Min mormor var en sådan person och hon inspirerar mig till att sätta mål för mitt liv. Så befriad från bitterhet trots att livet gett all anledning till att känna den. Men för att bli en sån person så full av tacksamhet och glädje över livet behöver jag varje dag ta små beslut om vilken riktning jag vill att mitt liv ska gå åt.

Det innebär att allt som mitt liv innehåller blir påverkat, Ingen del står utanför. Ikväll har vi haft släktmiddag här hemma och vid flera tillfällen var jag tvungen att möta verkligheten och sorgen som kommer med den. I samtal där också hoppet om framtiden fick lysa igenom. Och där när gråten bara är någon millimeter från att dyka upp får jag välja. Att stå kvar, välja ärlighet, möta blicken och verkligheten. Inte väja och fly från konfrontationen men sakta ta sig igenom. Men impulsen att fly och ta lätta utvägar, slippa tänka på det eller prata om det finns där som en ständig frestelse att lägga locket på. Men det löser inga problem och läker inga sår. Det här året har jag aktivt tagit beslut dagligen att sluta fly och sluta vänta på att saker blir bättre utan att göra något åt det själv. Utan släppa taget, stanna upp och möta det som kommer emot mig. Mitt mål med det har varit att jag ska ta mig igenom det här och bli mer hel än jag varit innan. Mitt mål har varit att växa, mogna och förändra. Jag säger inte att det varit lätt eller skitroligt. Det har varit svårt, sårande, pinsamt och riktigt jobbigt. Men de där dagarna är passerade nu och jag är på andra sidan, lite starkare, lite visare och förhoppningsvis lite mer hel och förändrad. Jag är inte klar, det blir jag aldrig, men jag har fått uppleva enormt mycket välsignelse. Och jag är tacksam för att det fanns nåd som räckte också för det här året i mitt liv.

Mattias Martinsson har en sång på skivan Hope som varit och är min bön för mitt liv. Den ger mig målmedvetenhet, sätter riktning och ger perspektiv. Och det är en sån fin bön att be i alla stunder av livet och jag tror den lägger grunden för ett liv i oändlig tacksamhet.