att gillalala läget
Underbaraclara skrev om det häromdagen och jag fick tillfälle att prövas i det. Det här med att acceptera läget och göra det bästa av situationen. I söndags skulle jag och min Kära hem men det var störtomöjligt att åka tåg och bussen var fullbokad. Vi tänkte att vi ger det en dag till, på måndag ska ju folk till jobb då måste de ha löst problemen. Icke. Fyra timmar utan information på en kall och eländig tågstation och vi bestämde oss för att ge upp.
Det var så otroligt lätt i den situationen att bli frustrerad och arg och sitta och muttra.
Det har blivit tydligt att det svenska folket inte riktigt vet vad vinter innebär. I stockholm lever man i en bubbla eftersom folk vanligtvis klarar sig på 10cm klackar och jeansjacka året runt på grund av att man åker tunnelbana och går max 20 meter till hem och jobb. Och folk med bil kan ju klara sig på samma sätt genom att de stänger in sig i bilen och kan strunta i långkalsonger och vinterskor. Och tågbolagen köper inte in tåg som är anpassade till vår Svenska vinter utan tror att den italienska vintern duger lika bra.
Men hur det än är så kommer vi inte ifrån att vintern är en av våra årstider här i Sverige. Det är klart att vintern inte är lika kul som sommaren men när sommaren väl är här klagar folk istället på att det är för varmt. Det är aldrig bra.
Jag har aldrig förstått mig på det. När fick människan möjlighet att påverka en väderlek? Mer än genom miljöförstöring? Och klagan på saker man inte kan göra något åt är sällan lönsamt.
Det är däremot långt mycket roligare att gilla läget när vädret kan påverka våra liv så att vi får möjlighet att göra något annat i vår inrutade tillvaro. När det inte längre går att cykla så jag istället måste samåka med andra i buss. Eller när vädret gör oss strömlösa, tåglösa och taklösa. I Sverige blir det väldigt sällan livshotande på det sättet att vi kan dö av det (som människor ju faktiskt gör på andra håll i översvämningar och torka). Här är det hotande på det sättet att vi mister vår kontroll och vårt skyddsnät. Inte enbart det samhälleliga skyddsnätet utan det som vi slår runt oss själva så att vi slipper prata med folk vi inte känner och tvingas stanna en dag extra hos föräldrarna som vi varit och besökt. Hemska tanke.
Jag gläds istället åt de extra timmarna jag fick spendera hemma. Åt snödjupet som gjorde att jag fick pulsa i snö upp till midjan. Åt att jag fick prata med några tjejer som precis som jag satt fast på tågstationen. Att folk i Värnamo (tror jag) bidrog med madrasser och sovplatser åt strandade skidturister som inte kom längre på grund av snöovädret.
Men framförallt gläds jag åt att solen får skina och låta det vita snötäcket gnistra. På samma sätt som jag älskar när marken sprudlar av liv och växtvärk på våren. Solens gassa, de torra fälten och varma badsjöarna på sommaren. Och de enorma regnväder och de gulnande löven på hösten. För det finns inget jag kan göra åt dem de kommer och ger mitt liv variation och kontinuitet. De påminner om de eviga sanningarna, om att jag är människa bland många andra. Att vi delar jorden tillsammans och att mitt liv inte är isolerat från de som bor 50 mil åt öst,väst, syd eller nord. Våra liv spenderas under en och samma sol.
Det var så otroligt lätt i den situationen att bli frustrerad och arg och sitta och muttra.
Det har blivit tydligt att det svenska folket inte riktigt vet vad vinter innebär. I stockholm lever man i en bubbla eftersom folk vanligtvis klarar sig på 10cm klackar och jeansjacka året runt på grund av att man åker tunnelbana och går max 20 meter till hem och jobb. Och folk med bil kan ju klara sig på samma sätt genom att de stänger in sig i bilen och kan strunta i långkalsonger och vinterskor. Och tågbolagen köper inte in tåg som är anpassade till vår Svenska vinter utan tror att den italienska vintern duger lika bra.
Men hur det än är så kommer vi inte ifrån att vintern är en av våra årstider här i Sverige. Det är klart att vintern inte är lika kul som sommaren men när sommaren väl är här klagar folk istället på att det är för varmt. Det är aldrig bra.
Jag har aldrig förstått mig på det. När fick människan möjlighet att påverka en väderlek? Mer än genom miljöförstöring? Och klagan på saker man inte kan göra något åt är sällan lönsamt.
Det är däremot långt mycket roligare att gilla läget när vädret kan påverka våra liv så att vi får möjlighet att göra något annat i vår inrutade tillvaro. När det inte längre går att cykla så jag istället måste samåka med andra i buss. Eller när vädret gör oss strömlösa, tåglösa och taklösa. I Sverige blir det väldigt sällan livshotande på det sättet att vi kan dö av det (som människor ju faktiskt gör på andra håll i översvämningar och torka). Här är det hotande på det sättet att vi mister vår kontroll och vårt skyddsnät. Inte enbart det samhälleliga skyddsnätet utan det som vi slår runt oss själva så att vi slipper prata med folk vi inte känner och tvingas stanna en dag extra hos föräldrarna som vi varit och besökt. Hemska tanke.
Jag gläds istället åt de extra timmarna jag fick spendera hemma. Åt snödjupet som gjorde att jag fick pulsa i snö upp till midjan. Åt att jag fick prata med några tjejer som precis som jag satt fast på tågstationen. Att folk i Värnamo (tror jag) bidrog med madrasser och sovplatser åt strandade skidturister som inte kom längre på grund av snöovädret.
Men framförallt gläds jag åt att solen får skina och låta det vita snötäcket gnistra. På samma sätt som jag älskar när marken sprudlar av liv och växtvärk på våren. Solens gassa, de torra fälten och varma badsjöarna på sommaren. Och de enorma regnväder och de gulnande löven på hösten. För det finns inget jag kan göra åt dem de kommer och ger mitt liv variation och kontinuitet. De påminner om de eviga sanningarna, om att jag är människa bland många andra. Att vi delar jorden tillsammans och att mitt liv inte är isolerat från de som bor 50 mil åt öst,väst, syd eller nord. Våra liv spenderas under en och samma sol.
Kommentarer
Trackback
