just nu är det tid...
För tusende gången (känns det som) drar det in influenser av väckelse från annat land (läs staterna) och drabbar längtande människor i Sverige. Jag vill inte vara cynisk i min berättelse, men oftast brukar det röra upp en stämning i några månader till ett år och sedan lägger det sig, tyvärr, igen.
Jag har själv drabbats av dessa vågor och trott att det är nu den STOORA väckelsen kommer som alla jämt snackar om. Men när sedan vågen stillas så bildas det en tomhet och all tid och längtan man lagt ned blir till en enda fråga. Vad var vi med om? Vad betydde det? Egentligen?
Jag vet att jag låter bitter, cynisk och hård. Inte min mening, jag har en poäng som kommer längre fram.
Så ofta rycks vi med i väckelsevågor, trender, rörelser från andra länder. Och vi tänker och känner att det är NU just NU händer det. Det är NU det är tid. Men sen stillar rörelsen sig, kanske organiserar sig och stagnerar eller helt dör ut. Ofta därför att man har begränsat med ork att engagera sig så mycket under en längre tid. Helt naturligt.
Men det är som om väckelsen inte når tillräckligt långt ned, når inte vårt djup.
De väckelser vi fått höra om som drabbade Sverige i början av 1900-talet fram till mitten av det århundradet började med en enkel bön. "Herre sänd din väckelse, men börja med mig". Inget märkvärdigt men något otroligt grundläggande, börja med mig. Väckelsen är inte till för, först och främst, alla där ute runt omkring. En väckelse måste börja i oss själva. Det är först när jag själv är så djupt drabbad av väckelsen, alltså att jag blivit väckt från min slummer och insett min egen synd, som det finns grund att ta hand om en större drabbning. Det är vad jag tror. Det är först när jag har en självupplevt befrielse som jag med frihet och kärlek kan berätta för andra om vad Gud kan göra för dem.
Precis som jag skrev om konsten att leva idag. Jag vet att Gud vill väckelse, jag vet att Han längtar efter att folk ska vända om och börja leva nära Honom. Nu, igår och alltid. Tiden är alltid redo för det. Men jag blir irriterad när vi vill bli drabbade av väckelserus men inte är beredda att vända om själva. Det är som att äta kakan och samtidigt ha den kvar. Det är vårt vardagliga liv som bereder plats för de stora vågorna.
Jag är helt övertygad om att Gud vill väckelse, jag vet att Han älskar oss och att Den Helge Ande är redo att röra om oss totalt. Den tiden är alltid inne, vi är fortsättningen på Apostlagärningarna. Våra liv hela tiden. Vårt liv har en meningen just därför. Inte därför att det kommer en våg från långtbortistan som vi hakar på.
Det finns mycket gott som kommer av dessa vågor från andra länder. Först och främst kanske därför att de påminner oss om att Gud är verklig. Att människor kan bli förvandlade. Men det är farligt att tro att det är våra chanser till väckelse, att det är dessa rörelser som är våra hopp om väckelse här i Sverige. Det finns bara ett hopp och det är att vi böjer oss inför Gud och låter Honom börja där, hos oss själva.
Jag har själv drabbats av dessa vågor och trott att det är nu den STOORA väckelsen kommer som alla jämt snackar om. Men när sedan vågen stillas så bildas det en tomhet och all tid och längtan man lagt ned blir till en enda fråga. Vad var vi med om? Vad betydde det? Egentligen?
Jag vet att jag låter bitter, cynisk och hård. Inte min mening, jag har en poäng som kommer längre fram.
Så ofta rycks vi med i väckelsevågor, trender, rörelser från andra länder. Och vi tänker och känner att det är NU just NU händer det. Det är NU det är tid. Men sen stillar rörelsen sig, kanske organiserar sig och stagnerar eller helt dör ut. Ofta därför att man har begränsat med ork att engagera sig så mycket under en längre tid. Helt naturligt.
Men det är som om väckelsen inte når tillräckligt långt ned, når inte vårt djup.
De väckelser vi fått höra om som drabbade Sverige i början av 1900-talet fram till mitten av det århundradet började med en enkel bön. "Herre sänd din väckelse, men börja med mig". Inget märkvärdigt men något otroligt grundläggande, börja med mig. Väckelsen är inte till för, först och främst, alla där ute runt omkring. En väckelse måste börja i oss själva. Det är först när jag själv är så djupt drabbad av väckelsen, alltså att jag blivit väckt från min slummer och insett min egen synd, som det finns grund att ta hand om en större drabbning. Det är vad jag tror. Det är först när jag har en självupplevt befrielse som jag med frihet och kärlek kan berätta för andra om vad Gud kan göra för dem.
Precis som jag skrev om konsten att leva idag. Jag vet att Gud vill väckelse, jag vet att Han längtar efter att folk ska vända om och börja leva nära Honom. Nu, igår och alltid. Tiden är alltid redo för det. Men jag blir irriterad när vi vill bli drabbade av väckelserus men inte är beredda att vända om själva. Det är som att äta kakan och samtidigt ha den kvar. Det är vårt vardagliga liv som bereder plats för de stora vågorna.
Jag är helt övertygad om att Gud vill väckelse, jag vet att Han älskar oss och att Den Helge Ande är redo att röra om oss totalt. Den tiden är alltid inne, vi är fortsättningen på Apostlagärningarna. Våra liv hela tiden. Vårt liv har en meningen just därför. Inte därför att det kommer en våg från långtbortistan som vi hakar på.
Det finns mycket gott som kommer av dessa vågor från andra länder. Först och främst kanske därför att de påminner oss om att Gud är verklig. Att människor kan bli förvandlade. Men det är farligt att tro att det är våra chanser till väckelse, att det är dessa rörelser som är våra hopp om väckelse här i Sverige. Det finns bara ett hopp och det är att vi böjer oss inför Gud och låter Honom börja där, hos oss själva.
Kommentarer
Postat av: Josefin G
Amen, syster!
Trackback
