vems är stressen?

Idag när jag pulsade med skidorna i de översnöade skidspåren hade jag en av de finaste stunder jag kan ha med mig själv. De där stunderna när man hinner ikapp och möter sig själv. Begrundar avsikten och inser vad som verkligen betyder något.

En sån sak som jag ständigt behöver påminna mig själv om är karriären. Jag har aldrig varit någon som drömt om att "bli något". Däremot har jag alltid haft många drömmar och längtar ständigt efter att få utvecklas och testa idéer och göra saker. Jag tycker det är väldigt roligt att arbeta det har jag alltid gjort oavsett jobb. Därför att jag trivs bäst när jag är sysselsatt. Hatar att bara sitta. Det finns en koppling till det jag skrev om i måndags. Om mitt älskade släktdrag som också har en svart baksida. Den där känslan av att aldrig duga eller vara tillräckligt produktiv. Att jag alltid kunde göra mer av min tid, mina möjligheter. Det är en ständig hets.

Tills jag i skidspåret frågar mig för vem jag gör det? För vem stressar jag? För vem är det jag inte duger? Kommer chefen eller arbetsgivaren vara mindre nöjd med mig? Kommer jag hamna i dålig dager? Kommer jag vara en besvikelse för min familj? Vems kärlek är det jag eventuellt kommer mista? Äsch då inser man ju hur korkad man är ibland. Inte så att jag inte ska göra mitt bästa. Men jag ska nöja mig med att ha gjort mitt bästa. För bättre än så kunde jag inte göra just i den situationen. Men det allra viktigaste att inse är för vem jag gör karriär. För då inser jag snabbt hur oviktig min karriär är i människors ögon.

Sedan tidig tonår har jag bestämt riktning för mitt liv. Det var självklart för mig väldigt tidigt i livet. Jag vill bara tjäna Dig, Dig och ingen annan. Jag sjöng den sången och menade det verkligen. Och jag kan inget annat än fortsätta sjunga just den meningen. För i mitt liv har det blivit så tydligt att det inte finns något annat som spelar någon roll. Oändliga är de tillfällen då jag varit tvungen att inse att när det kommer till mina försök att vara värdig och bra eller duktig så räcker jag inte till. Jag har för många brister. Min enda chans i livet är att leva för Gud.

Och när jag skidade där genom spåret idag var jag tvungen att konfronteras med det. För Gud behöver inte min stress. Inför Honom duger min prestation, Han blir till och med glad över att bara få hänga med mig. Helt utan krav på produktivitet.  Hur svårt det än är för mig att ta in så behöver jag det. Jag kan inte bry mig om vad världen har för åsikter, de förändras ju hela tiden ändå. Jag har bara en chef och Han bestämmer över min evighet. Något annat är inte särskilt intressant även om man kan lockas att tro det ibland. I de stunderna bestäms min riktning, min lojalitet. Och den är inte alltid till min egen fördel.

Samtidigt som jag kan vila i att så länge jag tjänar rätt Herre kommer allt att ordna sig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0