om sårbarheten och alla misslyckanden

Jag har tvingats finna mig i en situation i livet som jag inte önskar eller planerat. Men som är. Jag har tvingats finna mig i hur verkligheten ser ut. Från sin allra fulaste sida. Och jag vet att jag inte är ensam om att få göra det. För livet är precis så här, fult och fint ont och vackert på samma gång. Det hör till. Ingen är skyddad.

Efter bara ett år i kollektivet var det dags att flytta till ny lägenhet. Inte för att jag var trött på kollektivlivet, även om det har sina för och nackdelar. Utan för att saker i livet inte blev som det var planerat.

Mot min vilja har jag varit tvungen att ta beslut och komma fram till lösningar som blir bra. Och mitt i allt har jag på något sätt känt mig både buren och ledd. Inte som att det var tänkt så här från början. För kanske är det sällan saker är det, uttänkta från början alltså. Utan för att mitt i livet i det som är så finns Gud där och hjälper. Det har aldrig varit så tydligt som när jag gått genom de djupaste och mörkaste av dalar. Att Gud är verklig och finns för mig just då. Han är ju alltid med, men kanske är jag mest mottaglig för Hans ledning när det är som värst? Skulle det vara så, så är det ju bra. För det är ju då när hela livet är omkullvält som möjligheten finns att göra något helt nytt.

Och det är väl där någonstans jag är nu. Jag inreder mitt nya hem med hopp, därför att jag vill tro och jag vet att det finns hopp. På alla områden, i alla frågor. Jag vet att Gud är verklig och att inget är omöjligt för Honom. 

Och här väntar jag på det nya som kan komma ur det här. Livet som gick i kras. Framtiden som blev oviss. Sorgen som blev påtaglig och smärtsamt närvarande. För jag vet att det nya som ligger framöver kommer att bli bra oavsett hur det kommer att bli.

Det är svårt att skriva om sina misslyckanden. Göra dem offentliga och därmed ännu verkligare. Men jag tror det är viktigt, inte bara för min skull, utan också för dig som läser. Att förstå hur livet är. Hur Gud blir verklig mitt i det svåra. Hur livet som kristen inte innebär guld och gröna skogar (bara). Utan om hur livet som är som det alltid är för alla kan bli buret och lett av någon som är större. Om hoppet som tänds ur en trotsig tro på att det finns en Gud som har all makt i himmel och på jord. För jag har inga ambitioner att låtsas som att livet är på ett annat sätt än det är. Även om det är roligt att visa upp de fina bilderna och de lyckliga tiderna. Så är de inte hela bilden av hur livet är. Det behöver inte ens gälla för en hel dag. De lyckliga bilderna kommer samtidigt som de fula. Trasigheten finns mitt i skönheten. Och det vill jag försöka skriva om. På ett eller annat sätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0