om uppfinningar och bjälkar
Igår la jag upp en text som jag skrev 2006. Innan jag somnade läste jag ur min andaktsbok av Stinissen och det kändes så häftigt. Att vi nästan skrivit om samma sak. Det här med att inte riktigt kunna älska någon innan man älskar sig själv. Så jag tänkte att hans text kan få finnas här med.
"De fel man upptäcker hos andra är ofta en projektion av ens egna fel. Det som du inte vill se hos dig själv överför du på någon annan. Det finns en egendomlig mekanism i vårt psyke, har psykologerna gjort oss uppmärksamma på, som gör att vi skriver våra egna dåliga sidor på andras räkning. Om du lägger märke till en flisa i din broders öga, gör du klokt i att söka efter bjälken i ditt eget. Det är ju mycket möjligt att flisan hos den andre är ett återsken av din bjälke. De fel du lägger märke till hos den andre kan lära dig mycket om dig själv. ..." (Stinissen, I dag är Guds dag.)
Jag tycker det är väldigt intressant att människan är så djup och komplicerad. Att vi har dimensioner som kan vara dolda för oss. Att vi kan fastna i tankemönster och lära oss att tänka om. Att det i oss finns en enorm kraft till förändring och överlevnad.
I helgen var det som att jag och Gud började prata om hur fantastiskt det egentligen är. Tänk att vi människor är så komplicerade och avancerade att vi har lyckats uppfinna en grej som gör att vi kan prata ut i luften och de orden utan knappt nån sekunds fördröjning når en person på andra sidan jorden. Att vi har uppfunnit en liten låda som kan transportera ljud. Om människan för hundra år sedan kunde uppfinna telefonen och för 20-30 år sedan uppfinna den trådlösa telefonen. Hur stor är då inte vår kapacitet? Om nu människan är så avancerad att man kan komma på en sådan och andra häftiga uppfinningar. Eller den att vi faktiskt har rest till månen. Hur stor kapacitet har vi då inte? Och egentligen är det en konstig tanke? Vi är ju Guds avbilder och Han har ju skapat oss och jorden. Inte konstigt om vi på något litet sätt faktiskt liknar Honom.
En svindlande tanke, och jag tror att det enda som egentligen begränsar oss är vi själva.
"De fel man upptäcker hos andra är ofta en projektion av ens egna fel. Det som du inte vill se hos dig själv överför du på någon annan. Det finns en egendomlig mekanism i vårt psyke, har psykologerna gjort oss uppmärksamma på, som gör att vi skriver våra egna dåliga sidor på andras räkning. Om du lägger märke till en flisa i din broders öga, gör du klokt i att söka efter bjälken i ditt eget. Det är ju mycket möjligt att flisan hos den andre är ett återsken av din bjälke. De fel du lägger märke till hos den andre kan lära dig mycket om dig själv. ..." (Stinissen, I dag är Guds dag.)
Jag tycker det är väldigt intressant att människan är så djup och komplicerad. Att vi har dimensioner som kan vara dolda för oss. Att vi kan fastna i tankemönster och lära oss att tänka om. Att det i oss finns en enorm kraft till förändring och överlevnad.
I helgen var det som att jag och Gud började prata om hur fantastiskt det egentligen är. Tänk att vi människor är så komplicerade och avancerade att vi har lyckats uppfinna en grej som gör att vi kan prata ut i luften och de orden utan knappt nån sekunds fördröjning når en person på andra sidan jorden. Att vi har uppfunnit en liten låda som kan transportera ljud. Om människan för hundra år sedan kunde uppfinna telefonen och för 20-30 år sedan uppfinna den trådlösa telefonen. Hur stor är då inte vår kapacitet? Om nu människan är så avancerad att man kan komma på en sådan och andra häftiga uppfinningar. Eller den att vi faktiskt har rest till månen. Hur stor kapacitet har vi då inte? Och egentligen är det en konstig tanke? Vi är ju Guds avbilder och Han har ju skapat oss och jorden. Inte konstigt om vi på något litet sätt faktiskt liknar Honom.
En svindlande tanke, och jag tror att det enda som egentligen begränsar oss är vi själva.
Kommentarer
Trackback
