i trotsåldern
I psaltaren kan man läsa om hur David stred mot sina fiender. Hur han bad Gud om hjälp att besegra dem. Hur han önskade livet ur dem och sedan sökte skydd hos Gud. Jag har funderat mycket på det och min relation till ordet. Hur de psalmerna kan tala i mitt liv. För de gör det väldigt mycket men jag har på något sätt bortsett från hans tal om fiender.
Men så insåg jag härom dagen vad det handlar om för min del. Det handlar inte om mänskliga fiender som jag slåss mot. Min strid står mot oro, mardrömmar, känsla av utsatthet och övergivenhet. Jag slåss mot ångest och ord som vill bryta ned min själ och mitt inre.
Och där kan jag använda mig av samma gamla ord som David använt sig av i psalmerna. I trots reser jag mig upp och sätter på mig min sköld som skydd. I trots står jag emot varje attack som vill få mig att falla. Min trotsighet vilar i kunskapen om att Gud är större än det här. Jag vet att mitt liv ligger i Guds händer. Jag vet att vad som än mig väntar så är Gud med. Jag är inte ensam, Han är min vän och räddare. Och så länge jag håller mig nära Honom så kommer allt att bli bra. Hur det än blir.
