utdrag 1998

Jag vaknar hemma tidigt en lördag morgon av att min lillebror skriker ett otroligt högt och gällt ljud. Han vill tydligen inte att jag och resten av familjen ska sova mer. Han springer omkring och trummar på allt han kommer åt, sen sätter han sig ner en stund framför tv:n, självklart på högsta volym!
Likadant är det på måndag, skoldags och min bror vill inte gå upp, när han äntligen går upp är det inte utan att resten av familjen får hålla för öronen. Mamma måste stå bredvid honom och räcka honom kläderna så att han är klädd innan han sätter sig vid bordet. Men där kan han inte sitta still, för han hör att Tv-n är på och måste kolla vad det är på den. Han får inte bli störd när han ska ta sig för med något. Det ska vara lugnt och tyst. Helst ska alla andra göra samma sak som han för att minska risken till bristande koncentration.
Precis innan han ska gå till skolskjutsen springer han tillbaks, idag vill han ha med sig sin nalle. Kanske ska han ta med sig ett band också som klasskompisarna kan lyssna på, tiden rinner och mamma är vid det här laget väldigt stressad! Men min lillebror känner inte av tiden som tickar, han har inget tidsbegrepp överhuvudtaget. Vilket gör att det blir ännu mer stressigt.
På kvällen när vi ska äta kvällsmat börjar irritationen växa och min lillebror tar tillfället i akt och slänger ut några pilar riktade mot hans bror. Lillebror måste hela tiden hävda sig mot sina bröder, och tyvärr har de inte så mycket överseende att de kan strunta i vad han säger, utan ett gräl utlöses.
Men det dröjer inte länge förrän mamma och pappa blandar sig i och försöker lugna pojkarna vilket bara gör det ännu värre. Helt plötsligt hör man ett hjärtskärande skrik och med gråt i halsen ber Lillebror oss alla att sluta bråka. Han tycker inte om stämningen som blir när alla bråkar, trots att det oftast är han som sätter igång bråken. Han måste ha ro omkring sig, och han klarar inte av när vi bråkar hemma, ibland kan vi inte ens höja rösten en aning förrän han kommer och ber oss sluta.
Jag vet inte om Lillebror kommer fortsätta vara så här hela livet eller om det växer bort när han blir äldre. Men just nu så spelar inte det så stor roll, för han är som han är och jag måste tycka om honom som den han är i alla fall!
Det enda jag kan göra som syster är att vara kärleksfull och ha tålamod, och det är ju klart att man gör för han är ju min bror!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0