yosofine

Idag finns en läsvärd artikeln i Dagen (artikeln verkar inte vara publicerad på hemsidan än) som handlar om vår iver att ställa diagnos på människor. Som ett sätt att urskilja de onormala från de normala. Men i ett samhälle där fler och fler får diagnoser blir snarare den lilla klick kvar som inte har en diagnos snart i minoritet. Och vem är det som bestämmer vad som är normalt och friskt i ett beteende? Många hävdar att Einstein måste ha haft en diagnos. Vad spelar det egentligen för roll ifall han hade det? Vill vi så gärna bortförklara vår egen brist på att komma på samma saker som han att vi måste hävda att han var onormal? För det är ju inte normalt att vara sådär smart. Eller?

Jag tror att vi människor är Guds avbilder. Att vi alla på olika sätt speglar Guds egen personlighet och egenskaper.

Min lillebror fick tidigt en diagnos, eller han fick flera, och det hjälpte oss till viss del. Det hjälpte oss förstå honom lite bättre eftersom det fanns fler med erfarenhet av liknande beteenden. Och det gjorde att mina föräldrar fick kämpa lite extra för att ge honom en så bra skolgång som möjligt. Eftersom han var något mer speciell än andra i den vanliga skolan så blev han klassad som onormal och hamnade i specialklass med andra speciella. Detta gjorde bara hans beteenden värre, han lärde sig nya uttryckssätt och beteenden som inte ens låg nära hans personlighet.

Vi har lärt oss att det ibland kan skada att få en diagnos därför att man helt plötsligt inte har samma chanser som andra. Därför att lärarna vet vad den personen är för något. Men det kan också skada personen som får en diagnos. Helt plötsligt har man något att skylla på. Det skapar ett utanförskap. Men framförallt så är man inte som andra och det finns en diagnos för det. Idag kan min lillebror skoja om det när någon av oss i familjen beter oss som en person med ADHD (vi har nog alla ett släng av det i familjen) så säger han "vad har du för ursäkt, jag har det iallafall på papper?!!".

I ett samhälle där fler och fler får diagnoser blir det svårare att förstå varann. Därför att vi gömmer oss bakom diagnoser och kan ha dem som ursäkt när vi inte riktigt orkar göra vårt bästa eller vara vanliga medmänniskor. Det hindrar oss från att nå de möjligheter som varje människa har oavsett diagnos, bakgrund eller ursprung. Vi är människor, Guds avbilder, att livet skulle vara omöjligt för en viss procent av oss stämmer bara inte in i planeringen. Och oavsett diagnos så behöver vi alla erkänna vår skuld inför den allsmäktige. Vi har alla syndat och gått miste om härligheten. det är vår sanna diagnos. Men det oerhörda har hänt, att det inte spelar någon roll! Därför att vi är älskade som dem vi är skapade att vara och vi har en livsuppgift att ta emot den kärleken och besvara den.

Erland Sveungsson skriver så vackert i artikeln "Tiden stannar upp i det "onormalas" fascinerande och befriande värld. Kvinnor och män, barn och unga, gamla och handikappade i gnisslande rullstolar och vi alla är diagnostiserade. Allt stannar upp inför mysteriet att livet har förmågan att bryta sig ur alla diagnoser och konstruerade, begränsande fällor, alla tekniska konstruktioner av hur livet bör vara och se ut. Detta drama i en fullsatt kyrka en helt vanlig söndag är naturligtvis anstötligt i vår tekniska kultur och tanken ligger nära att deltagandet i detta drama anses som naivt och onormalt. Men denna stora befriande dårskap gestaltas gång på gång, tid efter tid, framför våra ögon och inom oss."

I mitt huvud ekar orden som Alice (i underlandet) pappa säger till henne när hon frågar ifall hon är tokig "I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are."