yosofine

Jag har kommit att inse att det svåraste inte är att gå igenom livets alla svårigheter. Man klarar ofta mer än man tror att man ska klara. Det värsta är att ta itu med alla rädslor som kommer i släptåg. När man råkar ut för en situation är vi väl förberedda för att snabbt hantera situationen och göra det som krävs av oss. Det är först efteråt när man tänker "tänk om" som det blir svårare.

Och jag tror det är samma sak med tron på Gud. Svårigheten är inte att klara av de olika situationer livet för med sig. Det svåra är att tro att Gud är med. Det svåra är att tro att Han står fast, att Hans löften står kvar. Det svåra är att tro att det också gäller för mig i just den situation jag befinner mig i.

Det är här det är så viktigt att läsa om alla dem som gått före. Att läsa om människors brottningskamp och se hur Gud svarade på bön, ledde dem vidare, öppnade nya möjligheter. Det är då man förstår hur Ordet kan vara mat därför att det mättar en törst inombords. Törsten efter tröst och efter hoppet om att man aldrig någonsin är ensam. Hoppet om att allt kommer att bli bra, om inte bättre. Om att Gud finns och att Han leder oss framåt.