yosofine

I onsdags pratade vi i husgruppen om hur våra liv blir präglade av de olika saker vi är med om i livet. Inget nytt där. Men det är viktigt att börja där, i hur livet för med sig all möjlig smörja och skit som vi blir mer eller mindre vana vid. Vi kan vänja oss vid våra brister och sår därför att de finns i våra liv. Och vår verklighet, vår vardag präglas av dem. Och vi tror att det är så här livet är. Ungefär som min migrän jag kan gå och ha ont en hel dag och tänka att det hör till livet och att jag bara måste stå ut och glömma bort att jag kan ta min medicin.


Hans Johansson lär ha sagt att lovsången fungerar som verklighetsterapi. Och jag tror han var något på spåren. För någon tid sedan skrev jag om att vara realist. Och att det som kristen innebär att vi tror att allt är möjligt. Att Gud hör bön och att mirakler kan ske. Därför att det är realistiskt om vi nu tror på Gud så som Han är beskriven i Bibeln. Men det är inte så enkelt att komma ihåg det alltid.


Jag tror att tro är att vara uthållig i något. Att uthålligt stå fast vid att det finns en möjlighet för detta oavsett hur realistiskt eller orealistiskt det verkar. Och här tror jag vår största kamp i livet är som kristna. Att uthålligt stå fast vid en verklighetsbeskrivning som vi inte ser eller lever med exakt hela tiden. Att se igenom våra sår och trasigheter och uthålligt stå fast vid att de inte spelar någon roll. Att såren kan bli läkta, att våra tankemönster kan förändras och att det finns hopp. Löftena kunna ej svika. Men också att oavsett ifall vi ser läkedomen fortsätta tro och leva i vetskapen om att Gud är god och att Han har allt i sin hand. Släppa taget och våga vila, vila i att vi inte behöver veta, inte kan förstå allt men ändå tro att Gud finns och har högre tankar än dem vi har om oss och vår situation.

Hoppet är att det kristna livet bara kommer bli vackrare ju äldre man blir. Därför att man har ett helt liv bakom sig där man kan se hur Gud varit trofast, genom allt. Det längtar jag efter.

Men jag tror inte det livet kommer utan prövningar och motgångar. Jag tror inte det kommer utan något av det som livet innehåller, sorg, smärta, sjukdom, kärlek, glädje och överraskningar. Utan jag tror att det kristna livet handlar om att tro genom allt det som händer i livet. Inte överdriva och fly, men tro att det som står i Bibeln faktiskt också kan gälla mig, att uthålligt stå fast vid att det kan vara realistiskt. Och det är här det ensamma kristna livet blir en omöjlighet. Utan vänner som hjälper till att be, utan församlingsgemenskap som hjälper oss att påminna oss om Guds gärningar, utan husgrupp som delar allt, utan allt det där så överlever vi inte. Vi drunknar i bruset av den trasiga verklighet som vi lever i. Och vi glömmer bort att ta emot de verktyg som finns för att vi ska överleva, för att vi ska fortsätta tro och uthålligt hålla fast vid hoppet. Det är lätt att tappa modet och sen bli van vid det, så van att vi glömmer bort vad det är vi faktiskt tror på. Så van att vi tror vi måste stå ut med hopplösheten och misären. Men jag säger dig, lyft blicken. Gud är större än allt det som är runt dig.


Och till sist inser jag hur Guds ord faktiskt blir mat på riktigt. Mat för själen och hoppet. Om jag inte skulle läsa Bibeln regelbundet skulle mina reserver av hopp, kärlek och tro försvinna. Jag skulle skjunka djupare ned i mörkret och trasigheten som omger mig. Men tack vare att jag åtminstone i grevens tid kommer ihåg att slå upp boken så håller jag mig ovanför ytan. Och sakta men säkert i takt med att jag blir mer regelbunden i läsandet blir det lättare och lättare att gå framåt, så lätt att jag till och med glömmer att jag stundtals går på vatten.