om ett helt vanligt liv i kloster
Det blir bara mer och mer tydligt för mig. Hur tystnaden och ensamheten har ett syfte. Ett syfte som går ned till roten av den jag är och den jag vill vara. Det är skrämmande och jobbigt men jag tror att jag för resten av mitt liv kommer vara tacksam för den här perioden. Precis som jag är för de andra perioder av ensamhet och tystnad som jag genomlevt.
Och jag tror att det går att likna vid ett klosterliv. Att fördjupa min relation till Gud är också att fördjupa min relation till mig själv och människor runt om. Det går inte att hålla uppe en mask. Eller att fly undan från saker. Därför att jag möts av det direkt när jag vaknar och det är med mig ända tills dess att jag somnar. Och det är inte särskilt kul alltid. Skulle vara så mycket skönare att chilla bort kvällen med vänner eller genom att slökolla på tv. Men jag har heller ingen tv. För att den här ökenperioden måste vara och att skjuta upp den innebär bara att jag skjuter upp min egen mognad och det jag tror att Gud tänkt ut för mitt liv.
Och jag längtar så jag dör till den där tiden då livet ser annorlunda ut. Då jag inte behöver vandra i öknen längre. Men jag hoppas att jag tar med mig mycket av det jag nu har. Det finns en stillhet och en frid, en närvaro som jag älskar. I den kan timmar försvinna utan att jag märker det. För jag är mitt uppe i ett flöde där allt går enkelt om det så är att koka saft till att sortera böcker eller läsa en bok. Därför att jag gör det i en ständig närvaro av en vetskap att Gud är med mig.
Och den nya insikten om hur bönen spelar roll i mitt vardagliga liv. I de där små (och ibland stora) frågorna som jag kommer med till Gud. Att det spelar roll för hur mitt liv ser ut. Att jag kan se hur Gud är med mig under dagens alla stunder. Det är något fint att på nytt få upptäcka.
Men det svåraste tror jag är, och det är det nog för alla på ett eller annat sätt, är att umgås med vetskapen om att jag är älskad. Idag läste jag i min andaktsbok att jag finns till därför att jag är älskad. Av kärlek har jag blivit till, mitt väsens djupaste grund är Hans kärlek till mig. Det är svårt av mängder av orsaker, mest därför att den kärleken många gånger är svår att förstå eller ta emot därför att min uppfattning om mig själv eller min omvärld är fel. Och det är jobbigt att behöva inse det. Jag kan inte fullt älska någon annan innan jag älskar mig själv. Jag tror inte heller att jag fullt ut kan ta emot någon annans kärlek innan jag älskar mig själv. Och det är det som är kärnan i att komma närmare Gud, jag kommer ofrånkomligen också närmare mig själv i den processen.
Jag tror vi alla möts av såna här perioder av öken och att det är ett tillfälle att komma närmare Gud och oss själva. Men att det är upp till oss om vi tar de tillfällena. Om vi anförtror dem åt Gud. Jag blir så inspirerad av att se programmet "Kloster" på svt. Därför att det handlar om just det här. Och det är befriande att känna igen sig. Och väldigt rörande att få en inblick i dessa mäns liv och hur några veckor på ett kloster berör dem på olika sätt.
Men jag hoppas att det som man upplever under dessa perioder, eller klostervistelser, också är något som man bär med sig sen. Som stannar kvar och påverkar resten av ens liv. Därför att det är mycket som skulle vara så ovärt annars. Om vardagen blev en vardag igen utan att jag har med mig Gud, utan att jag anförtror och inkluderar honom i det som händer. Jag är rädd för att hamna där, i oberoendet. Därför att livet är så ofantligt tråkigt om inte vetskapen om Guds inblandning är något jag lever med och ständigt måste ha som vilobänk.
Och jag tror att det går att likna vid ett klosterliv. Att fördjupa min relation till Gud är också att fördjupa min relation till mig själv och människor runt om. Det går inte att hålla uppe en mask. Eller att fly undan från saker. Därför att jag möts av det direkt när jag vaknar och det är med mig ända tills dess att jag somnar. Och det är inte särskilt kul alltid. Skulle vara så mycket skönare att chilla bort kvällen med vänner eller genom att slökolla på tv. Men jag har heller ingen tv. För att den här ökenperioden måste vara och att skjuta upp den innebär bara att jag skjuter upp min egen mognad och det jag tror att Gud tänkt ut för mitt liv.
Och jag längtar så jag dör till den där tiden då livet ser annorlunda ut. Då jag inte behöver vandra i öknen längre. Men jag hoppas att jag tar med mig mycket av det jag nu har. Det finns en stillhet och en frid, en närvaro som jag älskar. I den kan timmar försvinna utan att jag märker det. För jag är mitt uppe i ett flöde där allt går enkelt om det så är att koka saft till att sortera böcker eller läsa en bok. Därför att jag gör det i en ständig närvaro av en vetskap att Gud är med mig.
Och den nya insikten om hur bönen spelar roll i mitt vardagliga liv. I de där små (och ibland stora) frågorna som jag kommer med till Gud. Att det spelar roll för hur mitt liv ser ut. Att jag kan se hur Gud är med mig under dagens alla stunder. Det är något fint att på nytt få upptäcka.
Men det svåraste tror jag är, och det är det nog för alla på ett eller annat sätt, är att umgås med vetskapen om att jag är älskad. Idag läste jag i min andaktsbok att jag finns till därför att jag är älskad. Av kärlek har jag blivit till, mitt väsens djupaste grund är Hans kärlek till mig. Det är svårt av mängder av orsaker, mest därför att den kärleken många gånger är svår att förstå eller ta emot därför att min uppfattning om mig själv eller min omvärld är fel. Och det är jobbigt att behöva inse det. Jag kan inte fullt älska någon annan innan jag älskar mig själv. Jag tror inte heller att jag fullt ut kan ta emot någon annans kärlek innan jag älskar mig själv. Och det är det som är kärnan i att komma närmare Gud, jag kommer ofrånkomligen också närmare mig själv i den processen.
Jag tror vi alla möts av såna här perioder av öken och att det är ett tillfälle att komma närmare Gud och oss själva. Men att det är upp till oss om vi tar de tillfällena. Om vi anförtror dem åt Gud. Jag blir så inspirerad av att se programmet "Kloster" på svt. Därför att det handlar om just det här. Och det är befriande att känna igen sig. Och väldigt rörande att få en inblick i dessa mäns liv och hur några veckor på ett kloster berör dem på olika sätt.
Men jag hoppas att det som man upplever under dessa perioder, eller klostervistelser, också är något som man bär med sig sen. Som stannar kvar och påverkar resten av ens liv. Därför att det är mycket som skulle vara så ovärt annars. Om vardagen blev en vardag igen utan att jag har med mig Gud, utan att jag anförtror och inkluderar honom i det som händer. Jag är rädd för att hamna där, i oberoendet. Därför att livet är så ofantligt tråkigt om inte vetskapen om Guds inblandning är något jag lever med och ständigt måste ha som vilobänk.
Kommentarer
Trackback
