yosofine

Det var en sorgsen dag i fredag. Genom alla tårar så var det ändå något så skimrande och vackert som lyste igenom. Orden om en kvinna som levt sitt liv som vardagskristen. Vittnesbörden om en kvinna som levde varje dag efter hennes övertygelse överröstade allt annat. Det var en kvinna man sällan såg på scenen eller i strålkastarljuset, hon använde sin tid till annat. Barnen, barnens vänner, släkt och vänner runt om kunde alla vittna om hur hennes kärlek och engagemang för dem som fanns runt henne aldrig tog slut. Det var så vackert att få höra om vilka avtryck hon lämnat i andra människor. Och det var så självklart. Det var självklart att hon var sån, inget märkvärdigt att hänga i julgranen eller i dubbelsidig artikel i tidning.

Åh vad jag lockas av det där. Att inte låta det offentliga ta överhanden om ens liv. Utan istället lägga sin tid på vardagen på det lilla som händer mitt i livet. Tänk alla dessa härliga människor som helt naturligt i sin vardag bara lever det. De som arbetar istället för att filosofera om arbetets olika innebörder. De som är övertygade utan att behöva prata om det, deras handlingar bevisar varje tro.

Jag kämpar rätt mycket med det där. Jag kämpar med församlingstillhörighet utan att behöva ge av min vardag till verksamhet jag inte tror på. Jag har valt att inte lägga min tid i kyrkan därför att min tro tvingar mig utanför denna. Men jag saknar och jag längtar efter en gemenskap som kan bekräfta och styrka mitt i vardagen. En gemenskap som inte gör anspråk på alla mina veckordagar eller kvällar. Min vardag syns inte där på kyrktorget och ändå är det den jag värdesätter. Det är den jag jobbar med, det är där jag vill betyda något. Men i det sammanhang som dagens kyrka är, kommer aldrig vardagen fram. Vardagen betyder inte lika mycket som verksamhetsschemat i kyrkan. Det är bara om vi syns i detta schema som folk kan relatera och kryssa av ytterligare en god kristen. "Eftersom vi inte kan ha koll på vad folk gör när de inte är i kyrkan är det lika bra att vi gör dem sysselsatta i kyrkan, då vet vi ju iallafall vad de gör" känns det som man omedvetet tänkt inför verksamhetsplaneringen. Och så känns det ibland att föräldrar tänker när de tvingar med sina barn på alla möjliga konstiga verksamheter i kyrkan.

Och här sitter jag många år senare och ångrar att jag inte hade mer tid till mina klasskompisar. Jag hade aldrig tid för dem eftersom jag prioriterade att vara en duktig flicka i kyrkan. Slut med det nu, men då sitter jag istället här och känner att jag har ett behov av att säga att jag ändå duger som kristen. Konstigt men så är det.