yosofine

Det är fullt upp nu. Jag hänger ute på torpkonferensen några timmar per dag nu med olika uppdrag. Jag försöker hinna med att gå på möten också. Igår stannade vi på mötet där Göran Skytte talade. Det var så inspirerande att jag kände att jag behövde köpa hans nya bok som kom ut igår. Men det blev istället två böcker av Wilfrid Stinissen. Den ena med titeln "vandring till sanningen". Den ska bli min läsning i sommar.

Det var skönt att vara i en miljö där tron och hoppet fick bli påfyllt.

Jag har inte många timmar över de här dagarna. Om ett par dagar åker jag på semester. Så nu ska jag egentligen börja packa min väska.

Jag tar en dag som den kommer. Så jag kan inte lova att jag uppdaterar bloggen så ofta. Men man vet aldrig.

Om du är i örebrotrakten och är ledig på torsdageftermiddag så tycker jag du ska ta dig till torpkonferensen och lyssna på mitt andra seminarie som jag ska hålla, "Kreativ efterföljelse" där jag bland annat ska prata om att vända blicken uppåt. I allt.

För ett par kvällar sedan var det så otroligt vackert ute på min runda att jag var tvungen att ta en vända till med min cykel för att försöka lära mig fånga något av det. Här kommer några av mina bilder från den kvällen.

Svenskt sommarblomster

 

Ljuset får blomstrena att skina.

 

 

Em ko som betar vid kanten av skogsdungen.

 

 

På väg till min favoritplats.

 

 

Vad säger man?

Idag har vi haft en speciell dag i kollektivet. Jag och Kristina planerade tre rätter och bokade tvn så att vi kunde följa det kungliga bröllopet. Jag har haft det som tradition att följa kungliga bröllop. Jag är nämligen en sån klänningsnörd. Älskar att kolla kläder och frisyrer. Och på nåt vis även kungligheter med allt vad det innebär. Idag fick vi mycket av den varan och det var roligt. Vårt kollektiv har haft en särskild relation till kungafamiljen. Då vi har ätit och fikat på fat med deras bilder på. Och i vårt vardagsrum har kungaparet en hedrande plats.

Till förrätt åt vi sparris på en bädd av parmesan och smördeg.

 

Christian, Marcus och Kristina och jag delade denna fantastiska upplevelse.

 

Huvudrätten bestod av sötpotatis med lax och en sås av caviar.

 

Hjärtformade isbitar i vårt bubbelvatten.

 

Avslutningsvis bärtårta med maräng och grädde. Min favorit.

 

Bob Hansson skriver krönika i tidningen Amos. För ett par veckor sedan läste jag hans senaste krönika. Den var så bra att jag rev ut den och tejpade upp den på väggen bredvid min säng. Så att jag kan somna och vakna till hans text.

Han fångar precis det där jag skrivit om under våren. Att komma till sitt eget slut. Och möta sin egen otillräcklighet. Att välja det som är liv och tro på att det finns hopp.

Jag hade länkat till den om det gick. Jag hade skrivit av hela om jag orkat. Jag vill däremot citera en del av den för det är så bra skrivet.

"Jag gick hem nedstämd med trevande fingrar mot mitt eget hjärta, mot den oändliga rymd där inne jag inte känner, men som såklart ändå är där. Och jag faller ödmjuk på knä för den rymden. Och jag längtar, efter den dag jag åter längtar. Och till dess, klappar jag mig ömt på min egen kind och sneglar mot den där grejen i fönstret som fäller upp persiennerna. På en armslängd avstånd.
Och på andra sidan fönstret rör sig planeter runt varandra i ett universum som, oavsett om man märker det eller inte, oavbrutet expanderar.
....
Men precis som relationer kommer och går, gör även känslor och tankar det. Vi tänker 60 000 tankar om dagen. Känner förmodligen en jäkla många tusen känslor. Det är en väldigt utbytbarhet, ett jävla ös.
Ändå blir vi glömska som barn och lever som om varje tanke vore den första, och varje känsla den sista. Men man är inte sina tankar, man bara tänker dem. Vilken känsla du än har, är den mindre än dig själv. Annars skulle den helt enkelt inte få plats.

Det finns, ända in i mörkret en persienn att dra upp. I ena ögonblicket är det en övermäktig handling, för att i nästa vara nästan lätt.

Du är inte en konstant, du är förändring. Jag med. ...

Med andra ord, det finns hopp."

 

I helgen var jag på bröllop. Det var till brudparet jag hade gjort en lampa.

 

 

Det var så vackert färgkordinerat.

 

 

Allt passade ihop. Till och med disken.

 

 

Och bruden hade en sån fantastisk klänning med massa tyg!

 

 

Tuff brud.

 

 

Mycket fint!

 

 

Härlig fest!

 

 

Och jag hade på mig den blommiga klänningen som jag skrev om för ett tag sedan. Den blev färdig kvällen innan bröllopet utan särskilt mycket stress så jag blev nöjd. Den är stor och härligt somrig. Blir nog sommarens solklänning! Och självklart hade jag en liten hatt ("pillerburk") eftersom det var brudens önskemål. Såna blir det mer av det är både roligt att göra dem och att ha dem på sig.

 

Ibland händer det att det låser sig. Man ser ingen utväg och det känns som att situationen man befinner sig i aldrig kommer ändras. Eller att det är helt omöjligt. Jag hade ett sådant samtal i eftermiddags påväg hem från jobbet. Situationen är svår och det är inte lätt att hitta en lösning eller utväg ur känslornas fängelse.

Det är då i de stunderna som det är så bra att påminna sig om att Gud hör bön.

Mitt i all omöjlighet. I den låsta positionen. Där finns det hopp och hoppet ligger i bönen. När alla idéer om hur man ska lösa situationen tagit slut när orken och lusten är borta.

Då finns det fortfarande hopp. Vid slutet av oss tar storheten och gudomligheten vid. Där får vi lägga ned vår strävan och alla försök att lyckas. Och sen öppna dörren för möjligheternas Herre. Ibland tänker jag att vi väntar aldeless för länge innan vi lämnar över till Han. Men bättre sent än aldrig!

Jag vet att inget område är omöjligt för Gud att lösa. Därför finns det ingen som helst anledning att inte i allt vända sig till Gud i bön.

Och det är bra att påminna sig om. Igen och igen.

och igen.

I eftermiddags öppnade jag min mailbox och hittade där ett mail från läraren som rättat min senaste tenta. Den tentan som om jag klarar den leder till att jag får ut min examen i teologi. Jag öppnade mailet och läste "
Har nöjet att meddela att du nu är G...". Sådan lättnad! Och vilken belöning. Jag presterade långt över vad jag egentligen orkade med förra veckan. Och gav inte upp. Jag pressade mig själv och bestämde mig för att klara det. Jag var målmedveten och fokuserad.

 

Idag är jag riktigt stolt över mig själv. Med all rätt.

Och tacksam till Gud. Det hade aldrig gått utan Han. Och hela tentan handlade ju om Honom så det var ett fint sätt att avsluta den här utbildningsperioden på.

 

I fredags pajjade min rygg. Just när tentan var avklarad och jobbet var nästan slut. Det var då jag skulle sy klart klänningen och göra bröllopspresenten.

 

 

Nu hann jag visserligen med det också.

 

 

Och nog blev jag nöjd med resultatet.

 

 

Den blev i stort sett så som jag hade tänkt mig den.

 

 

Lagom mycket färg.

 

 

Och små detaljer.

 

 

Fågeln var pricken över i:et.

 

 

Temat var ju genomskinlighet, lampan serman ju rakt igenom. Så inslagningen fick följa samma spår. Det såg väldigt festligt ut åtminstone!

Häromdagen läste jag en ledare i vår lokaltidning NA som inte förespråkade handelsbojkott mot Israel. Eftersom vi bör se Israel som en autistisk person. Som har ett enormt stort behov av kontroll och rutiner och som vid minsta förändring kan få en häftig reaktion på grund av denna politiska autism. Jag kan tyvärr inte hitta igen ledaren och de  verkar inte ha publicerat den på deras hemsida heller. Men det var en intressant bild tycker jag.

Idag läste jag en krönika av Magnus Malm i dagen. Som tog upp frågan på ett ungefär likadant sätt. Att vi måste förstå Israel utifrån den historia de har. Landet har en historia där deras folk utsatts för extrema hot och där rädslan gått i arv i generationer. Denna rädsla kan sedan manipuleras till att få folk att agera på ett osunt sätt.

Vår syn på Israel och Palestina konflikten måste nyanseras och balanseras. Och vi måste förstå reaktionerna ur ett historiskt perspektiv. De reaktioner vi kan se kommer ju ur en viss självbild som de båda sidorna har. Och kanske, mycket möjligt, har de båda felaktiga självbilder av sig själva. Hur ska man då kunna mötas?!

Det viktigaste tror jag är att gå på försoningsvägen. Och då måste vi våga möta båda sidor med lika mycket nåd. Det handlar om att se båda parter och vilja möta den historia och den bakgrund som lett dem till det läge de är idag. Då fungerar inte blockader, varken mot Gaza eller Israel. Istället tror jag att vi i omvärlden borde göra ännu mycket mer för att få både Israel och Palestina till att känna sig trygga i sin existens. Först då tror jag vi kan komma närmare en lösning.

Jag förespråkar ickevåld, men lite kärleksbomber vore kanske inte fel? Det är intressant att tänka på vad det skulle kunna innebära. Hur gör vi det rent konkret? Börjar skicka kärleksbrev? Blomsterbud? Tål att tänkas på.

Det är mycket nu. All ledig tid går åt till att skriva klart min tenta.

Den här låten håller mig sällskap när jag sitter och pressar mig igenom all obegriplig text.

I vår har jag testat på något som jag aldrig gjort förrut. Jag har plockat nässlor och kokat soppa på dem. Jag gillar att göra mat av sådant man kan plocka gratis i naturen. Dessutom är det både närodlat och ekologiskt så det stämmer väl in i mina övriga ambitioner med mathållning.

Och solen fläktar mitt svettiga ansikte när jag går längs med landsvägen som är en del av mitt promenadstråk. Det kommer vindpustar fulla av frön och blomblad som sprids ut över fälten. Jag älskar lukten av kobajs blandat med jord, gräs och nässlor. Den doften, för jag måste nog kalla den det, har en egen plats i min minnesbank. Om det är från de gånger vi på sommaren bodde i kusinernas sommarstuga på öland vid en bondgård. Eller om det är från mina långa cykelturer hemma, det vet jag inte. Men det är förknippat med sköna känslor i kroppen och jag slungas tillbaka till ett tillstånd inom mig där så mycket fortfarande var så okänt. Längs vägen växer hundkex och buskarna blommar i starkt doftande hägg. Gässen ligger lata i gräset och längre bort betar kossorna.

Det hörs bara enstaka bilar på vägen längre bort. De stör inte så värst mycket. För där ute på de öppna fälten känns det som att livet står stilla. Samtidigt som det rusar fram. Allt pågår hela tiden och samtidigt är det bara varande. Det är arbete och vila på samma gång.

Jag tar med mig känslan jag får där ute och lever på den iallafall i några timmar.

Det är försommar och det finns mycket i livet att vara glad för.

Att ta en stund i taget är rätt bra när man är ledig på dagen och ska jobba på kvällen/natten. För då kan man inbilla sig att man har hur mycket tid som helst.

Jag har legat och halvt slumrat halvt läst och blivit inspirerad i vår utesoffa idag. Solen är riktigt skön. Jag läser i "Bli det du ber" som jag köpte för en vecka sedan. Det har verkligen hänt något på läsfronten i mitt liv. Det är jag väldigt tacksam för. Nu när skolan förhoppningsvis är förbi kan jag ägna mig ännu mer åt detta sköna tidsfördriv.

Just nu ockuperas tankarna av hur lilla jag kan göra förändring i världen. Hur kan jag dra nytta av mina gåvor för att bli använd och sprida Guds rike där jag finns och bor? Det är spännande och känns bara mer och mer möjligt. Och alla de tankarna blir bara mer realistiska efter förra veckans nätverksträff där jag fick chans att träffa alla möjliga typer av kristna aktivister. Och än mer aktuella med tanke på denna veckas skriverier om "Ship to Gaza". Jag kommer utveckla dessa tankar under torpkonferensen där jag ska hålla seminarie i "Hantverka för en bättre värld" och "Kreativ efterföljelse". Jag lägger nog ut mina tankar här också sen när jag delat dem där.