pyssel och teologi

För ett tag sedan när jag hade måndagsmiddag hos mig fick jag en kommentar. "Du har så skön bokhylla en blandning av teologisk litteratur och pyssel". Och det är precis så. Jag äger nästan inga böcker som handlar om något annat. Skönlitteratur brukar jag köpa på pocket och sen göra mig av med. De känns på något sätt inte lika mycket värda som de jag har i min hylla. Jag älskar böcker med patina. Gammal teologisk litteratur som ger en bild av hur man tänkt och tolkat tidigare. Jag gillar också att läsa gammal väckelselitteratur. Det finns något där som vi behöver idag, en barnslig tro på att Gud gör under på de mest vardagliga vis. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Men jag tänker också att det är så naturligt hur teologi och pyssel hänger ihop.
Idag läste jag en krönika som utgick  ifrån en tavla som föreställde Jungfru Maria. Och återigen blev det så tydligt hur bilderna, konsten talar på nya sätt.
Igår kväll fick jag höra vilka kommenterar en tjej fått som köpt ett knapphalsband av mig. Det var någon som tyckte det var en hel predikan. Och det är lite så.
När vi ställer våra händer till Guds förfogande och börjar skapa. Så börjar ord och meningar flyta samman och de där bilderna, knapparna eller broderierna får en ny innebörd. Kanske till och med något som den som skapade själv inte kunde tänka ut.
Böcker kan ha samma funktion. De kan få betyda mer än de ord som de innehåller. I krönikan skriver Eva Cronsioe om att bli en del av Guds vilja. Att på allvar tro att Gud finns och vill använda just mig till sitt rike. Människor som ställt sitt liv till Guds förfogande och vågat följa det de tror är Guds uppmaning inspirerar mig. Människor som arbetat för fred och rättvisa, för befrielse och frihet, för läkedom och nåd. Dessa människor som finns genom hela historien, som vi kan läsa om i historieböckerna. Och böckerna vi kan läsa som en del av dessa människor skrivit. Det talar om ett annat liv än det där svenssonlivet som så många lever. Där Gud inte är en del att räkna med i det vanliga livet. De där människorna som låtit sina händer, fötter och sin röst bli verktyg. Det gör det så fruktansvärt lätt att välja bort så mycket i livet som inte egentligen betyder något. Och så lätt att välja lite mer obekvämlighet i längtan efter att själv kanske få bli ett litet verktyg någon gång i Guds mäktiga hand.

tack för din nåd

Det hinner hända mycket dessa dagar. Ensamheten här hemma och kroppen som tvingar mig  att stanna hemma gör att det är många tankar som hinner tänkas. Dock är flera av tankarna återkommande snurrande virvlande och sätter igång andra reaktioner i kroppen. Men de sista dagarna har de där virvlarna uteblivit. Sakta men säkert infinner sig andra känslor och med dem nya tankar.
Jag vill inte vara sårad längre. Jag orkar inte vara ledsen mer. Jag vill inte vara arg längre. Och framförallt vill jag inte längre känna mig som en förbrukad och bortkastad vara.
Jag vågar knappt skriva det i rädsla för att känslan ska försvinna. Och samtidigt greppar jag tag i hoppet som jag umgåtts så flitigt med det här året. Idag läste jag i andaktsboken om hur gamla testamentet inte blev förbrukat när det nya testamentet kom. Gamla testamentet fyller en oerhört viktig funktion. En ny funktion än den hade innan. Jag vill tänka att det är lika med de dagar som passerat. Även om vissa av dagarna gett mig oerhört mycket smärta. De dagarna kommer fylla en oerhört viktig funktion. En ny funktion. Jag vill inte se dagarna som bortkastade, de investerades i kärlek och hopp. Och det kommer visa sig på vilket sätt de får fylla en funktion också i framtiden.
När det bara är dagar kvar tills det här året är slut så hittar jag sätt att på egen hand försonas med saker. Jag hoppas det förbereder för nya möjligheter i det nya året. Ett nytt år med nya möjligheter lyder mitt mantra sen en tid tillbaka. Och jag tänker på hur mycket saker som kan hinna hända under bara ett enda litet år. Det ger också hopp. För om man kan skörda så mycket sorg på så få månader. Måste det finnas minst lika mycket glädje att ta igen på samma tid. Det är ju bara logiskt.

om att längta till ett nytt år

Jag märker på mig själv, och det märks nog här också. Att jag går lite på reservkraft nu. Jag behöver verkligen jullov och det kommer om nästan en vecka.
Det här året har verkligen varit händelsefullt på många områden. Jag är känslomässigt utpumpad och har inte tålamod knappt med mig själv. Men det finns mycket gott som kommer av den här fullständiga tröttheten. Jag har inte ork att ha samma ambitionsnivå som jag brukar. Vilket innebär att det är massa saker som blir lidande på ett bra sätt. Jag har alltid varit en duktig flicka och alltid gjort mer än vad jag orkar. Det är inte alltid resultatet har varit så bra förut heller när jag pressade mig själv. Men då kunde jag må dåligt över det hur länge som helst.
Det gör jag inte nu. Inte lika mycket iallafall.
Nu är vi snart i tredje advent, jag läste häromkvällen i min andaktsbok om hur vi ska göra våra egna portar vida. Så att ärans Konung kan stiga in i våra liv. Och det är först när vi är smärtsamt medvetna om vår oförmåga som vi verkligen kan ställa våra portar på vid gavel för Honom. Om något så är det väl det det här året fått handla om.
Jag har bara börjat på den resan känns det som. Att vända på relationen, från vad jag kan göra för Honom till vad Han vill göra för mig. Och när jag såsmåningom tillsammans med alla andra lämnar det här året bakom mig och blickar mot ett nytt. Så hoppas jag att det är mer än dagar som stannar på den här sidan av årsstrecket.  De här hjulspåren som jag traskat i i för många av mina år vill jag inte ta med mig. Jag vill trampa upp nya stigar. De här kraven på mig själv och på vem jag vill vara vill jag också lämna. Jag vill utforska mer, inte vara färdig och framförallt våga ta emot mer.
Jag vet att jag behöver leva nu och möta det som är just nu. Men jag kan inte hjälpa att längta så jag dör till det nya året. Jag kommer visserligen vara samma person, och dagarna kommer heta samma saker. Men det fina med nya år är att det händer nya saker på alla gamla dagar. Det skapas nya minnen och erfarenheter och det trampas upp nya stigar mot en oviss men spännande framtid.

när verkligheten inte är verklig

Den här hösten har det blivit väldigt tydligt för mig hur fel bild vi kan ha om varandra och om oss själva. Hur lite vi egentligen vet om hur vi lever. Och till stor del tror jag vi kan skylla alla bloggar och facebook på den utvecklingen. För helt plötsligt så har mail/brev, sms, möten och telefonsamtal utbytts mot att läsa varandras statusuppdateringar eller blogginlägg. På så sätt är vi uppdaterade på varandra tror vi och börjar leva i föreställningen att det vi visar på internet är hela bilden.
Men så är det ju inte. Det är nog svårt att visa hela bilden på det viset. Ibland är det till och med svårt att visa den IRL (alltså i riktiga livet). Därför att vi blivit så ovana att vara på den plats som vi just nu befinner oss i. Ovana vid att vi har fler sidor än dem vi ständigt skyltar med. Ovana vid att folk vill höra mer än de där korta uppdateringarna som får plats på en rad.
Forsling har skrivit tänkvärt om det i en ledare i Dagen. Kanske är intresset för tv-program som "så mycket bättre", "Lyxfällan" med flera en naturlig reaktion på den här ytligheten. Vi är så trötta på att hela tiden se den polerade versionen av varandra och alla människor och vill lära känna det som finns där bakom. Vi vill lära känna även det misslyckade för vi kan själva känna igen oss. Och kanske ger det oss en känsla av att inte vara så ensamma som vi trott att vi är.
Avståndet till varandra blir så mycket större när vi tror att alla utom jag lever i den där polerade världen. Och möjligheten att öppna sig och bjuda in till stöket blir färre. Samtidigt som vi alla ständigt längtar efter mer vardagliga relationer och närhet till varann. Konstigt det där.

ta tjuren vid hornen

För ett tag sedan fick jag berättat för mig vilken motivering man hade till varför man ville att en viss pastor skulle  bli satsad mer på i församlingen. "Han håller så otroligt bra begravningsgudstjänster..." var motivationen. Jag undrar om personen i fråga hörde hur galen han lät när han sa så.
För några år sedan gick EFK UNG ut med informationen att 70% av ungdomarna som fanns i barn och ungdomsverksamheten i kyrkan försvann efter 14 års ålder. Ytterligare tapp gör man när de gått ut gymnasiet. Hur många procent blir kvar i kyrkan? Och hur tar vi hand om dem?
En del resonerar att det är viktigt att ta vara på de som stannar kvar och vara tacksamma över dem. Och det är klart vi ska det. Men det kan ju inte vara ett hinder till att faktiskt också fråga sig varför så många lämnar. Och framförallt försöka göra något åt det.
Men jag har märkt att det är väldigt få som vill ställa sig den frågan. Ens till sig själv. Vad är vi så rädda för? Vad i frågan är vi rädda för? Om det är så att något däri skrämmer, kan den rädslan säga något om oss själva, om vår tro? Om vår rädsla kanske någonstans bottnar i att vi inte riktigt tror att vår egen tro skulle hålla om vi ställde oss frågan... då är vi riktigt illa ute.
Om det skulle vara så vill jag uppmuntra dig till att sjunga sången från söndagsskolan "bygg inte hus på sandig strand, bygg inte hus på grus. Kanske verkar det ok men en dag du ångrar dig. Du måste bygga huset en gång till..." . För en tro som inte håller för alla sköns konstiga och osköna frågor den är inte värd så mycket i slutändan.
Eller så struntar vi i det och satsar på bra pastorer som kan sköta vår begravning. Man vill ju iallafall dö med stil!

framsteg

Jag har insett den senaste tiden och de sista dagarna har det blivit än tydligare. Att jag arbetar med saker som jag länge knappt vågat drömma om. I morse insåg jag att jag tog några steg för exakt ett år sedan som lett till helt oanade platser. Det är jag verkligen tacksam för.
Jag har alltid drömt mycket om min framtid och väldigt mycket om just jobb. Det har aldrig varit en längtan efter att göra karriär. Snarare att få uträtta något, få göra något betydelsefullt och framförallt bli använd av Gud. Men det har funnits delar av mig som jag trott varit utom räckhåll för arbetsmöjligheter. Men mer och mer inser jag att Gud är intresserad av hela mig. Att Han vill använda mina gåvor på fler sätt än jag förstått.
Det bästa av allt är att jag verkligen inte kan ta åt mig äran för det. Jag har inte gjort några särskilda strategiska steg utan följt mitt hjärta. När jag bodde i norrland försökte jag verkligen, jag bad, var frustrerad och kämpade för att hamna på rätt plats. Ju mer jag kämpade desto svårare verkade det bli och jag trodde det skulle vara helt omöjligt att få jobba med något som jag faktiskt skulle tycka var roligt. När jag sedan flyttade ned hit så gav jag upp allt det där.
Och kanske var det just det som Gud väntade på. För när jag gett upp kunde Han helt plötsligt öppna möjligheter som jag inte ens visste fanns. Det känns verkligen roligt att få gå den här vandringen. Blint följa hjärtat och se vart det leder, det verkar som att det är mycket spännande kvar framöver.
Och förhoppningsvis gäller det på alla områden i livet, inte bara den så kallade karriären...

lite mer dårskap och lite mindre normalitet

Jag tycker det verkar som att det är allt vanligare att folk får olika diagnoser. Till och med att äldre människor får en diagnos och helt plötsligt kan förstå sig själv på ett nytt sätt. Till viss del kan jag se något positivt i det. Det är som att lära känna sig själv, sina styrkor och brister. Men jag är inte helt säker på att det bara är bra.
Idag finns en läsvärd artikeln i Dagen (artikeln verkar inte vara publicerad på hemsidan än) som handlar om vår iver att ställa diagnos på människor. Som ett sätt att urskilja de onormala från de normala. Men i ett samhälle där fler och fler får diagnoser blir snarare den lilla klick kvar som inte har en diagnos snart i minoritet. Och vem är det som bestämmer vad som är normalt och friskt i ett beteende? Många hävdar att Einstein måste ha haft en diagnos. Vad spelar det egentligen för roll ifall han hade det? Vill vi så gärna bortförklara vår egen brist på att komma på samma saker som han att vi måste hävda att han var onormal? För det är ju inte normalt att vara sådär smart. Eller?
Jag tror att vi människor är Guds avbilder. Att vi alla på olika sätt speglar Guds egen personlighet och egenskaper.
Min lillebror fick tidigt en diagnos, eller han fick flera, och det hjälpte oss till viss del. Det hjälpte oss förstå honom lite bättre eftersom det fanns fler med erfarenhet av liknande beteenden. Och det gjorde att mina föräldrar fick kämpa lite extra för att ge honom en så bra skolgång som möjligt. Eftersom han var något mer speciell än andra i den vanliga skolan så blev han klassad som onormal och hamnade i specialklass med andra speciella. Detta gjorde bara hans beteenden värre, han lärde sig nya uttryckssätt och beteenden som inte ens låg nära hans personlighet.
Vi har lärt oss att det ibland kan skada att få en diagnos därför att man helt plötsligt inte har samma chanser som andra. Därför att lärarna vet vad den personen är för något. Men det kan också skada personen som får en diagnos. Helt plötsligt har man något att skylla på. Det skapar ett utanförskap. Men framförallt så är man inte som andra och det finns en diagnos för det. Idag kan min lillebror skoja om det när någon av oss i familjen beter oss som en person med ADHD (vi har nog alla ett släng av det i familjen) så säger han "vad har du för ursäkt, jag har det iallafall på papper?!!".
I ett samhälle där fler och fler får diagnoser blir det svårare att förstå varann. Därför att vi gömmer oss bakom diagnoser och kan ha dem som ursäkt när vi inte riktigt orkar göra vårt bästa eller vara vanliga medmänniskor. Det hindrar oss från att nå de möjligheter som varje människa har oavsett diagnos, bakgrund eller ursprung. Vi är människor, Guds avbilder, att livet skulle vara omöjligt för en viss procent av oss stämmer bara inte in i planeringen. Och oavsett diagnos så behöver vi alla erkänna vår skuld inför den allsmäktige. Vi har alla syndat och gått miste om härligheten. det är vår sanna diagnos. Men det oerhörda har hänt, att det inte spelar någon roll! Därför att vi är älskade som dem vi är skapade att vara och vi har en livsuppgift att ta emot den kärleken och besvara den.
Erland Sveungsson skriver så vackert i artikeln "Tiden stannar upp i det "onormalas" fascinerande och befriande värld. Kvinnor och män, barn och unga, gamla och handikappade i gnisslande rullstolar och vi alla är diagnostiserade. Allt stannar upp inför mysteriet att livet har förmågan att bryta sig ur alla diagnoser och konstruerade, begränsande fällor, alla tekniska konstruktioner av hur livet bör vara och se ut. Detta drama i en fullsatt kyrka en helt vanlig söndag är naturligtvis anstötligt i vår tekniska kultur och tanken ligger nära att deltagandet i detta drama anses som naivt och onormalt. Men denna stora befriande dårskap gestaltas gång på gång, tid efter tid, framför våra ögon och inom oss."
I mitt huvud ekar orden som Alice (i underlandet) pappa säger till henne när hon frågar ifall hon är tokig "I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are."

julstämning, läger och drunkningsolyckor

För en vecka sedan bodde jag på en gård utanför Nora. Vi var där på ungdomsläger och jag hade roll som mattant. När vi anlände på fredagskvällen var det alldeles mörkt och kallt och det var snö på marken. Det var svårt att stå emot julkänslorna som vällde upp. Så jag lät helgen få skölja över mig med alla möjliga sorters julstämningar.

Ibland kan jag få panik över hur snabbt tiden går. Hur årstiderna förändras och hur tydligt det blir att livet går vidare. Men den här helgen så var det så underbart allt bara. Och det kändes verkligen hoppfullt.
Det var ju så otroligt vackert. Och vi var borta från så mycket saker i en värld som var främmande.
En badplats som låg så fridfull ruvade dock på en helt hemsk historia.
Vid detta vattenbryn som nu ser så vackert och oskyldigt ut har en gång en fin liten ettåring varit nära att möta döden.
Jag fick höra denna historia när jag kom hem. Att vi var på samma gård på församlingsläger sommaren 81 eller om det var 82 och jag var nere vid vattnet och lekte och pappa höll uppsikt över mig medan mamma var vid lekplatsen med min storebror. Pappa tittade bort bara nån sekund och när han tittade åt mitt håll igen låg jag med ansiktet ned i vattnet. Som tur var fanns det en hel drös med församlingsmedlemmar som agerade fort.
Och när jag tänker på det så tycker jag det är en väldigt fin bild av vad en församling ska vara. En gemenskap som hjälper varann att inte drunkna. För det är hemskt lätt att göra det när livet är som det är.
Då är det fint att det finns en gemenskap som är beredd och som upptäcker i tid att någon är på farligt vatten.

blodsband och passerad tid

Jag rensar ännu mer här hemma. Finns många lådor och gömmor att rensa i. Inte bara förflutet och drömmar och föreställningar som rensas bort utan väldigt mycket rent skräp. Jag brukar ofta lägga en del papper som jag inte orkar kolla i, i en hög. Och sen när jag städar snabbt en dag så hamnar den där högen i en låda eller burk. Sen kan det gå rätt lång tid innan jag tar itu med de 3 år gamla födelsedagskorten och "kom ihåg"-lapparna. Men nu gör jag en liten sån rensning. De börjar faktiskt ta slut tack och lov! Och jag känner mig inte ett dugg nostalgisk. Nu gör vi plats för den ovissa framtiden. Hurra!

Jag hittade ett brev som jag fick från min lillebror när jag fyllde 28år för hemskans längesen, det kommer märkas senare i höst. Det fanns delar av brevet som var så fint så jag tänkte dela med mig av det.

"Du verkar ha kommit fram till hur du vill ha det i ditt liv. Det hade jag inte trott när du slutade gymnasiet och drog upp till sthlm coh flummade runt på olika utbildningar. Hehe... men om man ser tillbaka på dina år så ser man ju faktiskt en röd tråd. Det du har pluggat och jobbat med har kretsat kring liknande saker och det är det som har gjort dig till den du är idag.

... Att växa upp är inte lätt. Det tvingar dig att tänka på ett nytt sätt och agera på ett nytt sätt. Att växa upp är nog lite som att resa jorden runt. Alla intryck, människor och saker tvingar dig att tänka på olika saker. Det ger genast perspektiv och det gör att man förstår mer om livet och jorden. Jag har inte rest jorden runt, och jag har inte vuxit upp än. Men eftersom att jag alltid tror att jag har rätt, så ser jag fram emot ett liv präglat utav att växa upp. Det hoppas jag att du gör också.
Kärlek, Din bror ..."

Det är fint ändå med relationer som går så långt tillbaka att de kan se en röd tråd i livet. Framförallt fint när man inte alltid själv gör det.

Och tänk vad fint att livet handlar om att växa upp. En liten bit i taget. Tänk att vi aldrig blir klara utan att vi ständigt hela tiden kan förnyas och mogna in i en ny tid. Det känns väldigt hoppfullt. Så vill jag ha det till den dag jag dör.

skatten i ett lerkärl

Om ett par dagar ska jag gå och se en föreställning som jag har varit sugen att se sen i våras. "Wear it like a crown" av Cirkus Cirkör behandlar ämnet misslyckanden och tillkortakommanden i denna föreställning.

 

"Cirkus Cirkörs nya föreställning Wear it like a crown handlar om att bära sina rädslor och misslyckanden med stolthet. Om hur risker förvandlas till möjligheter. Om att välja att bära våra misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona. Och att putsa den och bära den med stolthet."


Jag tycker det ska bli jättespännande att se denna föreställning.

Jag tror det är viktigt att våga vara ärlig om sin svaghet och sina brister. För mig handlar det om att vara äkta mot mig själv och min omgivning. Jag tror det är viktigt. Men än mer viktigt tror jag det är att vända fokus bort från mig och till den som gör mig hel. Till den som gör att jag vill bli helt och hållen fri och hel och upprättad. Och genom att jag vänder min blick mot Honom kan jag också glädja mig mitt i all skit därför att jag vet att allt det här kommer leda till att Hans rike blir uppenbarat ännu mer. Det är hela grunden till mitt skapande och till min glädje.

Och samtidigt är det så svårt. Bara häromdagen blev jag så nedslagen när jag insåg hur trasig jag är. Och det är så jobbigt att inse, eftersom det påverkar allt. Precis allt. Och mitt i det där så får jag tvinga mig att vända blicken bort från min offermentalitet och bort från fokuset på mig och mina brister. Och tacka Gud för Hans nåd.

Och så får jag tacka Gud för att jag får vara just ett sprucket lerkärl i Hans hand. Han formar om. Men han låter också sitt ljus lysa igenom min spruckna fasad så att skatten inuti blir mer synlig.

2 Kor 4:7 och Jer 18:6

om uppfinningar och bjälkar

Igår la jag upp en text som jag skrev 2006. Innan jag somnade läste jag ur min andaktsbok av Stinissen och det kändes så häftigt. Att vi nästan skrivit om samma sak.  Det här med att inte riktigt kunna älska någon innan man älskar sig själv. Så jag tänkte att hans text kan få finnas här med.

"De fel man upptäcker hos andra är ofta en projektion av ens egna fel. Det som du inte vill se hos dig själv överför du på någon annan. Det finns en egendomlig mekanism i vårt psyke, har psykologerna gjort oss uppmärksamma på, som gör att vi skriver våra egna dåliga sidor på andras räkning. Om du lägger märke till en flisa i din broders öga, gör du klokt i att söka efter bjälken i ditt eget. Det är ju mycket möjligt att flisan hos den andre är ett återsken av din bjälke. De fel du lägger märke till hos den andre kan lära dig mycket om dig själv. ..." (Stinissen, I dag är Guds dag.)

Jag tycker det är väldigt intressant att människan är så djup och komplicerad. Att vi har dimensioner som kan vara dolda för oss. Att vi kan fastna i tankemönster och lära oss att tänka om. Att det i oss finns en enorm kraft till förändring och överlevnad.

I helgen var det som att jag och Gud började prata om hur fantastiskt det egentligen är. Tänk att vi människor är så komplicerade och avancerade att vi har lyckats uppfinna en grej som gör att vi kan prata ut i luften och de orden utan knappt nån sekunds fördröjning når en person på andra sidan jorden. Att vi har uppfunnit en liten låda som kan transportera ljud. Om människan för hundra år sedan kunde uppfinna telefonen och för 20-30 år sedan uppfinna den trådlösa telefonen. Hur stor är då inte vår kapacitet? Om nu människan är så avancerad att man kan komma på en sådan och andra häftiga uppfinningar. Eller den att vi faktiskt har rest till månen. Hur stor kapacitet har vi då inte? Och egentligen är det en konstig tanke? Vi är ju Guds avbilder och Han har ju skapat oss och jorden. Inte konstigt om vi på något litet sätt faktiskt liknar Honom.

En svindlande tanke, och jag tror att det enda som egentligen begränsar oss är vi själva.

balansakt med mycket kärlek

Häromdagen läste jag en ledare i vår lokaltidning NA som inte förespråkade handelsbojkott mot Israel. Eftersom vi bör se Israel som en autistisk person. Som har ett enormt stort behov av kontroll och rutiner och som vid minsta förändring kan få en häftig reaktion på grund av denna politiska autism. Jag kan tyvärr inte hitta igen ledaren och de  verkar inte ha publicerat den på deras hemsida heller. Men det var en intressant bild tycker jag.

Idag läste jag en krönika av Magnus Malm i dagen. Som tog upp frågan på ett ungefär likadant sätt. Att vi måste förstå Israel utifrån den historia de har. Landet har en historia där deras folk utsatts för extrema hot och där rädslan gått i arv i generationer. Denna rädsla kan sedan manipuleras till att få folk att agera på ett osunt sätt.

Vår syn på Israel och Palestina konflikten måste nyanseras och balanseras. Och vi måste förstå reaktionerna ur ett historiskt perspektiv. De reaktioner vi kan se kommer ju ur en viss självbild som de båda sidorna har. Och kanske, mycket möjligt, har de båda felaktiga självbilder av sig själva. Hur ska man då kunna mötas?!

Det viktigaste tror jag är att gå på försoningsvägen. Och då måste vi våga möta båda sidor med lika mycket nåd. Det handlar om att se båda parter och vilja möta den historia och den bakgrund som lett dem till det läge de är idag. Då fungerar inte blockader, varken mot Gaza eller Israel. Istället tror jag att vi i omvärlden borde göra ännu mycket mer för att få både Israel och Palestina till att känna sig trygga i sin existens. Först då tror jag vi kan komma närmare en lösning.

Jag förespråkar ickevåld, men lite kärleksbomber vore kanske inte fel? Det är intressant att tänka på vad det skulle kunna innebära. Hur gör vi det rent konkret? Börjar skicka kärleksbrev? Blomsterbud? Tål att tänkas på.



gå ej mig förbi

En annan av alla dessa sångskatter som jag hittade när jag bläddrade i min psalmbok häromdagen. Det finns så mycket av visdom i dessa texter. Man erkänner sorgen, förtvivlan, frustrationen, och vänder sig i allt det till Gud. Genom att vända blicken till Gud och påminna sig om vem Han är så vänds perspektiven. Från mitt skitperspektiv där det är svårt att hitta en väg ut. Till Guds perspektiv där allt är möjligt för den som tror. Det är så att jag inte kan förstå hur man inte vill tro på Gud. När Han är en sån trygghet i livets alla omständigheter. Jag skulle inte klara ett andetag utan Honom.


Jesus kär, gå ej förbi mig,
låt mig bönhörd bli.
Då åt andra nåd du skänker,
gå ej mig förbi.
Jesus, Jesus,
låt mig bönhörd bli,
och då andra du välsignar,
gå ej mig förbi.

Låt ock mig vid nådatronen
finna himmelsk ro.
Då jag sjunker ned förkrossad,
Herre, lär mig tro.
Jesus, Jesus låt mig bönhörd bli,
och då andra du välsignar,
gå ej mig förbi.

Blott på din förtjänst jag kommer
och din nåd begär.
Intet i mig själv jag äger,
fräls mig som jag är.
Jesus, Jesus låt mig bönhörd bli,
och då andra du välsignar,
gå ej mig förbi.

Du är all min glädjekälla,
mer än liv för mig.
Vad i himlen, vad på jorden
har jag utom dig!
Jesus, Jesus låt mig bönhörd bli,
och då andra du välsignar,
gå ej mig förbi.
(text Fanny Crosby, Erik Nyström)


Många kan brottas med frågan om bönesvar. Att man inte får det man ber om. Jag har lärt mig att det jag ber om ofta blir besvarat även om det sällan blir exakt som jag bad eller tänkte att det skulle bli. Jag vill ju ha kontroll! Veta vad jag får. Men det går inte. Därför har jag lärt mig att lita på att Gud vet vad som är bäst för mig. Och de bönesvar jag fått har varit bäst för mig då när de kommit varken för tidigt eller försent. Därför kan det ibland vara så att man får motsatsen till det man ber om. Inte för att tuktas eller för att Gud straffar utan därför att Gud ser mitt liv i ett större perspektiv och jag ser det i mitt lilla skitperspektiv. Så i det långa loppet kanske den där stora motgången man fick som svar på bönen blir något jag är tacksam över efter ett tag. Eftersom det ledde till något mycket bättre.

uppfriskande

Igår blev jag riktigt uppmuntrad när jag på första sidan av Dagen läser om hur skepparen på missionsbåten Elida vägrade flytta båten inför ett statsbesök från Kina. Hur han genom att våga stå kvar också stod upp för alla de som fängslas för sin tro i Kina.

"- Jag hörde bara häromdagen hur en kinesisk pastor fått 15 år i fängelse för att han läst Bibeln och bett med 500 personer i en lager­lokal. Då finns det alla skäl i världen att ställa sig upp och säga att det finns kristna i Sverige."

Och är det inte lite väl svenskt att vi i vår strävan efter att ta hänsyn tycker att det är helt ok att censurera och kväva åsikter. Eftersom att det kan vara "stötande". Hej och hå är det inte precis det som är yttrandefrihet och religionsfrihet? Att det alltid kommer finnas någon som kan stöta sig på det folk tror och tycker? Och att vi har kommit överens om att vi vill leva så för att allas frihet till tro och tanke är lika viktig?

det blir inte roligare än man gör det

Det finns personligheter som aldrig är nöjda. Som alltid längtar bort till något annat.

Det är något jag inte riktigt kan förstå. För om man aldrig är nöjd med nuet kommer man ju inte bli nöjd med det nu som kommer sen heller. Det säger ju sig självt! Vad det än kan vara för tråkigt liv man har just nu så måste det finnas något att vara glad över som kan göra att man kan trivas ett tag. För hur det än är så blir det roligare att leva om man försöker trivas med det liv man har.

Man kanske ska fokusera mer på ett område som man gillar under en period då något annat i livet e jättetråkigt?

Jag tror t ex att singelskapet blir så mycket roligare att vara med om ifall man fokuserar på fördelarna med att vara singel. När man sedan väl är i ett förhållande blir det hemskt mycket roligare om man fokuserar på fördelarna med det. Istället för att se nackdelarna med båda civilstånden. Det gör ju ingen glad, minst av allt en själv.

Och är det så att man är ruggigt onöjd med sig själv. Att det finns saker man tycker e dåligt med ens egenheter och personlighet så är det inte svårare än att man kan ändra sig! Det kanske är svårare att ändra sig när man är i ett sammanhang där alla förväntar sig att man är på ett visst sätt. Ta en resa och kom tillbaks som en ny person! Jag tror att vi själva kan påverka vilka vi vill vara och jag tror det går att lära även gamla hundar att sitta.

Allt annat vore idiotiskt.

delad glädje är dubbelglädje...

Är det ingen som tänker på att det är en skittråkig anledning till att församlingar slås ihop? Det är ju inte så att ekumenismen slagit församlingen med häpnad och att man helt plötsligt vill leva i enhet och välförstånd med de andra i en stad. Anledningen till att församlingar går ihop över samfundsgränser är ju för att församlingarna håller på att dö ut. Det är för få och för små för att orka fortsätta på egen hand. Det kostar för mycket pengar.

Det är inget positivt överhuvudtaget. Och att slå ihop församlingarna till en är ju egentligen inte heller det någon lösning.

Det är spännande att församlingar som tidigare kanske inte sett åt varandra nu vill mötas och till och med slå ihop gemenskapen. Men jag tycker det är dumt att det så sällan skrivs om det hemska anledningen till varför det händer.

Det blir på så bakvänt. Vi gläds åt ekumenismen och sporras av blandteologin som uppstår i församlingen när olika traditioner möts. Men vi glömmer att anledningen till det kommer med all sannolikhet bli vår död.

Det vore spännande om man för varje ihopslagen församling startar en ny i en av de övergivna lokalerna. På så sätt kan man ju fortfarande föra in nytt liv in i en utdöende församlingskultur samtidigt som de som kämpat i glesbygd får avlastning i en större gemenskap.

lägger en ny grund

Det här året har innehålllit massor med saker som jag för några år sedan knappt vågade drömma om. Jag känner mig tacksam för det jag får vara med om. Dessa erfarenheter har gjort mig starkare och mer säker på vem jag är och vad jag vill med mitt liv.

En sak som dock släpat efter som en tung mantel är skolan. Jag är inte klar och jag har inte haft tid eller ork att riktigt ta itu med det. Jag har flera gånger försökt men det har varit som att ta itu med ett stort svart moln som slingrar sig ur fingrarna. Det har blivit obehagligt att ens tänka på det.

Men nu så här när jag är inne i avslutningen av det här året så har jag fått ny kraft att ta reda på hur det ligger till med min examen. Jag har gjort de nödvändiga kontakterna och frågat de nödvändiga frågorna. Och hitills har det gått bättre än jag vågat tro. Det känns just nu som att jag med de sista krafterna jag har får förbereda och lägga en ny grund för nästa år. Nästa år ska jag nå nya höjder på olika sätt. Det är mitt mål.  Och för att det ska vara möjligt behöver jag nu möta mina demoner.

Tack vare att jag orkade ta itu med vissa bitar så har jag helt andra förutsättningar för nästa år. Det känns spännande att tänka på att jag skulle kunna bli av med den här "måste göra klart min examen" stress som hängt över mig det senaste året.

Och det här är ju på samma sätt som med många andra negativa känslor. Man blir van och tror att det alltid måste vara så här. Man blir trygg och orkar inte tänka att det finns alternativ för det känns för jobbigt att ens tänka på och ännu värre möta den där klumpen som ligger i vägen.

Det kommer komma nya klumpar som ligger i vägen. Men för varje klump man besegrar växer modet och vissheten om att det alltid ordnar sig. Och Gud är med mig så vad har jag att förlora?

det här med att bygga identitet

För en vecka sedan träffades några stycken på ett Hotell i stan där jag bor. Vi har startat en frukostklubb. En gång i månaden träffas vi kl.8 och äter en rejäl frukost tillsammans med goda vänner och nya bekantskaper. Ett av samtalen vi hade vid frukostbordet var det här med att ha sin identitet i arbetet man hade. Jag tänkte på min Farfar som levde sitt liv så tydligt för Jesus. Hela han var så genomsyrad av den vänskapen. Han arbetade på posten hela sitt liv. Ledig tid och överflöd av pengar gick till mission och församlingen. Farfar var även kolportör och såg till att förse folk med ny kristen litteratur. Men det var inte så att jobbet på posten fick mindre energi. Han var trogen och gjorde ett bra jobb där oavsett. Jag skulle vilja säga att det var ett karaktärsdrag. Och jag vill hävda att det har att göra med hans vänskap med Jesus. Farfar hade inte sin identitet i att vara en brevbärare. Hans identitet låg i Kristus, att han blivit räddad. Och efter det blev det hans uppgift att i allt föra fram budskapet om vem Jesus var. Var han än befann sig. Eftersom han så tydligt identifierade sig som en kristen fick det tydliga konsekvenser när saker runt omkring gick emot det han trodde på och levde för. Då var det inte särskilt svårt att vara frimodig. Idag känns det som att vi sysslar med eget identitetsbyggande. Vi lägger till och drar bort egenskaper och ser till att hamna i rätt sammanhang för att kunna plocka fler poäng till vår egen ära. Och får vi ett arbete som inte överensstämmer med den identitet vi byggt upp så lägger vi ingen energi i att göra ett bra jobb. För vad ska det tjäna till? Man vill ju inte att folk ska tro att man tycker det där skitjobbet är roligt... Och det är då människan blir så fruktansvärt ointressant. Livet blir så ytligt och jag undrar vad allt tjänar till? Värst är det när kyrkan blir en del av detta ytliga identitetsbygge. Hur vill vi att kyrkan ska uppfattas? Vad vill vi sända ut för signaler som kristna? Hur ska vi göra för att bli mer intressanta? Vi brottas med vår identitet som kristna eftersom kristen associeras med församlingen och den kan vi inte riktigt stå för. Vi brottas med vår tillhörighet eftersom fotbollslaget trycker på fler knappar känslomässigt än vad Jesus gör. Det är då det är så tydligt att något inte står rätt till.

ungdomspastorns fel...

Jag kom över ett blogginlägg på Jaktlunds blogg på Dagen idag (tack vara min K) som handlade om vems fel det var att det inte kom ungdomar till söndagsförmiddagsgudstjänsten. Anledningen var framförallt att ungdomsverksamheten hade så många möten under helgen att det helt enkelt inte fanns energi eller ork att gå på ännu ett möte på söndagen. Och det var svårt att motivera ungdomarna att gå på söndagförmiddagsmötet eftersom det var så torrt i jämförelse med deras egna möten.

Av 19 kommentarer var det ingen som ifrågasatte varför det är just söndagförmiddagsmötet som måste vara "Mötet" med stort M. Varför skulle inte församlingen kunna ha lördagskvällens möte som det gemensamma mötet? Är det så solklart att församlingens gemensamma möte måste vara på söndag förmiddagar?

I alla dessa debatter om ungdomsverksamhet och problematik så missar man en poäng. Man talar alltid om ungdomarna som om de var en separat del av församlingen. Vi måste satsa mer på ungdomarna, vi måste göra våra gudstjänster mer ungdomliga...

För mig är det obegripligt. Ungdomarna, pensionärerna, de medelålders och småbarnsföräldrara är alla en del av församlingen. Jag tycker därför att det rimligtvis borde vara så att man ville satsa mer på församlingen. För församlingen är en kropp. Det blir snefördelat om vi satsar mer på vänster fot än på höger fot och då är det inte konstigt om man hamnar i otakt. Det känns mer som att vi samtalar om församlingen utifrån olika former av livsuppehållande åtgärder.

Församlingen är en kropp och bör behandlas som en.

Jag tror att församlingen som en kropp fungerar ungefär som en vanlig kropp. Lagom mycket motion, näring, kärlek och frisk luft så mår kroppen bra. En varierad kost med både fibrer och efterrätt. 

Men kanske är det så att vi har svårt ens att se på församlingen som något levande... och då är det ju inte så konstigt om vi gör vårt bästa i hjärt och lungräddning.

rör inte min sång

Den här veckan har jag på många sätt fått erfara och känna på hur jobbigt det är när man krockar med olikheter. Det är jobbigt att ens vara så nära att man faktiskt krockar. Skönast vore det ju om man var en ö eller iallafall bodde på en så att möjligheten till konfrontation var minimal. För på något sätt så har ju det blivit vårt ideal. Att inte nötas, inte krockas och inte kränkas.

Fast jag tänker att det vore precis det vi borde vara med om. Inte att söka konfrontation men tillåta den och ta emot den.

Men jag tror inte vi fått några ordentliga verktyg för dessa krockar. Hur krockar man på ett sätt som gör att jag växer och utvecklas till en visare och mer erfaren människa? Istället för att såras och fastna i bitterhet och offermentalitet?

Att bo i kollektiv är att villigt acceptera krockar och kränkningar av det privata och egna. Jag har i och med min flytt tackat ja till att leva med andras svagheter och styrkor och accepterat att det kommer påverka mig och min personlighet. Jag har tackat ja till att bli provocerad över småsaker och stora saker och om bagateller och livsviktiga saker.

För jag tror att det gör gott i mig även om det är jobbigt. Jag ska inte alltid ha rätt även om jag gärna vill det. Jag behöver inte alltid vara omtyckt även om jag strävat hela mitt liv efter att vara det. Jag måste inte följa ett visst beteendemönster även om jag vant mig vid det. Och allt detta till vilken nytta?

Jo för jag tror att så fort vi vant oss vid något så blir det till en trygghet. Hur hemskt och dumt och fånigt det än är det vi vant oss vid. Vi kan bli vana vid att vara offer, att vara deppiga, att alltid ha rätt, att jämt äta lyxmat eller att sjunga samma sånger. Och när vi har vår trygghet i saker som kan förändras blir vår trygghet otrygg och då blir vi som sårade soldater som skjuter på allt som eventuellt kan vara en fara. Vi bevakar våra gränser och vi håller hårt om våra ägodelar.

skön insändare på temat.

Tidigare inlägg
RSS 2.0