yosofine

Jag har varit datorlös i några dagar vilket gett mig mer tid åt annat. Det är både frigörande och frustrerande. Jobbigt att inte ha denna dator och internet att fly till. Samtidigt bra och nyttigt att tvingas möta mina egna tankar.

Jag har tänkt en del på sistone om människans relation till Gud. Vi tenderar ofta att tro att det handlar om oss. Att världen och livet är om oss, vi står i centrum. Detta gör att vi ofta vill ha en förklaring till varför vi drabbas av olika saker.

Men min relation till Gud och Hans närhet har egentligen inte så mycket med mig att göra. Han finns där vid min sida oavsett hur stor tro jag har för att Han verkligen gör det. Allestädes närvarande. Alltså det spelar egentligen ingen roll om jag tror att Han finns där. Han gör det iallafall, trofast. Det är så oerhört coolt tycker jag. Jag är uppvuxen i ett sammanhang där mitt liv och min livsstil påverkar min relation med Gud. Det har präglat mig och mitt sätt att se på livet. Det har gjort mig rädd för det okända och fått mig att söka efter någon att skylla på i olika situationer eller att undvika vissa saker på grund av att det är "fel". Det är som att man tror att Guds närvaro eller kärlek till mig försvinner om jag gör något som är "fel". Men är det verkligen så?

Jag har kommit fram till att det inte kan vara det det handlar om. Guds närvaro kan inte vara så skör att Han inte klarar av felsteg och dåliga vanor. Guds kärlek måste vara större än att Han förskjuter mig över en snubbling. Poängen med att jag ska ha en speciell livsstil handlar snarare om något annat. Det handlar om hur jag relaterar till andra människor och hur jag relaterar till mig själv i vetskapen om min livsstil. Det handlar alltså mer om hur mina handlingar påverkar min självbild och min relation till omvärlden än vad det handlar om att jag sårar Gud.

Vi behöver ofta förklara vår livssituation och det som händer utifrån någon slags ödesberättelse. Vi vill ha någon att skylla på. Men jag tror vi gör fel när vi möter livet på det sättet. Jag tror det är fel därför att jag inte tror att det alltid finns en mening bakom det som händer. Det kanske bara händer. Gud spelar större roll i att ge oss styrka att möta svårigheterna än att det är Han som är orsaken till dem. Om vi skulle se det så skulle livet innehålla mindre fiender och vi skulle våga möta större utmaningar. Varför? Jo just därför att vi har Gud vid vår sida.

Jag menar däremot inte att det inte finns mirakler eller att vi inte kan be om under. Men i vissa fall behöver vi kanske be mer om styrka att hantera situationen än att be att den bara försvinner.

Det finns många som inte känner sig hemma i sitt sammanhang. Man tror att det är en själv det är fel på eftersom alla andra verkar trivas. Det finns dem som känner sig mer hemma i en kultur som för övriga sammanhanget är främmande.

Jag är en sån. Hemlös. Jag känner mig inte hemma men jag försöker febrilt att göra det. Jag kämpar och försöker. Jag engagerar mig och låter mitt liv gå ut på att göra ett litet utrymme för mig. Jag kommer ändå till slut alltid fram till samma slutsats. Jag är hemlös.

Jag har vuxit upp i kyrkan och lärt känna en Gud som visat sin trofasthet mot mig. Jag vet att Han finns och Han är min vän. Men jag kan verkligen inte stå ut i den byggnaden som Han lovsjungs i. Jag vill ut jag vill ha mer jag vill bort från stelheten och det onaturliga.

I helgen pratade vi om framtidens kyrka och mitt hjärta bultar. Jag längtar så vansinnigt efter ett sammanhang som är äkta. Jag längtar så vansinnigt efter att slippa be om ursäkt för mitt sätt att uttrycka min tro. Jag längtar så vansinnigt efter en nära gemenskap som vill dela vardag, tvivel, syndanöd och befrielse.

Jag har insett att jag inte måste passa in i mallen. Gud har inte bara ett sätt att uttrycka sig så varför ska Hans folk ha det? Jag har valt att stanna kvar hos Honom och så många gånger kommit fram till att kyrkan kanske inte är mitt hem. Jag har varit tvungen att komma fram till det igen. Det är inte bara jag som behöver förändras. Ska vi se en framtid av efterföljare så måste vi skapa fler församlingar och de måste se annorlunda ut för vi som följer efter Jesus är olika.

Jag har återigen haft alldeles för mycket att göra. Idag fick jag en välkommen tidig hemgång från jobbet. Systemen krånglade så alla på kontoret blev skickade till ett annat kontor i en närliggande stad. Eftersom jag bara hade två timmar kvar på mitt pass fick jag åka hem. Skönt. Jag passade på att ta en sväng förbi Lager 157. Det var ett tag sedan jag var där. De hade fått in en hel del roliga nya märken och de hade till och med en del plagg från Monki. Hittade en fantastiskt mysig klänning/tröja såklart svart… Den har en pösig polokrage och tre hål för armar att titta ut genom. Jag ska sy om den lite eftersom jag ogillar att ha ett stort hål i magen. Eftersom Gud skapat mig med två armar så behöver jag inte plats för tre.

 

 

I helgen har jag suttit i styrelsemöte i sammanlagt 20 timmar. Jag har även varit på skönt häng på 5 rum i en källare och 5 bröd och 2 fiskar. Ska skriva mer om det strax.

 

Jag har haft väldigt mycket på schemat länge. Det har gjort att jag försöker hitta lösningar för att kunna vila ut. Funderar på att skaffa en till mob som bara är privat och där det bara är vänner och familj som har numret. I måndags på väg till jobbet fick jag ta ett arb.samtal från mitt andra jobb angående vår utställning på kulturhuset. Efter jobbet ringer SR i samma ärende. Det blir tröttsamt när jag inte kan vara ifred någonstans. Ska jobba på det. Samtidigt kul att något man gör uppmärksammas!!

 

 

Peace

Det pratas mycket om min nya mall men det är vad jag jobbar med just nu. Ikväll träffade jag två vänner på en Café/krog och hängde. Jag var trött på att vardagen alltid såg likadan ut och att jag inte hade tid att umgås med vänner en vanlig onsdag. Jag ville ta tillbaks gemenskapen i vardagen. Därför träffades vi där på stället där man både kan fika och ta en öl utan att något av dem är något konstigt. Och utan någon planering så gick samtalet in på livet i  och utanför mallen. Jag är inte ensam om att känna att mitt liv med skola och jobb och intressen inte alltid går ihop med kyrkans värld.

 

Nej vi är faktiskt ganska många som inte är innebandykristna. Men problemet är att vi inte syns och det finns alldeles för få forum för oss att ses.

 

Jag vill därför passa på att tipsa om Fem rum i en källare och Fem bröd och två fiskar. Två samlingar i helgen som passar för den som gillar alternativ musik och avskalade gudstjänster.

 

Ps. är det inte lite konstigt att Word inte hade några åsikter om ordet "innebandykristna"?

Så är ser Cafét ut när det är stängt. Mysigt tycker jag.







Jag har även fått upp en tavla där man kan sprida tips om sköna bloggar. Hoppas på stor mångfald och härlig inspiration.

Jag har fått lite reaktioner kring det jag skrev om Rummet. Jag jobbar som kreativt ansvarig på ett Café och där håller jag på och starta en liten Butik/inspirationskälla. Tanken är att steget mellan produktion och försäljning inte ska vara så långt. Men tanken är också att man ska kunna hitta lokalt designade saker och rättvisa produkter i butiken. Något fint till hemmet eller garderoben som också kan ge inspiration. Jag provar egentligen mina idéer för att se om de funkar. Jag har massa saker jag vill göra och här får jag utlopp för dem så jag kör på. Men det är rätt slitigt. Många extra timmar. Idag var jag på jobbet 9-17.30 på min lediga dag. Allt för att få ordning och komma igång med det jag drömmer om. Kanske att jag någon gång i framtiden kan ha detta som heltidssyssla?!

 

Idag skulle i alla fall vår glasmonter upp! Jag började skruva och kliade mig i håret över Ikeas instruktioner. Jag gjorde fel och fick göra om. Då kom Michaela som är en volontär från min grupp. Hon skulle bara förbi lite kort men förbarmade sig över mitt slit. Så vi tog oss an skapelsen och var så nöjda när montern stod upp färdigmonterad. Glädjen varade dock inte länge eftersom jag mitt nöt hade vänt upp och ned på två ramar så vi fick inte fast dörren. Det var bara att skruva loss och börja om från början igen. ”Den här gången läser vi exakt ur instruktionsboken” säger Michaela. Suck. Vi kom så långt som till de sista 3 skruvarna då tog det stopp. Det gick helt enkelt inte att skruva in dem. Då var vi tvungna att ropa in vår "nye ledare" Marcus. Han kom med ny livskraft och efter en liten stund var alla skruvar på plats och vi kunde pusta ut. Jag kunde äntligen ta sista fotot till vårt montagebildspel och sedan åka hem.  Men det är skönt. Ett steg närmare butikens premiär. Nu ska det ordnas och sorteras och pysslas så det blir riktigt mysigt och fint!

Håll tillgodo här kommer en serie bilder på hur det såg ut!

 

Jag har känt en frihet sen jag för ett tag sedan insåg att jag får bestämma själv över mitt liv. Det känns på något sätt som att jag äntligen börjar förstå att mitt liv handlar om de val jag gör för mig och att jag bestämmer vad som känns rätt. Jag styrs vare sig jag vill eller inte av andras förväntningar. Alltså de förväntningar som jag tror att andra har av mig. Jag håller nu på och försöker lära mig att det inte är så livet ser ut. Jag är en egen person med gåvor som passar just mig. Mina erfarenheter, min utbildning och mina intressen är det som skapar mig. Och jag får själv bestämma vad jag vill göra med mina möjligheter.

Jag får ofta frågan "vad vill du bli?". Jag hatar den frågan för den får det alltid att låta som att jag inte vet vad jag vill bli. Det är för att frågan är fel ställd. Jag är redan vad jag vill vara. En människa som lever i nuet, en person som andas och tar vara på tillfällen och möten. Jag vill vara en konstnär, en person som lever och gör det till en konst. Jag vill vara en person som lever nära Jesus och där mitt liv får inspirera andra. Vad jag ska jobba med är en helt annan sak och det vet jag inte än vad som kommer bli min största kassako. Men är det verkligen det som definierar vilka vi är? Jag vill inte att mitt arbete ska säga vem jag är. Jag vill att mitt liv ska skrika vem jag är och vem jag tror på.

Tänkte först sprida lite tips om två sköna bloggar som förgyllt mina dagar senaste tiden. Jag brukar normalt inte läsa bloggar. Jag blir så stressad av sånt. Men dessa blev jag väldigt inspirerad av så här är länkarna!

www.ugglanharordet.blogg.se

www.krisatomic.com/blog

 

Jag har slutat fly, jag lever här och nu i verkligheten. Jag har tidigare befunnit mig i världar som inte varit på riktigt. De har inte skildrat verkligheten som den är. De har gett mig bestämda uppfattningar och de har gett reaktionsmönster som jag ska följa. Men jag är inte där längre. För det är inte jag.

 

Jag lever i verkligheten som den är. Jag möter den utifrån den situation jag befinner mig i. Jag möter människor utifrån den verklighet som är och jag försöker tackla problem på samma sätt. Jag flyr inte för att jag blir rädd för hur jag ska hantera något. Jag har valt att stå kvar och vara mig själv i verkligheten. Jag har valt att göra det med min bästa vän och frälsare Jesus. Jag har märkt att Han passar väldigt bra i verkligheten. Han passar in väldigt bra i min verklighet. Jag försöker om något att ha ett Jesus perspektiv på mina problem och på allt jag möter. Men jag vill inte fly. Jag vill vara på riktigt.

 

Jag vill inte vara påklistrad och ha färdiga svar. Jag vill inte ha förutfattade meningar och jag vill inte fly från problem. Jag vill lyssna även på obehagligheter. För livet i verkligheten är fullt av såna. Obehagligheter och smärta och sorg och besvikelser och frågor.

 

Jag har därför bestämt mig för att sluta försöka passa in i någon mall. Jag får skapa mig min egen.

Jag är så dålig. Jag kan ju inte låta bli att köpa en ny inredningstidning om jag ser att det kommit ett nummer. Jag kan ju inte ens inte läsa den i butiken. Äsch. Och jag som undrar vart alla mina pengar tar vägen, de förvandlas till inredningsinspiration. Men det är som utbildning kan man säga.

Annars mår jag så sjukt dåligt på grund av min rygg. Var på jobbet hela dagen igår och fixade i mitt lilla rum som snart kommer vara butik och inspirationsrum. Någon som har bra namn åt den? Där ska lokala designers sälja sina alster tillsammans med människor från andra delar av världen. Bland annat ska jag sälja sjukt söta elefanter som jag köpt på Burkina Faso Design i gamlastan (Stockholm).

Iallafall mycket röj och flyttande av tunga möbler. Min rygg straffar mig och alla påminner mig om att jag inte  är tillåten att bära tunga saker. Åh det behöver skrivas i min panna ibland för jag glömmer det i all inredningsiver.

Det kommer iallafall bli hur fint som helst i mitt lilla rum. Ska lägga upp bilder så fort det är färdigt!! Hoppas sen att det kommer någon som vill skapa och köpa så det blir ett använt rum.

Nu ska jag lägga mig raklång.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland blir det till och med lite bättre. Ibland är det inte roligt att vakna med migrän men när man har en dödslång arbetsdag framförsig och man inte fått tillräckligt med vila så är det ändå lite välkommet. Även om det är surt att missa arbestinkomst så behövde nog kroppen detta. Jag gick upp och åt lite frukost stoppade i mitt ett piller och la mig igen. Några timmar med smärta och illamående sen började det trappa ned så pass att jag kunde avancera till soffan. Imorse fick jag två skivor med två säsonger kvalitétsserier. Jag började att se hela första säsongen av Vänner och kommer strax påbörja första säsongen av that´s 70s show. Den senaste är förövrigt min absoluta favorit alla kategorier, den har allt. Min käresta och jag hade i början av vårt förhållande en daglig rutin, vi träffades alltid precis lagom till att det nya avsnittet skulle visas. Det är väl rätt fånigt och det finns såklart mycket bättre saker att göra. Men i ett liv fullt av så mycket att göra och stundom ganska mycket oro är det skönt att ha vissa fåniga saker som kan bringa lite ljus.

Idag behövde jag verkligen detta. Huvudet börjar bli bättre och hjärtat slår inte fullt lika dramatiskt som för en timme sedan. Livet återgår sakta men säkert. Trots det pissiga vädret och en sjukkropp så är det ändå rätt fint att vara människa just nu.

Jag skulle ändå vilja bli bättre på att ge mig själv vila långt innan kroppen skriker SLUTA. Det är något jag verkligen ska jobba på.

En dag ska jag lära mig att lägga upp bilder typ efter varje inlägg eller så :-)

Min arbetsplats.

Minnesord från Farfar, To Write Love on Her Arms och ett litet kollage av fina utklippta bilder.

Armband inköpt i Addis Ababa, Etiopien. Jesus Kristus vän och räddare i nöden.

Det är inte lätt att vilja följa nya trender med en käresta som har en bestämd åsikt vad det gäller kläder och vad som är snyggt på mig. Och samtidigt så är det ju så ofta som jag måste tacka honom efteråt eftersom han räddat mig från att gå på en massa onödiga nitar stilmässigt. Han har känsla för vad som klär mig och vad jag passar i. Efter några år så har jag börjat lära mig det själv.

 

Jag tappade nämligen mig själv för några år sedan. Jag hade kris. Jag visste inte vem jag var och hur jag skulle se ut. Jag hamnade i ett pausläge och köpte knappt ett nytt plagg på flera år (skojjar inte). Den ende som hade koll var min Käresta. Nu känner jag i alla fall att jag är tillbaks. Jag har det senaste året gått en promenad i minnenas värld. Jag har påmint mig om hur jag var under gymnasiet vad som inspirerade mig då. Sen har jag vandrat vidare till mina Stockholmsår som följs av tiden i Umeå som präglat mycket. Nu i Örebro känner jag att det är en kombination av alla dessa tider som kommer fram. En mer hel och harmonisk Josefin. Det syns nog inte bara i mina klädval förhoppningsvis märks det också i min personlighet.

 

För ungefär fem år sedan flyttade jag från mitt kända sammanhang och flyttade långt bort till det okända. Jag gjorde detta för att jag längtade efter förändring och för att det liv jag levde inte fungerade för mig. Jag jobbade massor, var ständigt deprimerad och förföljd av ångest. Jag hade för längesedan slutat umgås med mina vänner och jag stod inte ut med mitt liv. Jag flyttade till Norrland för att vara mig själv för en stund.

 

Efter min flytt var det som att jag började ett nytt kapitel i mitt liv. Jag kallar det öken och läkedomskapitlet. Jag avskärmade mig från ett hektiskt Stockholms liv och tog mig till stillheten och till vardagen. Där i vardagen ägnade jag mig åt att fördjupa relationer. Det blev en tid då jag fördjupade relationen till mig själv, till Gud men också till andra människor. Jag fick styrka att ta itu med min ångest som jag levt med i 20 år. Jag började nysta upp trassel i mitt känsloliv och insåg en hel del jobbigheter. De åren insåg jag att människan har en förmåga att förändras om man bara bestämt sig för att göra det.

 

Jag tror att detta gäller alla. Jag tror att vi har möjlighet att påverka hur vårt liv ska se ut oavsett i vilken ände vi började det och oavsett vad vi varit med om. Jag tror att det är tänkt att vi människor ska leva våra liv på en väg. Vi går mot något och medan vi går så möter vi olika omständigheter som kommer prägla oss och göra så att vi växer och utvecklas. Vissa personer har stannat på denna väg och gett upp vid första korsningen för de vågar inte besluta sig för åt vilket håll de ska gå. Jag tror det viktigaste är att vi fortsätter gå. Skulle man svänga in på fel väg kan man alltid gå tillbaks eller hitta en bättre väg.

 

Jag har lärt känna mig själv och lärt mig trivas med den jag är. Jag tvingar mig inte längre in i sammanhang där jag inte trivs. Jag har frid över att jag inte behöver finnas där. Jag känner inspiration över att få vara i sammanhang där jag växer och utvecklas som människa. Detta har gjort att jag fått en ny relation till min omvärld och till Gud. Jag lever inte längre i prestationskrav utan jag känner en frihet över att få vara den jag är i alla delar av livet. Det är livskvalité.