yosofine

För en dryg vecka sedan mördades ett 50-tal gudstjänstbesökare kallblodigt av en enda anledning. De var kristna och firade gudstjänst. Ett spädbarn kastades upp i luften och sköts på vägen ned, en femåring sköts i huvudet då han började gråta när de sköt hans pappa. Några tog sin tillflykt till sakristian men då gick gevärmännen dit och dödade allihop. När terroristerna insåg att byggnaden var omringad så ställde de sig mitt i folkhopen inne i kyrkan och utlöste bomberna de hade om sina kroppar. Detta för att ta med sig så många som möjligt i döden. Man kan knappt tro att det är sant. Men det är det.

Jag är uppvuxen i en liten håla utanför en större stad som ligger utanför en ännu större stad. Här har jag gått i skola, spelat fotboll, åkt konståkning, varit scout och inspirerats av bohemer tills det inte fanns något alternativt sätt att tänka sig mitt framtida liv. Järna är full av konstiga och sköna människor. Vi hade "Lången" (tror han kallades så?) han var en läskig typ som strök runt i skogspartierna vid vårt bostadsområde. Det ryktades om att han gick omkring med en fackla och skrämdes. Sen har vi "hon som har jättelångt hår och åker häst och vagn till byn" det är sant, det gör hon fortfarande. Hon bor någonstans utanför och åker in till byn för att handla tror jag, och hon tar häst och vagn!Det som kanske präglade bygden mest var alla "antisar" alltså antroposoferna som bor i detta samhälle. Det finns såklart en hel del folk som bara vara valt en annorlunda livsstil och hittat likasinnade här. Men bygden är också känd för sin stora population av antroposofer, det är faktiskt något av en vallfärdsort. De har egna skolor, sjukhus, gruppboenden, bostadsområden och såklart "yllegloben" alltså deras kulturhus. Något de blivit lite mer kända för på sista tiden är "Saltå kvarn". När jag var yngre var den kvarnen mest känd för att vara orange och ligga precis vid motorvägen. Och såklart träbron som antroposoferna lät bygga över motorvägen. Nu vallfärdar hipsters till denna plats för att äta surdegsbröd och rårisröror. Och jag förstår dem, otroligt gott och snyggt förpackat!

Jo det ska jag ta och berätta för dig. Men först ska jag berätta om en bok jag läste för ett år sedan. Den heter "De glömda kvinnornas röst" och handlar om kvinnor i kongo som fått sina liv, familjer och underliv förstörda i ett krig som ingen verkar veta om fortfarande pågår. I kongo våldtas flera tusen kvinnor varje år i ett krig som pågår i det tysta och framförallt på ett sätt som väldigt sällan uppmärksammas. Kan det vara för att det är Afrika? "Alla vet ju att det jämt är krig och elände i Afrika...". Eller kan det vara att det främst är kvinnor som blir utsatta, kvinnor och barn. Eller kanske kombinationen, kvinnor och barn i Afrika. Inte jättehett nyhetsstoff.


Well om jag säger att din mobiltelefon är med i detta spel. Bryr du dig lite mer då?


Varje år våldtas kvinnor i Kongo som en del i en krigsstrategi. Syftet är att bryta ned samhällets struktur genom att våldta kvinnor inför sina män och gärna inför hela byn. Vilket leder till att hela byn + hennes familj förskjuter kvinnan (i värsta fall) eftersom hon nu är skamfull. De våldtar kvinnorna också på ett sätt som gör att det troligtvis aldrig kan få barn igen (t ex genom att skjuta dem med gevär där nere, eller sticka in knivar och påkar de tänt eld på med mera). På så sätt förstörs samhällets chans till fortlevnad. I vissa fall skjuter de resten av familjen och tar med sig kvinnan som slav till deras militärläger. Men jag vill poängtera att dessa män som gör detta drivs inte främst av en sjuk sexuell lust. De drivs av order från högre avdelningar. Detta är uttänkt och planerat, samma strategi användes i kriget i fd Jugoslavien. yes i europa.


Och vad krigar de för? Jo det är nämligen så att Kongo har enorma naturrikedomar och då framförallt sådana rikedomar som folk i väst är intresserade av. De är villiga att betala mycket pengar, och gå över många lik för att få tag i dem (inte öppet såklart men indirekt).  Och jag pratar inte här bara om diamanter, de är också blodsbesmittade. Nej i Kongo finns andra naturresurser och framförallt en liten mineral som finns i din mobiltelefon. En mineral som tydligen är en viktig del i vår telefon (men även till annan elektronisk utrustning) och som lämpligt nog typ bara finns i Kongo. I allafall 80% av jordens tillgångar på just denna mineral.  Kongo plundras på rikedomar genom dessa krigsherrar som erövrar mark genom att låta soldaterna skövla och våldta sönder befolkningen. Och krigsherrarna tjänar en del pengar men mest pengar tjänar mellanhänderna och de stora företagen i väst. Läs mer här.


Åter till boken om de glömda kvinnorna. Den är inte bara hemsk. Den har också lite hopp med sig. Det finns nämligen människor som vigt sina liv till att hjälpa dessa kvinnor. Ett sådant ställe är Panzi sjukhuset där kvinnor kan komma och få vård, då framförallt operera underlivet. Men där finns också ett kvinnocenter som lär kvinnorna olika yrken, hjälper män att våga hålla fast vid sina fruar och börja ett nytt liv. De hjälper också kvinnor att ta hand om de barn som blivit till som en följd av de strategiska våldtäkterna.


Och det finns mer. Du och jag kan faktiskt på små sätt påverka detta. Dels genom att bli mer pålästa men också genom att lämna in våra tekniska prylar för återvinning. Ett nytt bra initiativ dit du kan skicka din mobiltelefon hittar du här. Tänk du kan till och med tjäna lite pengar på det om du har en fungerande och bra telefon att sälja till sidan. Annars om telefonen bara är kaputt så kommer den återvinnas och det tjänar kvinnorna i Kongo på.

Vill du läsa mer hade Aftonbladet en artikel i somras om detta läs den här. Dagen har även skrivit om det i veckan artikeln kan du läsa här. Och läs boken! Det går på en dag om du pallar att ta in alla hemskheter sådär snabbt, vissa kan ju det. Det är inte lätt att bli engagerad när det inte handlar om saker som ligger nära oss. Men det här är ett problem som du just nu tittar på, din dator är en del av problemet. Och de gnistrande stenarna på ditt finger... kan vara en del i det också. Du kan själv välja att stänga av eller vara på. Den lyxen har inte alla.

Visste du att det finns personer som upplever att någon av deras kroppsdelar inte tillhör dem? Det kan tillexempel vara så att en person känner att den här armen som hänger här på min vänstra sida den är främmande för mig. Det kan till och med gå så långt att personerna opererar bort kroppsdelen som de inte känner tillhör deras kropp.

Och tv underhåller oss med människoöden där de inte kan hantera sin ekonomi, samlar på tok för mycket saker, tar på sig för stora renoveringar osv. Allt detta för att vi kanske iallafall litegrann ska känna oss bättre till mods. Jag är iallafall inte som den eller den.

Eller för att vi ska känna igen oss och känna att jag inte är ensam. Och det är en viktig känsla att få bekräftad.

Men någonstans så är det ju något som blivit lite fel. För det verkar som att vi blivit så vana vid alla dessa "egenheter" att vi inte längre ser på dem som något som inte är helt friskt. För när man betraktar paren som inte får sin ekonomi att fungera i "skuldfällan" så inser man rätt snabbt att det finns mycket annat där också. Inte sällan har programmet också gått ut på att paret ska bli bättre på att kommunicera med varandra, öka respekten och tilliten eller liknande.

I samhället är det svårt att få pengar till förebyggande åtgärder för tillexempel uttråkade ungdomar. Och istället tvingas samhället betala enorma summor för att städa upp efter det som blir resultatet.

Idag dör flera tusen barn runt om i världen för att de inte fått någon mat att äta. Just nu föds ett barn in i fattigdom. Det pågår krig runtom i världen och gör livet osäkert och instabilt för flera miljoner människor. Just nu.

Vi har hamnat i nån sits där vi istället för att behandla själva sjukdomen endast tar itu med våra symptom. Och det här tror jag gäller på flera nivåer i våra liv och i samhället och världen. Därför att vi blivit så vana vid sjukdomen att vi inte ens reflekterar över att det är sjukt. Och framförallt kanske för att vi glömt bort att det som är sjukt kan bli friskt.

Och här kommer då utmaningen till mig och alla som tror på en levande Gud. Min uppgift är att gå ut i världen och berätta det glada budskapet. Om att det finns möjlighet att bli frisk. Det finns en möjlighet till förändring för ditt liv och din situation. Men först av allt måste vi som tror, också tro att det finns en sådan möjlighet. Ibland känns det som att även vi blivit så vana vid all sjukdom att vi glömt bort vad det är vi tror på. Vi är rädda för att kränka eller komma med pekpinnar. Eller så är vi så upptagna med vårt eget att vi inte vill se att vi faktiskt kan bidra till förändring. Därför köper vi inte ens rättvisemärkt kaffe, för det är ju inte säkert att det gör nån skillnad ändå.

Men jag tror på en Gud som kan göra under. En Gud som vill förändring, som vill komma med överflödande liv. En Gud som går till roten med vår törst och vill släcka den med levande vatten. Och det får konsekvenser i mitt liv. Jag kan inte stå tyst och bara acceptera allt det sjuka. Men jag kan ge av det jag själv har fått. Nämligen smaken av Guds rike redan här och nu. Och det genom att erbjuda möjligheten att tro på att det går att bli frisk att det går att förändra. Och det får praktiska konsekvenser i mitt sätt att leva. Jag tror att jag kan påverka miljöförstöring och klimathot genom att vara mer konsekvent och genomtänkt med vad jag köper och hur jag hanterar det jag köpt. Och jag tror att det är viktigt att bry sig om varje liten del av oss människor. Att vägra acceptera våld som ett sätt att lösa problem. Att våga stå upp för alternativa sätt att leva och ta hand om familj. Och kampen blir att hålla mig vaken, och trots motgångar fästa blicken på Jesus.

Jag älskar japansk kultur. Och allt började med att jag köpte en ny tidning som såg intressant ut, den innehöll bilder på skönt folk i japan. Det är väl snart 10 år sedan tror jag som jag hittade tidningen och sen dess har den japanska kulturen blivit lite mer känd och lätttillgänglig här. Mitt intresse började med dessa bilder från mestadels tokyo folk. Det var en lite mer vågad stil som en blandning mellan saga och verklighet. Dessa foton blev ett begrepp känt under namnet "Fruits" vilket också tidningen hette och sen dess har det getts ut böcker och fotolådor med bilder på dessa sköningar som vandrar på Tokyos gator. Jag köpte en fotolåda innan min flytt till Umeå dessa bilder inspirerar mig än idag.

På svt har man visat en serie som heter "Det goda livet" i Englang går serien under namnet "Rivercottage". Det handlar om en man (med familj) som flyttade till landet och började odla och producera sin mat. Han har sedan lagt in fler bitar i serien. Så nu handlar programmen också om "foraging" och "gerillaodling" vilket betyder att man hämtar större delen av sin mat från skog och natur eller att man odlar på mark som är offentlig i programmet är han med och startar ett forum där man kan få låna ut sin mark till folk som vill odla. Jag gillar det här skitmycket!! Gratis mat är ju hur bra som helst om man tänker på det, och det är så mycket nyttigare också. I programmen lyckas de hitta ätbart sjögräs och även ostron men också äpplen, olika sorters ätbara lökar och vanlig svamp. Sån tur har vi kanske inte att hitta ostron i Sverige. Men för att få lite hjälp på traven att hitta ätbara saker i vår natur så har jag det bästa tipset till dig!

Här kommer tredje delen i min Rigaserie. Det här inlägget handlar bara om gatukonsten i Riga.

Det första som mötte oss när vi kom av färjan var detta stora plakat. Och inte såg det ut att vara en dyr reklamkampanj iallafall.

Det fanns gott om shablonfigurer i olika stil.

 

Som den här.

 

Vissa figurer känner man igen från serier eller tv-spel.

 

Vore kul o veta vad det betyder!

 

Så här fint hade man gjort byggplanket till ett av husen som renoverades.

 

Det här var inne i centralstationen. Så det var nog någon form av officiell planerad konst. Men väldigt kul och fint! Missar man tåget kan man slå ihjäl tiden med att läsa lite ur en bok!

 

Ja den här känner du väl igen?

Jag har massa bilder kvar med gatukonst så häng kvar! Jag lägger ut fler i sinom tid!

Jag har berättat att jag är ett missionärsbarn. Att jag bott 3 år i Liberia. Det är mer än 20 år sedan jag kom hem från landet. Men på många sätt har det landet präglat mig och den jag är idag. Inte bara på ett bra sätt. Det finns något så sorgligt och hjärtskärande med hela den Afrikanska kontinenten och Liberia är sannerligen inget undantag. De grymheter och den extrema fattigdom som finns och utspelat sig där är svår att ta i. Samtidigt ser jag det som en skyldighet att åtminstone se till att jag inte blundar för det som händer och har hänt där. Därför att när jag har kunskap så har jag inte längre någon ursäkt till varför jag inte på något sätt försöker bidra till en förändring.

Ikväll har jag tagit mig tid att se den här dokumentären.

Det finns bilder på byggnader i den här dokumentären som jag fortfarande minns. Det är några av de få egna bildminnen jag har från det landet. Och jag kan fortfarande förstå dem när de pratar liberianenglish. Men trots det är det svårt att ta in vad som utspelat sig där.

Jag har tänkt visa lite av min Riga resa. Den blir nog uppdelad i flera inlägg. Här är del 1 och den får handla om det konstiga och vackra vi fick se.

Den här skylten mötte oss när vi kom av färjan.

 

Vid ett av universitets husen spanade vi på dessa figurer uppe i luften. Läskigt och kul på samma gång tycker jag.

 

Det här var inte så kul utan ett av husen mitt emot våra glänsane nya fina hotell. Skarpa kontraster kom att prägla resan.

 

Skum julgran med plastblommor och massa turister.

 

Och många kitschiga hus.

 

Och regnstövlar med nitbälten.

 

 

Och glassdisken som är full av konstverk. Hur ska man vilja förstöra denna fina uppläggning för att få sig en kula?

 

Och blomsterhandlare som har öppet dygnet runt. Det verkade vanligt att ge bort blommor här. Även om många av buketterna skrek 80-tal med brudslöja och rosa rosor så var det ändå rätt gulligt på nåt vis.

 

Det här var allt för denna gången. Det kommer fler bilder längre fram om gatukonsten och om sevärdigheterna.

För ett par kvällar sedan var det så otroligt vackert ute på min runda att jag var tvungen att ta en vända till med min cykel för att försöka lära mig fånga något av det. Här kommer några av mina bilder från den kvällen.

Svenskt sommarblomster

 

Ljuset får blomstrena att skina.

 

 

Em ko som betar vid kanten av skogsdungen.

 

 

På väg till min favoritplats.

 

 

Vad säger man?

Bob Hansson skriver krönika i tidningen Amos. För ett par veckor sedan läste jag hans senaste krönika. Den var så bra att jag rev ut den och tejpade upp den på väggen bredvid min säng. Så att jag kan somna och vakna till hans text.

Han fångar precis det där jag skrivit om under våren. Att komma till sitt eget slut. Och möta sin egen otillräcklighet. Att välja det som är liv och tro på att det finns hopp.

Jag hade länkat till den om det gick. Jag hade skrivit av hela om jag orkat. Jag vill däremot citera en del av den för det är så bra skrivet.

"Jag gick hem nedstämd med trevande fingrar mot mitt eget hjärta, mot den oändliga rymd där inne jag inte känner, men som såklart ändå är där. Och jag faller ödmjuk på knä för den rymden. Och jag längtar, efter den dag jag åter längtar. Och till dess, klappar jag mig ömt på min egen kind och sneglar mot den där grejen i fönstret som fäller upp persiennerna. På en armslängd avstånd.
Och på andra sidan fönstret rör sig planeter runt varandra i ett universum som, oavsett om man märker det eller inte, oavbrutet expanderar.
....
Men precis som relationer kommer och går, gör även känslor och tankar det. Vi tänker 60 000 tankar om dagen. Känner förmodligen en jäkla många tusen känslor. Det är en väldigt utbytbarhet, ett jävla ös.
Ändå blir vi glömska som barn och lever som om varje tanke vore den första, och varje känsla den sista. Men man är inte sina tankar, man bara tänker dem. Vilken känsla du än har, är den mindre än dig själv. Annars skulle den helt enkelt inte få plats.

Det finns, ända in i mörkret en persienn att dra upp. I ena ögonblicket är det en övermäktig handling, för att i nästa vara nästan lätt.

Du är inte en konstant, du är förändring. Jag med. ...

Med andra ord, det finns hopp."

Jag såg dokumentären "Bananas" härom kvällen. Det är så lätt att vara ovetande om vad som händer i produktionsleden. Och samtidigt så lätt att ta reda på mer. Sverige äter mest bananer i världen påstås det 17,6kg bananer per person och år sätter vi i oss. Det är helt sjukt att tänka på hur mycket bananer det är. Speciellt med tanke på att den frukten inte kan odlas nära oss utan fraktas från andra sidan jorden. Ännu sjukare är det när man får veta vad människorna som jobbat/jobbar på bananplantagen fått offra för att vi ska kunna äta denna utsökta frukt.

Så länge vi inte vet under vilka förhållanden våra vardagliga livsmedel produceras i så kan vi fortsätta konsumera och ha den livsstil vi har. Och det är kanske skönare att leva så. Stoppa huvudet i sanden och tänka att det är ju iallafall bra att de har jobb där nere. Om de inte skulle odla bananer till mig skulle de ju inte ha något jobb. Men det är ju inte där problemet sitter. Problemet är att vi inte är beredda att betala den faktiska kostnaden. Utan vi genom vår okunskap låter människors rättigheter i länder längre bort från vår gräns (och vårt medvetande) få lida för att vi ska kunna köpa exotisk frukt på extra pris.

Det känns inte ok. Och så länge jag kan göra något åt det tänker jag göra det. Därför väljer jag att äta mindre exotisk frukt och vara noga med att så ofta som möjligt köpa rättvisemärkt frukt. Därför att det iallafall är en liten garanti för att frukten jag äter producerats på ett sätt som gynnar lokalbefolkningen.

I helgen har jag lånat pappas diabildscanner och scannat in några av alla diabilder jag fått från Farfar. Det är främst bilder från hans trädgård som jag tagit hand om. Men när jag ändå höll på scannade jag in ett gäng bilder från min barndom i liberia. Nedan kommer några smakprov på mina minnens paradis.

Ja de senaste timmarna har den här dagen hunnit vara både fredag och söndag innan jag kom på mig själv med att det är lördag. Tror det var bra att jag valde grottan idag. Jag är för stressad. Behöver tid för mig själv vid hobbybordet. Det är klänning och halsband som ordnas med till nästa veckas släktbröllop, men ärligt talat rätt mkt terapi och kvalitéts tid med mig själv.

Hur som, såg debatten med Clara Lidström på svtplay och måste säga att det är svårt att prata om sex. Både i tv och överhuvudtaget. Fast jag tycker egentligen inte att det är så svårt, kanske beroende på i vilket sammanhang och hur man pratar om det. Värst tycker jag det är att prata med riktigt "frigjorda" människor om sex för helt plötsligt är det som att de äger frågan och att alla andra är efterblivna. Och jag vill ju inte vara efterbliven. Så jag har två val, antingen drar jag ännu värre historier och drar på om ditten och datten eller så sitter jag tyst och accepterar att jag är efterbliven inte lika cool, häftig och frigjord som de övriga. För det är ofta där det hamnar, två diken. Du är antingen frigjord och kan prata om sex och olika partners och ställningar och leksaker hur mycket som helst för det är ju inga som helst bekymmer. Eller så är du en bakåtsträvande moralkärring, alternativt en person låst och bunden av en massa moralkärringar i din omgivning. Hur som helst så är det dig det är fel på. Hur har det blivit så?

En viktig fråga som jag tycker glöms bort är frågan vad fri vilja egentligen är. Får alla lika mycket hjälp till att ha en fri vilja? Vad betyder det? Enligt RFSU verkar fri vilja betyda att du är fri till din egen sexualitet. Men på vilket sätt? För hur realistiskt är det att 12/13 åringar har denna fria vilja när de pressas på skolrasterna till att hävda sin egna utveckling och mognad som människa? Vilket ansvar tar vi äldre till att ge utrymme för de som vill vara långsamma i sin utveckling? Vilken miljö skapar vi genom media och underhållning som hjälper unga att faktiskt våga vänta ett tag till?

Preventivmedel är bra men det löser ju egentligen inget problem. Avhållsamhet är ju på alla punkter mycket mer effektivt. Det blir varken barn eller sjukdomar av att avhålla sig från sex. Men är det realistiskt? Nej kanske inte. Men problemet är ju vilken roll sexet spelar i samhället och familjelivet. Hade det inte varit så accepterat och vedertaget att alla har rätt att ha sex när de vill med vem de vill hur som helst så skulle spridningen inte vara så lavinartad. Vore det så att en gift man/kvinna endast hade sex med sin fru/man vore det lättare att begränsa spridning av sexuella sjukdomar. Men att ens säga detta är tabu i Sverige. På en gång blir människor skam och skuldbelagda och det är ju det som är såå hemskt. Inte att folk bli sjuka och dör på kuppen. Nej nej nej hur kan du tro det? Alla kristna som pratar avhållsamhet gör det bara för att de själva är sugna på att få lite roligt... ja eller? Vet inte vem det är som är instängd.

Hon har gjort det igen! Clara Lidström aka Underbaraclara har skrivit en viktig och skarp debattartikel i en av de stora kvällstidningarna. Dagen skriver om det här.

Det här är ett viktigt ämne som borde snackas om oftare. Tyvärr har vår kultur och vår extrema rädsla för att vara skam och skuldbeläggande gjort att vi inte har några öppna och offentliga samtal om detta. Idag är det ofta inga problem att prata sex i fråga om hur mycket vi konsumerar det, för det symboliserar på något sätt frihet och status. Men att ta upp alla nackdelar med att ha sex hur som helst. Det tas inte upp. Clara skriver utifrån Påvens uttalande i veckan att kondomer inte är vår lösning på HIV. Hon för fram en väldigt viktigt poäng "Att vara ung är svårt. Påven sätter fingret på en viktig, men känslig punkt. Fokus måste ligga på att skapa mogna, trygga individer, med förmågan att fatta kloka beslut. Att strunta i det är att svika en hel generation, både här i västvärlden och i Afrika".

Faktum är att vår bångstyrighet när det kommer till denna fråga kostar samhället väldigt mycket pengar varje år. Precis som vår älskade alkoholkonsumtion. Upp till debatt! Kolla in Aktuellt ikväll där Clara medverkar och läs hennes artikel!

Bjuder här på ett utdrag ur min dagbok från Etiopienresan.

 

Det är sällan tyst i den här staden. Fram till midnatt spelas musiken från grannhusen och ljudet från bilar och rädda hundar dör aldrig ut. Människorna däremot de sover, redan vid nio är det folktomt på gatorna. Här blir det mörkt vid sju tiden och efter det dröjer det inte länge förrän gatorna är tomma och alla gått hem till sitt. Att vara vaken längre än till tio verkar vara en bedrift här. Ändå är det stadspuls. Men här börjar dagen klockan ett, alltså klockan sex vår tid. Om dagen börjar då är det inte konstigt att man kommer i säng så tidigt. Sen vad finns det att göra i ett land som ännu inte försörjer hela befolkningen med el? Tv är bara för de rika och bio går man på på dagen. De enda som är ute vid denna tid är dumma västerlänningar och gatubarnen. De är alltid ute det finns inget inne för dem. Deras hem är i de bästa fall gjorda av några lager plastduk över ett litet stenröse. Där under kan flera stycken bo, sova på kartongbitar, äta det de hittar i soptunnor eller fått av någon vänlig själ. Barnen kan vara väldigt unga många kommer från andra delar av landet och hoppas på bättre förhållanden i huvudstaden. Men här kör myndigheterna bort dem när de ska visa upp staden. Man hämtar upp barnen och kör dem så långt bort man kan helst så att det ska ta några veckor för dem att hinna tillbaka. Som om problemet skulle lösas på det sättet.

 

Det är inte bara barn som bor på gatan. Det finns familjer som tvingas bo på det sättet. De bor där för det finns inget annat ställe för dem. Det finns inget annat för dem, i detta land där öken och bördig jord samsas bland berg och djupa dalar. Här finns såna möjligheter men vart tar det vägen? Var finns initiativförmågan? Det är som att landet är berövat initiativförmågan. Vem väntar de på? Biståndsarbetare? Missionärer? Väst? Pengar? De flesta missionärer är övertygade om att positiva steg för en förändring måste komma från lokalbefolkningen själva. Men hur ska det någonsin göra det om ingen tar initiativet? Om ingen ställer frågan hur kan det någonsin komma till en början till ett svar? Vems uppgift är det att ställa frågan? Vems uppgift är det att komma med initiativ? Finns det något ”väst”, bistånd, missionären kan göra utan att beröva ännu mer av initiativ och arbetsförmåga? Vad är det som skapat detta klimat? Vad är det som gör att kyrkan inte tar större socialtansvar? Vad väntar de på? Vad väntar vi på? Vad väntar jag på?

 

Jag tror att möjligheterna är goda för en positiv förändring i det här landet. Kanske att man istället för att ge mer pengar kan genom punktinsatser lära att ta ansvar och använda det man redan har? Att lägga in mer pengar löser inget problem i längden. Att ge en tiggare några cent löser inte hans hunger för resten av hans liv. Men det måste finnas sätt att arbeta som ger långvariga resultat. Hur har missionen arbetat och kan man se något sådant resultat?

 

I Wondo finns en man som är känd över hela landet, också i utlandet. Han är känd därför att han sitter på en enorm initiativförmåga och en arbetsvilja som slår de flesta. Han har under många år arbetat med missionärer från SPCM (svenska pingstmissionen) och har nu ansvar för gästhemmet som finns kvar i Wondo.  Det enda som finns kvar av missionsverksamhet i samhället. Det andra är överlämnat till myndigheterna sedan några år och det har på senare tid gått väldigt bra för de verksamheterna. På missionens gästhus finns en stor trädgård som mannen tar hand om. För något år sedan fick han en avokadokärna av en missionär och den planterade han. När vi var på besök visade han stolt upp det ståtliga träd som kommit ur den lilla kärnan. Trädet bär frukt.

 

På många sätt har den här mannen visat god vilja för att göra förändring där han är. Han har byggt hus, hotell och han provar att plantera olika växter som kan vara alternativ till ”kat”-odlingen som mer och mer tar över böndernas marker.

 

Det finns församlingar i Wondo som vägrar ta emot tionde från bönder som odlar ”kat”. Innan vägrade de ta emot tionde från de bönder som odlade tobak. På det sättet försöker församlingen signalera rätt och fel. Mannen har planterat ett äppelträd på missionens gård, om det visar sig vara goda förhållanden för äppelodling vill han sprida det vidare till traktens bönder. Kilopriset för äpplen är högt i landet, mycket högre än kaffe. Det är därför så många gått över till att odla ”kat”, det är mer lönsamt än kaffe. Problemet är bara att ”kat”-odlingen är förödande för landets befolkning. Med en befolkning beroende av en drog som ”kat” kommer utvecklingen inte mycket längre. Det är en stor utvecklingsfråga.

Jag har senaste veckan sett två avsnitt ur en dokumentärserie som heter "Att leva med HIV". Det har varit en fruktansvärt skrämmande, äcklig, sorglig och upprörande dokumentär. Framförallt därför att attityden till vad det innebär att ha sjukdomen har förändrats. Programledaren Stephen Fry påstod att statistiken över de som fått positiv diagnos i Storbritannien ökat med hela 400%. Det är inte lite det, samtidigt sades det att det fortfarande var en stor del som gick ovetandes om att de hade sjukdomen. Sedan första fallet upptäcktes på 80-talet har sjukdomen spridit sig runt hela världen och antalet smittade ökar lavinartat.

På nyheterna förra veckan sades det att första fallet där en ungdom blivit smittad av HIV i Örebro upptäckts. Alltså ungdomen har blivit smittad här av någon som bor här. Det är första fallet de kände till. I dokumentären tog de upp exempel på unga som velat bli smittade och därför medvetet haft oskyddat sex.

Det finns en stor, en jättestor, orättvisa med den här sjukdomen. I väst har vi tillgång till de bästa medicinerna, våra läkare är kunniga och vi får hjälp snabbt (om vi testat oss vill säga). Bor du i Syd så får du kanske börja med att gå 3 mil till närmsta sjukhus, betala massa pengar för att bli testad och sedan ska du lägga halva din årslön på ett paket mediciner som kanske räcker (har ingen aning)  men på sin höjd en månad?! Det är ju också i Syd som spridningen är som värst. Finns de som säger att de känner sig lyckligt lottade att de är födda i Väst. Nähe?

Det mest intressanta som väldigt sällan tas upp när man pratar HIV är att det framförallt smittar genom sexuellt umgänge. Numera smittas väldigt få genom blodtransfusion och vi kan hindra att det sprids via födsel (även om den kunskapen framförallt finns i Väst, såklart). Trots att alla vet detta är det väldigt få som tar upp det. Ingen vill ju moralisera numera. Sydafrikas hälsovårdspolitiker har vägrat erkänna kopplingen mellan HIV och AIDS pga att skulle de erkänna kopplingen skulle det innebära att deras sexualmoral hjälper till att sprida sjukdomen. Och ingen vill ju moralisera. När jag var i Etiopien tyckte de män jag pratade med att det var konstigt att jag inte hade minst en tillfällig pojkvän där eftersom jag skulle vara så långt borta från min pojkvän i Sverige. Jag behöver inte vara kristen för att bli upprörd över det där.

Vad är kärlek, vad är sex, vad är intimitet? Vad är liv, hälsa och ålderdom? Västerländsk lyx?

Nu kanske du undrar varför jag skriver om det här. Jo därför att det handlar om min omvärld. Det här är en verklighet för väldigt många miljoner människor. Det här är en medmänsklig fråga. Det finns kvinnor som blir våldtagna och blir smittade, som har sexuellt umgänge med sin man och blir smittade (eftersom han måste ha minst 2 älskarinnor). Det finns massa barn som fått smittan vid födsel och som är dömda till korta liv. Det är en kvinnosaksfråga. En moralisk fråga. En samhällsfråga. En jämställdhetsfråga. En globalutvecklingsfråga. En rättvisefråga. Kanske din fråga?

Jag vet inte om jag berättat det förr, det kanske inte kommer som en överaskning. Men jag är ett missionärsbarn. Mina föräldrar träffades när de var för sig var ute på uppdrag i ett land långt borta. De förlovade sig på ett hotell i Addis Ababa på 70-talet. Morsan hade sjukt snygga brillor och kort hår. Pappa var spinkig men charmig.

De delar ett engagemang för människor och för utvecklingsfrågor. Pappa har sedan jag varit liten präntat in i mig hur man ska jobba med människor. Hur man ger folk en ärlig chans. Det gör man bland annat genom att låta folk arbeta för sin lön istället för att bara ge allmosor. Arbetar man får man rätt inställning till hur man får tag på pengar och hur man kan påverka sin egen situation. Det är något som är djupt inrotat i mig.

En annan sak som jag fått med mig hemifrån är att se människor, bry mig om. I den församling som jag växte upp i var det ett hemskt klimat. Församlingen var uppdelad i olika familjer och beroende på hur länge man varit medlem eller hur många generationer från samma familj som fanns representerad så hade man olika status. Att komma som ny eller vara lite annorlunda var inget som belönades. Det tog flera år innan någon hälsade på mamma och det gjorde de tack vare att hon just förlovat sig med pappa som var medlem sedan länge i församlingen. Deras erfarenheter har gjort att de har sett till att vi barn rört oss utanför detta sammanhang. Hur det har påverkat mig ska jag skriva om sedan.

Nu tänkte jag berätta om tre nya kategorier som lagts till min blogg. 1. Yosofines vardag: min oerhört intressanta tillvaro kommer ibland dokumenteras här. 2. Yosofines omvärld: här är det min erfarenhet som missionärsbarn, mitt engagemang för utvecklingsfrågor och rättvis handel som kommer dominera. 3. Yosofines betraktelser: ett par gånger i månaden kommer jag posta en betraktelse, en karamell att suga lite extra på.

På så vis kommer jag känna mig lite mer strukturerad. Jag har dessutom några fler ämnen att bita i vilket känns som en lagom utmaning så här i mitten av januari.