utställning på jobbet
Jag har tillsammans med vår praktikant på jobbet fixat en liten utställning. Jag bar på idén men Mio var den som gjorde de fina affischerna.
Förutom denna. Börjar bli lite av min signatur känner jag. Vi satte även upp denna på toaletten, på platsen där spegeln egentligen brukar sitta.
Temat var som jag skrev för någon dag sedan vårt värde som människa.
Du övervinner allt!
Och självklart måste vi utmana jantelagen.
Du är fantastisk, underbar, sagolik, förtjusande, förunderlig, makalös, förbluffande toppenfin!
julstämning, läger och drunkningsolyckor
För en vecka sedan bodde jag på en gård utanför Nora. Vi var där på ungdomsläger och jag hade roll som mattant. När vi anlände på fredagskvällen var det alldeles mörkt och kallt och det var snö på marken. Det var svårt att stå emot julkänslorna som vällde upp. Så jag lät helgen få skölja över mig med alla möjliga sorters julstämningar.
Ibland kan jag få panik över hur snabbt tiden går. Hur årstiderna förändras och hur tydligt det blir att livet går vidare. Men den här helgen så var det så underbart allt bara. Och det kändes verkligen hoppfullt.
Det var ju så otroligt vackert. Och vi var borta från så mycket saker i en värld som var främmande.
En badplats som låg så fridfull ruvade dock på en helt hemsk historia.
Vid detta vattenbryn som nu ser så vackert och oskyldigt ut har en gång en fin liten ettåring varit nära att möta döden.
Jag fick höra denna historia när jag kom hem. Att vi var på samma gård på församlingsläger sommaren 81 eller om det var 82 och jag var nere vid vattnet och lekte och pappa höll uppsikt över mig medan mamma var vid lekplatsen med min storebror. Pappa tittade bort bara nån sekund och när han tittade åt mitt håll igen låg jag med ansiktet ned i vattnet. Som tur var fanns det en hel drös med församlingsmedlemmar som agerade fort.
Och när jag tänker på det så tycker jag det är en väldigt fin bild av vad en församling ska vara. En gemenskap som hjälper varann att inte drunkna. För det är hemskt lätt att göra det när livet är som det är.
Då är det fint att det finns en gemenskap som är beredd och som upptäcker i tid att någon är på farligt vatten.
ett medvetet steg i längtans riktning
I onsdags var min husgrupp hemma hos mig och vi hade en gäst som pratade om hur hans hjärta har tänts för människor i olika sekter. Han berättade med passion om hans relationer med människor som försökt omvända honom men som snarare lett honom in i en djupare relation med Jesus och istället väckt en nöd för dessa människor. Det var väldigt inspirerande att få lyssna till honom och hans tankar på hur vi tar vår tro på allvar.
Jag blir ofta väldigt inspirerad rent allmänt för mitt liv när jag får höra såna här människor berätta om sina erfarenheter. Det är samma känsla som väcks när jag läser "no compromise" av Melody Green som handlar om Keith Greens liv. Jag har även sett dokumentären om hans liv och blir helt tokpeppad. Det är ju sådär jag vill leva. Som att tron är på riktigt och påverkar allt i mitt liv. På sätt och vis så har jag det kanske så men jag vill inte ha det på sätt och vis.
Jag vill ha det genomsyrat. Jag vill få samtalen i kön på snabbköpet och jag vill kunna erbjuda förbön på bussen. Inte så att jag ska stå och tvinga folk till det. Utan när det kommer helt naturligt därför.
Jag har en vän som stängt in satanister i en garderob för att visa för dem skillnaden mellan mörker och ljus. Han berättar ofta om historier där han får prata med folk om Jesus. Det känns som att vissa har det väldigt naturligt. Är det för att de har en särskild gåva för det? Kan en person som inte har en sådan "gåva" ändå få mer av det livet? Kan man träna upp någon form av lyhördhet och närvaro så man kan hamna i de där situationerna?
Jag vet inte om alla kristna känner den här längtan. Ibland tänker jag att det kanske är det vi brukar kalla för väckelse. Folk som längtar efter att Gud ska uppenbara sig mer i våra liv. Jag kan inte hjälpa att tro att det kanske är så att det hänger lite på mig. Att jag ska vilja ta det när det kommer, för det kommer säkert vara obekvämt till en början. Det kommer säkert finnas folk i närheten som höjer på ögonbrynen. Men tror du inte att det kan vara värt det i slutändan?
Jag har märkt att när jag börjat be för vissa saker som har de sedan hänt helt naturligt. Så jag har bestämt mig för att börja be om mer sånt här i mitt liv. Min förhoppning är att det kommer leda mig vidare tills det är helt naturligt. Åh vad roligt det ska bli!
pepplåten
Ok, bortse från allt naket och lyssna på texten. Den här låten gör vilken skitdag som helst till en mycket bättre dag. Faktiskt så har den varit min följeslagare ett tag nu och jag blir inte trött på den. Klockers.
jag lär mig den hårda vägen
I somras fick jag kommentaren "så där brukar inte du säga" av en av mina äldsta vänner. Hon har känt mig länge så hon borde ju veta. Och samtidigt så är det väl just det som är så typiskt.
Jag har varit tvungen att ta avsked av ett liv som jag gillade. Hela min värld rasade samman och jag fick stå där och motvilligt acceptera att allting kommer förändras. Jag ville inte förändras för jag trivdes. Det var en tung smäll och jag har väl inte helt kommit ur den än. Men jag har insett hur bra saker kan bli fast man inte alls kan tro det. Jag har tvingats inse saker om mig själv, mina förväntningar på mig själv, på livet och på Gud. Jag har insett att jag har haft fel. Det har varit jobbigt att inse, för vem vill inte ha rätt?
Jag läste häromdagen i Stinissens andaktsbok om hur Gud gör allt för att återfå vår uppmärksamhet. Hur Han hela tiden tvingar ut oss på nya områden, sliter undan skyddsnätet och tvingar oss ut i full förtröstan igen. Jag känner mig så dum som nästan slutat förtrösta på Gud. Jag känner mig dum som tänkt att Han inte vill vara en del av mitt liv. Det är klart Han vill.
Det här året har flera viktiga områden i mitt liv drabbats av oerhörd osäkerhet. Det är väldigt mycket sorg inblandat och väldigt mycket panikartad förhoppning om att Gud har allt i sin hand. För jag vet inte riktigt hur jag skulle klara det här annars. Jag vet inte hur andra gör om de inte har Gud, det är ofattbart. Jag är så tacksam för det verkar som att Gud har så mycket planerat för mig. Saker jag inte ens kunnat drömma om, och trots att jag varit motvillig till all denna förändring så börjar jag gilla det liv Han ritar upp för mig. Jag börjar gilla hur Han tänker och förstår hur Han var tvungen att ruska liv i mig.
Det kan vara så att det är mycket som förändras i mig och runt mig. Det får vara så nu. Och jag antar att jag kommer få höra den där kommentaren många gånger till om olika saker. För jag säger nya saker nu, jag gör nya saker och jag tänker nya saker. Jag brukar ju säga att det som har liv lever i förändring. Och jag lever väl mitt i den smärtsamma verkligheten av det. Det hoppfulla är väl just det att det gamla är förbi och att något nytt har kommit.
Jag och min kompis Mio har gjort en utstäl...
Jag och min kompis Mio har gjort en utställning som hänger på jobbet nu. Den handlar om vårt värde som människa. Det är alltid kul att hänga med Mio för vi kan nördprata om konst och mode hur mycket som helst! Förra veckan hade han köpt en mörkblå jeansdress på 2a hand denna veckan var den så här ljus och fin! Han har blekt den i klor. Så kreativ och påhittig!
en nörds bekännelser
De senaste dagarna har varit hektiska. Utöver resa till Karlstad så har jag varit upptagen med att förbereda en riktigt nördig föreläsning om mode och trender inom second hand. Det är verkligen hur roligt som helst. Det är ju vad jag kopplar av med, kollar i magasin och på bloggar. Kolla modeprogram och gottar mig i SATC och Huset Eliott! För några år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle få stå och prata om detta på en nationell träff för människor inom en secondhand organisation. Men å andra sidan är det mycket jag trodde för två år sedan som verkligen var fel.
Jag tror de allra flesta människor är nördar. Vi grottar in oss på olika områden, områden som får oss att koppla av, må bra och kanske ge inspiration. För mig är det mode, kläder, smycken, väskor och inredning. Så har det alltid varit sen jag var pytteliten. Mamma berättade en gång att det var svårt att klä mig som barn eftersom jag ville bestämma själv hur jag skulle se ut. Det var efter att jag klagat på hur illa klädd jag var som treåring... Och så har det fortsatt, jag har bestämt själv inte varit offer för grupptryck utan gått min egen väg när det kommer till hur jag klär mig. Andra områden har jag varit sämre på.
Nu råkar mitt nördområde ha blivit hett och inne och folk verkar tjäna storkovan på det. Men det gör inte jag. Däremot får jag betalt för att läsa och leta bloggar för att kunna hålla en föreläsning. Ha vad det var roligt. Samtidigt som det såklart också är jobbigt. För det tar ju tid att kolla på så många fina bilder. Ögonen blir alldeles vimmelkantiga.
Den här dagen har gett mig en energikick åt rätt håll. Ända in i framtiden. Blicken är lyft och jag andas frisk luft. Det känns som att det kommer bli bra. På riktigt. För första gången på riktigt länge.
Jag har varit på möte i karlstad idag och ...
Jag har varit på möte i karlstad idag och resan dit och hem samt allt annan ledig tid går åt till mina förberedelser inför morgondagen. Jag ska prata om trender inom 2a hands världen. Eller kanske framförallt vad man gör av saker köpta på 2a hand! Den här har jag och en kollega gjort. Riktigt fin om jag får säga det själv! Nej nu är det dags att göra en powerpoint!
Jag sitter i min nya och lånade kökssoffa ...
Jag sitter i min nya och lånade kökssoffa och skriver på ett föredrag jag ska hålla på tisdag. Är riktigt trött men med godis och läsk ska jag nog kunna hålla mig vaken tills ett första utkast är klart!
I helgen har jag varit på läger. Fast egen...
I helgen har jag varit på läger. Fast egentligen känns det mer som jag varit i köket. Jag har varit mattant tillsammans med några vänner. Det har varit mycket att göra och dagarna har varit långa. Kylan kom och gjorde det så vackert ute. Snön låg kvar och julstämningen kom över oss. Idag blir det att tända ljus och lyssna lite på julmusik.
the city of ember
Det var andra gången i år jag såg den här filmen. Den är rätt mysig, jag gillar scenografin och sen är den full med tankeväckande material.
Här får du en snabb genomgång vad filmen handlar om.
En av de saker som talade mest till mig igår när vi såg filmen var hur ointresserade människorna var för det som låg utanför deras eget. På så sätt hade staden kunnat fortsätta till undergång. Om det inte var för två unga personer som ställde frågor. Jag tycker filmen gestaltar vår förmåga att fly vår sanna verklighet väldigt bra. Filmen har mycket att säga samhället men också kyrkan. Människorna i staden Embers överlevnadsstrategi var att göra som man alltid gjort och inte ställa några frågor. De var dedikerade sin uppgift och hade lagt hela sitt liv för just den uppgiften. Men de hade ingen aning om vad personen bredvid dem höll på med. "mind your own buisness" kännetecknade dem. Och trots tecken på att det här inte skulle hålla, att världen höll på att rasa samman så fortsatte man precis som förrut. För man tänkte att de som skapat den här världen de kommer och räddar oss. De visste inte, för kunskapen hade gått förlorad, att det redan fanns uttänkt hur de skulle göra för att överleva. De behövde inte vänta på att skaparna skulle komma tillbaka och rädda dem. För skaparna hade redan tänkt ut och förberett allt. De hade skrivit ned allt på en karta och hoppades att folket skulle förstå och agera när det var dags.
Mitt i kaoset när staden höll på att brista så arrangerades den årliga "sångens dag" och hela staden samlas för att sjunga hela dagen. Så här löd deras sång.
Här får du en snabb genomgång vad filmen handlar om.
En av de saker som talade mest till mig igår när vi såg filmen var hur ointresserade människorna var för det som låg utanför deras eget. På så sätt hade staden kunnat fortsätta till undergång. Om det inte var för två unga personer som ställde frågor. Jag tycker filmen gestaltar vår förmåga att fly vår sanna verklighet väldigt bra. Filmen har mycket att säga samhället men också kyrkan. Människorna i staden Embers överlevnadsstrategi var att göra som man alltid gjort och inte ställa några frågor. De var dedikerade sin uppgift och hade lagt hela sitt liv för just den uppgiften. Men de hade ingen aning om vad personen bredvid dem höll på med. "mind your own buisness" kännetecknade dem. Och trots tecken på att det här inte skulle hålla, att världen höll på att rasa samman så fortsatte man precis som förrut. För man tänkte att de som skapat den här världen de kommer och räddar oss. De visste inte, för kunskapen hade gått förlorad, att det redan fanns uttänkt hur de skulle göra för att överleva. De behövde inte vänta på att skaparna skulle komma tillbaka och rädda dem. För skaparna hade redan tänkt ut och förberett allt. De hade skrivit ned allt på en karta och hoppades att folket skulle förstå och agera när det var dags.
Mitt i kaoset när staden höll på att brista så arrangerades den årliga "sångens dag" och hela staden samlas för att sjunga hela dagen. Så här löd deras sång.
"This is all we know Ember is forever. When the light comes on I will be with you.
When the light comes on Hope is everlasting."
Det pratas ofta om längtan efter väckelse i kyrkan. Och man tror att det är något som helt plötsligt dimper ned från himlen och räddar oss. Att vi kan fortsätta som vi alltid gjort tills den Allsmäktiga Skaparen förbarmar sig och utgjuter sin Ande. Men är det så enkelt? För hundra år sedan när pingstväckelsen kom som drabbade hela landet och hela världen så kom den för att människor gjorde till sin dagliga bön "Herre sänd din väckelse och börja med mig". Jag tror inte vi kan förvänta oss att det helt plötsligt blir väckelse om vi själva inte blir drabbade först. Ibland känns det som att pratet om väckelsen är ett uttryck för vår verklighetsflykt. Vi vill inte ta itu med den verklighet vi verkligen lever i. Istället går vi och hoppas på att Skaparen ska komma och vända allt rätt igen. Vi går i våra utslitna banor och hoppas att vår lojalitet till regelverken och organisationen ska vara vår räddning. De som bad "Herre sänd din väckelse..." de hade blivit drabbade av den nöd som de såg omkring sig. De hade accepterat den verklighet som omgav dem och de såg som enda räddning att ropa på Skaparen. Och tackvare att de öppnat sina ögon och tagit emot nöden så var de också mottagliga när Gud rörde vid dem och tvingade till omvändelse från en livsstil som helt klart skulle leda till undergång.
Jag har varit på vaka vi väntade in en vän...
Jag har varit på vaka vi väntade in en väns födelsedag! Det firades med morotskaka och filmchips. Till det såg vi filmen "the city of ember". När filmen var slut såg jag ut genom fönstret och den magiska känslan från filmen fördes över till verkligheten. Tack vare snön blev vägen hem mindre mörk och dessutom inte lika kall. Och dessutom hemskt vacker! Det var fint det!
Så här såg det ut för ett par dagar sedan....
Så här såg det ut för ett par dagar sedan. Jag fick hjälp att tänka om hemma. Har inte riktigt kommit iordning och inspirationen har bara inte funnits. Nu känns det bättre och jag tror det här kan bli bra. Bara stringhyllan får en plats!
blodsband och passerad tid
Jag rensar ännu mer här hemma. Finns många lådor och gömmor att rensa i. Inte bara förflutet och drömmar och föreställningar som rensas bort utan väldigt mycket rent skräp. Jag brukar ofta lägga en del papper som jag inte orkar kolla i, i en hög. Och sen när jag städar snabbt en dag så hamnar den där högen i en låda eller burk. Sen kan det gå rätt lång tid innan jag tar itu med de 3 år gamla födelsedagskorten och "kom ihåg"-lapparna. Men nu gör jag en liten sån rensning. De börjar faktiskt ta slut tack och lov! Och jag känner mig inte ett dugg nostalgisk. Nu gör vi plats för den ovissa framtiden. Hurra!
Jag hittade ett brev som jag fick från min lillebror när jag fyllde 28år för hemskans längesen, det kommer märkas senare i höst. Det fanns delar av brevet som var så fint så jag tänkte dela med mig av det.
"Du verkar ha kommit fram till hur du vill ha det i ditt liv. Det hade jag inte trott när du slutade gymnasiet och drog upp till sthlm coh flummade runt på olika utbildningar. Hehe... men om man ser tillbaka på dina år så ser man ju faktiskt en röd tråd. Det du har pluggat och jobbat med har kretsat kring liknande saker och det är det som har gjort dig till den du är idag.
... Att växa upp är inte lätt. Det tvingar dig att tänka på ett nytt sätt och agera på ett nytt sätt. Att växa upp är nog lite som att resa jorden runt. Alla intryck, människor och saker tvingar dig att tänka på olika saker. Det ger genast perspektiv och det gör att man förstår mer om livet och jorden. Jag har inte rest jorden runt, och jag har inte vuxit upp än. Men eftersom att jag alltid tror att jag har rätt, så ser jag fram emot ett liv präglat utav att växa upp. Det hoppas jag att du gör också.
Kärlek, Din bror ..."
Det är fint ändå med relationer som går så långt tillbaka att de kan se en röd tråd i livet. Framförallt fint när man inte alltid själv gör det.
Och tänk vad fint att livet handlar om att växa upp. En liten bit i taget. Tänk att vi aldrig blir klara utan att vi ständigt hela tiden kan förnyas och mogna in i en ny tid. Det känns väldigt hoppfullt. Så vill jag ha det till den dag jag dör.
Jag hittade ett brev som jag fick från min lillebror när jag fyllde 28år för hemskans längesen, det kommer märkas senare i höst. Det fanns delar av brevet som var så fint så jag tänkte dela med mig av det.
"Du verkar ha kommit fram till hur du vill ha det i ditt liv. Det hade jag inte trott när du slutade gymnasiet och drog upp till sthlm coh flummade runt på olika utbildningar. Hehe... men om man ser tillbaka på dina år så ser man ju faktiskt en röd tråd. Det du har pluggat och jobbat med har kretsat kring liknande saker och det är det som har gjort dig till den du är idag.
... Att växa upp är inte lätt. Det tvingar dig att tänka på ett nytt sätt och agera på ett nytt sätt. Att växa upp är nog lite som att resa jorden runt. Alla intryck, människor och saker tvingar dig att tänka på olika saker. Det ger genast perspektiv och det gör att man förstår mer om livet och jorden. Jag har inte rest jorden runt, och jag har inte vuxit upp än. Men eftersom att jag alltid tror att jag har rätt, så ser jag fram emot ett liv präglat utav att växa upp. Det hoppas jag att du gör också.
Kärlek, Din bror ..."
Det är fint ändå med relationer som går så långt tillbaka att de kan se en röd tråd i livet. Framförallt fint när man inte alltid själv gör det.
Och tänk vad fint att livet handlar om att växa upp. En liten bit i taget. Tänk att vi aldrig blir klara utan att vi ständigt hela tiden kan förnyas och mogna in i en ny tid. Det känns väldigt hoppfullt. Så vill jag ha det till den dag jag dör.
lästips
Slå upp Romarbrevet och läs. Det är sjukt bra läsning!
Du kan tillexempel hitta texter som den här:
ROM 5: Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet.
Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.
Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig - kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.
(Citatet hämtat från bibeln.se)
Du kan tillexempel hitta texter som den här:
ROM 5: Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet.
Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.
Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig - kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.
(Citatet hämtat från bibeln.se)
verklighetsterapi
I onsdags pratade vi i husgruppen om hur våra liv blir präglade av de olika saker vi är med om i livet. Inget nytt där. Men det är viktigt att börja där, i hur livet för med sig all möjlig smörja och skit som vi blir mer eller mindre vana vid. Vi kan vänja oss vid våra brister och sår därför att de finns i våra liv. Och vår verklighet, vår vardag präglas av dem. Och vi tror att det är så här livet är. Ungefär som min migrän jag kan gå och ha ont en hel dag och tänka att det hör till livet och att jag bara måste stå ut och glömma bort att jag kan ta min medicin.
Hans Johansson lär ha sagt att lovsången fungerar som verklighetsterapi. Och jag tror han var något på spåren. För någon tid sedan skrev jag om att vara realist. Och att det som kristen innebär att vi tror att allt är möjligt. Att Gud hör bön och att mirakler kan ske. Därför att det är realistiskt om vi nu tror på Gud så som Han är beskriven i Bibeln. Men det är inte så enkelt att komma ihåg det alltid.
Jag tror att tro är att vara uthållig i något. Att uthålligt stå fast vid att det finns en möjlighet för detta oavsett hur realistiskt eller orealistiskt det verkar. Och här tror jag vår största kamp i livet är som kristna. Att uthålligt stå fast vid en verklighetsbeskrivning som vi inte ser eller lever med exakt hela tiden. Att se igenom våra sår och trasigheter och uthålligt stå fast vid att de inte spelar någon roll. Att såren kan bli läkta, att våra tankemönster kan förändras och att det finns hopp. Löftena kunna ej svika. Men också att oavsett ifall vi ser läkedomen fortsätta tro och leva i vetskapen om att Gud är god och att Han har allt i sin hand. Släppa taget och våga vila, vila i att vi inte behöver veta, inte kan förstå allt men ändå tro att Gud finns och har högre tankar än dem vi har om oss och vår situation.
Hoppet är att det kristna livet bara kommer bli vackrare ju äldre man blir. Därför att man har ett helt liv bakom sig där man kan se hur Gud varit trofast, genom allt. Det längtar jag efter.
Men jag tror inte det livet kommer utan prövningar och motgångar. Jag tror inte det kommer utan något av det som livet innehåller, sorg, smärta, sjukdom, kärlek, glädje och överraskningar. Utan jag tror att det kristna livet handlar om att tro genom allt det som händer i livet. Inte överdriva och fly, men tro att det som står i Bibeln faktiskt också kan gälla mig, att uthålligt stå fast vid att det kan vara realistiskt. Och det är här det ensamma kristna livet blir en omöjlighet. Utan vänner som hjälper till att be, utan församlingsgemenskap som hjälper oss att påminna oss om Guds gärningar, utan husgrupp som delar allt, utan allt det där så överlever vi inte. Vi drunknar i bruset av den trasiga verklighet som vi lever i. Och vi glömmer bort att ta emot de verktyg som finns för att vi ska överleva, för att vi ska fortsätta tro och uthålligt hålla fast vid hoppet. Det är lätt att tappa modet och sen bli van vid det, så van att vi glömmer bort vad det är vi faktiskt tror på. Så van att vi tror vi måste stå ut med hopplösheten och misären. Men jag säger dig, lyft blicken. Gud är större än allt det som är runt dig.
Och till sist inser jag hur Guds ord faktiskt blir mat på riktigt. Mat för själen och hoppet. Om jag inte skulle läsa Bibeln regelbundet skulle mina reserver av hopp, kärlek och tro försvinna. Jag skulle skjunka djupare ned i mörkret och trasigheten som omger mig. Men tack vare att jag åtminstone i grevens tid kommer ihåg att slå upp boken så håller jag mig ovanför ytan. Och sakta men säkert i takt med att jag blir mer regelbunden i läsandet blir det lättare och lättare att gå framåt, så lätt att jag till och med glömmer att jag stundtals går på vatten.
Hans Johansson lär ha sagt att lovsången fungerar som verklighetsterapi. Och jag tror han var något på spåren. För någon tid sedan skrev jag om att vara realist. Och att det som kristen innebär att vi tror att allt är möjligt. Att Gud hör bön och att mirakler kan ske. Därför att det är realistiskt om vi nu tror på Gud så som Han är beskriven i Bibeln. Men det är inte så enkelt att komma ihåg det alltid.
Jag tror att tro är att vara uthållig i något. Att uthålligt stå fast vid att det finns en möjlighet för detta oavsett hur realistiskt eller orealistiskt det verkar. Och här tror jag vår största kamp i livet är som kristna. Att uthålligt stå fast vid en verklighetsbeskrivning som vi inte ser eller lever med exakt hela tiden. Att se igenom våra sår och trasigheter och uthålligt stå fast vid att de inte spelar någon roll. Att såren kan bli läkta, att våra tankemönster kan förändras och att det finns hopp. Löftena kunna ej svika. Men också att oavsett ifall vi ser läkedomen fortsätta tro och leva i vetskapen om att Gud är god och att Han har allt i sin hand. Släppa taget och våga vila, vila i att vi inte behöver veta, inte kan förstå allt men ändå tro att Gud finns och har högre tankar än dem vi har om oss och vår situation.
Hoppet är att det kristna livet bara kommer bli vackrare ju äldre man blir. Därför att man har ett helt liv bakom sig där man kan se hur Gud varit trofast, genom allt. Det längtar jag efter.
Men jag tror inte det livet kommer utan prövningar och motgångar. Jag tror inte det kommer utan något av det som livet innehåller, sorg, smärta, sjukdom, kärlek, glädje och överraskningar. Utan jag tror att det kristna livet handlar om att tro genom allt det som händer i livet. Inte överdriva och fly, men tro att det som står i Bibeln faktiskt också kan gälla mig, att uthålligt stå fast vid att det kan vara realistiskt. Och det är här det ensamma kristna livet blir en omöjlighet. Utan vänner som hjälper till att be, utan församlingsgemenskap som hjälper oss att påminna oss om Guds gärningar, utan husgrupp som delar allt, utan allt det där så överlever vi inte. Vi drunknar i bruset av den trasiga verklighet som vi lever i. Och vi glömmer bort att ta emot de verktyg som finns för att vi ska överleva, för att vi ska fortsätta tro och uthålligt hålla fast vid hoppet. Det är lätt att tappa modet och sen bli van vid det, så van att vi glömmer bort vad det är vi faktiskt tror på. Så van att vi tror vi måste stå ut med hopplösheten och misären. Men jag säger dig, lyft blicken. Gud är större än allt det som är runt dig.
Och till sist inser jag hur Guds ord faktiskt blir mat på riktigt. Mat för själen och hoppet. Om jag inte skulle läsa Bibeln regelbundet skulle mina reserver av hopp, kärlek och tro försvinna. Jag skulle skjunka djupare ned i mörkret och trasigheten som omger mig. Men tack vare att jag åtminstone i grevens tid kommer ihåg att slå upp boken så håller jag mig ovanför ytan. Och sakta men säkert i takt med att jag blir mer regelbunden i läsandet blir det lättare och lättare att gå framåt, så lätt att jag till och med glömmer att jag stundtals går på vatten.
Det här är ändå en av mina fyra favoritårs...
Det här är ändå en av mina fyra favoritårstider! Sol, kyla mycket färger. Förgängligheten, nåden och långsamheten.
vad har din mobiltelefon med kongo att göra?
Jo det ska jag ta och berätta för dig. Men först ska jag berätta om en bok jag läste för ett år sedan. Den heter "De glömda kvinnornas röst" och handlar om kvinnor i kongo som fått sina liv, familjer och underliv förstörda i ett krig som ingen verkar veta om fortfarande pågår. I kongo våldtas flera tusen kvinnor varje år i ett krig som pågår i det tysta och framförallt på ett sätt som väldigt sällan uppmärksammas. Kan det vara för att det är Afrika? "Alla vet ju att det jämt är krig och elände i Afrika...". Eller kan det vara att det främst är kvinnor som blir utsatta, kvinnor och barn. Eller kanske kombinationen, kvinnor och barn i Afrika. Inte jättehett nyhetsstoff.
Well om jag säger att din mobiltelefon är med i detta spel. Bryr du dig lite mer då?
Varje år våldtas kvinnor i Kongo som en del i en krigsstrategi. Syftet är att bryta ned samhällets struktur genom att våldta kvinnor inför sina män och gärna inför hela byn. Vilket leder till att hela byn + hennes familj förskjuter kvinnan (i värsta fall) eftersom hon nu är skamfull. De våldtar kvinnorna också på ett sätt som gör att det troligtvis aldrig kan få barn igen (t ex genom att skjuta dem med gevär där nere, eller sticka in knivar och påkar de tänt eld på med mera). På så sätt förstörs samhällets chans till fortlevnad. I vissa fall skjuter de resten av familjen och tar med sig kvinnan som slav till deras militärläger. Men jag vill poängtera att dessa män som gör detta drivs inte främst av en sjuk sexuell lust. De drivs av order från högre avdelningar. Detta är uttänkt och planerat, samma strategi användes i kriget i fd Jugoslavien. yes i europa.
Och vad krigar de för? Jo det är nämligen så att Kongo har enorma naturrikedomar och då framförallt sådana rikedomar som folk i väst är intresserade av. De är villiga att betala mycket pengar, och gå över många lik för att få tag i dem (inte öppet såklart men indirekt). Och jag pratar inte här bara om diamanter, de är också blodsbesmittade. Nej i Kongo finns andra naturresurser och framförallt en liten mineral som finns i din mobiltelefon. En mineral som tydligen är en viktig del i vår telefon (men även till annan elektronisk utrustning) och som lämpligt nog typ bara finns i Kongo. I allafall 80% av jordens tillgångar på just denna mineral. Kongo plundras på rikedomar genom dessa krigsherrar som erövrar mark genom att låta soldaterna skövla och våldta sönder befolkningen. Och krigsherrarna tjänar en del pengar men mest pengar tjänar mellanhänderna och de stora företagen i väst. Läs mer här.
Åter till boken om de glömda kvinnorna. Den är inte bara hemsk. Den har också lite hopp med sig. Det finns nämligen människor som vigt sina liv till att hjälpa dessa kvinnor. Ett sådant ställe är Panzi sjukhuset där kvinnor kan komma och få vård, då framförallt operera underlivet. Men där finns också ett kvinnocenter som lär kvinnorna olika yrken, hjälper män att våga hålla fast vid sina fruar och börja ett nytt liv. De hjälper också kvinnor att ta hand om de barn som blivit till som en följd av de strategiska våldtäkterna.
Och det finns mer. Du och jag kan faktiskt på små sätt påverka detta. Dels genom att bli mer pålästa men också genom att lämna in våra tekniska prylar för återvinning. Ett nytt bra initiativ dit du kan skicka din mobiltelefon hittar du här. Tänk du kan till och med tjäna lite pengar på det om du har en fungerande och bra telefon att sälja till sidan. Annars om telefonen bara är kaputt så kommer den återvinnas och det tjänar kvinnorna i Kongo på.
Vill du läsa mer hade Aftonbladet en artikel i somras om detta läs den här. Dagen har även skrivit om det i veckan artikeln kan du läsa här. Och läs boken! Det går på en dag om du pallar att ta in alla hemskheter sådär snabbt, vissa kan ju det. Det är inte lätt att bli engagerad när det inte handlar om saker som ligger nära oss. Men det här är ett problem som du just nu tittar på, din dator är en del av problemet. Och de gnistrande stenarna på ditt finger... kan vara en del i det också. Du kan själv välja att stänga av eller vara på. Den lyxen har inte alla.
Well om jag säger att din mobiltelefon är med i detta spel. Bryr du dig lite mer då?
Varje år våldtas kvinnor i Kongo som en del i en krigsstrategi. Syftet är att bryta ned samhällets struktur genom att våldta kvinnor inför sina män och gärna inför hela byn. Vilket leder till att hela byn + hennes familj förskjuter kvinnan (i värsta fall) eftersom hon nu är skamfull. De våldtar kvinnorna också på ett sätt som gör att det troligtvis aldrig kan få barn igen (t ex genom att skjuta dem med gevär där nere, eller sticka in knivar och påkar de tänt eld på med mera). På så sätt förstörs samhällets chans till fortlevnad. I vissa fall skjuter de resten av familjen och tar med sig kvinnan som slav till deras militärläger. Men jag vill poängtera att dessa män som gör detta drivs inte främst av en sjuk sexuell lust. De drivs av order från högre avdelningar. Detta är uttänkt och planerat, samma strategi användes i kriget i fd Jugoslavien. yes i europa.
Och vad krigar de för? Jo det är nämligen så att Kongo har enorma naturrikedomar och då framförallt sådana rikedomar som folk i väst är intresserade av. De är villiga att betala mycket pengar, och gå över många lik för att få tag i dem (inte öppet såklart men indirekt). Och jag pratar inte här bara om diamanter, de är också blodsbesmittade. Nej i Kongo finns andra naturresurser och framförallt en liten mineral som finns i din mobiltelefon. En mineral som tydligen är en viktig del i vår telefon (men även till annan elektronisk utrustning) och som lämpligt nog typ bara finns i Kongo. I allafall 80% av jordens tillgångar på just denna mineral. Kongo plundras på rikedomar genom dessa krigsherrar som erövrar mark genom att låta soldaterna skövla och våldta sönder befolkningen. Och krigsherrarna tjänar en del pengar men mest pengar tjänar mellanhänderna och de stora företagen i väst. Läs mer här.
Åter till boken om de glömda kvinnorna. Den är inte bara hemsk. Den har också lite hopp med sig. Det finns nämligen människor som vigt sina liv till att hjälpa dessa kvinnor. Ett sådant ställe är Panzi sjukhuset där kvinnor kan komma och få vård, då framförallt operera underlivet. Men där finns också ett kvinnocenter som lär kvinnorna olika yrken, hjälper män att våga hålla fast vid sina fruar och börja ett nytt liv. De hjälper också kvinnor att ta hand om de barn som blivit till som en följd av de strategiska våldtäkterna.
Och det finns mer. Du och jag kan faktiskt på små sätt påverka detta. Dels genom att bli mer pålästa men också genom att lämna in våra tekniska prylar för återvinning. Ett nytt bra initiativ dit du kan skicka din mobiltelefon hittar du här. Tänk du kan till och med tjäna lite pengar på det om du har en fungerande och bra telefon att sälja till sidan. Annars om telefonen bara är kaputt så kommer den återvinnas och det tjänar kvinnorna i Kongo på.
Vill du läsa mer hade Aftonbladet en artikel i somras om detta läs den här. Dagen har även skrivit om det i veckan artikeln kan du läsa här. Och läs boken! Det går på en dag om du pallar att ta in alla hemskheter sådär snabbt, vissa kan ju det. Det är inte lätt att bli engagerad när det inte handlar om saker som ligger nära oss. Men det här är ett problem som du just nu tittar på, din dator är en del av problemet. Och de gnistrande stenarna på ditt finger... kan vara en del i det också. Du kan själv välja att stänga av eller vara på. Den lyxen har inte alla.
Jag jobbar på med det som är mitt eget. Ha...
Jag jobbar på med det som är mitt eget. Har tagit fram min lilla broderilåda. Det är så härligt att plocka upp trådar ur små askar. Trådar som ligger inlindade i prassligt papper. Tänk att man lagt ned sån omsorg om de små trådarna. Tänk att Gud är likadan lagt ned sån omsorg i varje liten del av våra liv. Det är nåt att meditera till!
länkat
Det har bloggats om mig, eller framförallt min lägenhet här i dagarna. Om du vill kika in och kolla hur jag har det med någon annans ögon så gör du det här.
(Bild tagen av Lisa)
På jobbet lär jag ut tekniker så att man k...
På jobbet lär jag ut tekniker så att man kan göra sina egna kläder, smycken, tavlor, kylskåpsmagneter med mera. Idag lär jag två herrar att sy kläder. Det är väldigt roligt när man förstår hur kläder är gjorda och hur lätt det är att göra egna. Nu var det längesedan jag sydde något åt mig själv men jag tror kanske jag kan få tid till det i helgen!
Det händer mycket nu. Inte så mycket på sc...
Det händer mycket nu. Inte så mycket på schemat utan inom mig. Det gör att jag är helt slut. Det är en del väggar som byggts fel sen barndomen i mitt hus. Det tar upp all vaken tid just nu. Så blir det färre uppdateringar nu så är det därför. Jag bygger om mitt hus på ny stadig mark som inte rubbar sig. Tanken är att jag ska ha frid i huset när stormarna piskar på.
stilikon
På gymnasiet drabbades jag av den här människan när hon och hennes band tog över världen. Det tog ett tag, jag var inte helt lättflirtad men sen föll jag pladask. Jag klippte mitt hår i samma frisyr och jag klädde mig som henne. Genom åren har hon fortsatt att leda mig vidare i inspirationen. Det är väldigt sällan man blir besviken. Hon utstrålar en kvinnlighet som jag kan relatera till. Jag har några mil kvar att gå i hennes fotspår.
När hon gick vidare och bildade ett nytt band följde jag såklart med. Det var längesedan jag lyssnade på en Cardigans låt nu men det är kanske dags att damma av även dem.
När hon gick vidare och bildade ett nytt band följde jag såklart med. Det var längesedan jag lyssnade på en Cardigans låt nu men det är kanske dags att damma av även dem.
"Strunt är strunt och snus är snus om än i...
"Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllne dosor men rosor i ett sprucket krus är ändock alltid rosor". Ikväll har det varit måndagsmiddag och gemenskap. Så tacksam för fina vänner och tiden vi ger varann.
när allt verkar vara planerat sedan länge
Den här helgen har jag varit på kurs i Tikva, en avslappnings och träningsform som jag tror kommer bli det nya alla pratar om. Tikva betyder hopp på hebreiska. Och hopp är något vi fått umgås med i helgen på många sätt. Jag som trodde jag skulle åka på kurs i jobbet och få lära mig nya tekniker som jag sedan tar med mig i mitt arbete.
Nej så blev det inte. Inte bara. Det hela började med att vi inte fick presentera oss. Och vi fick inte prata om våra jobb eller vad vi gör i vår liv eller något liknande. Därför att den här helgen skulle handla om vårt värde utan att koppla ihop det med vad vi gör. För vårt värde sitter ju inte i våra prestationer. Istället skulle vi prata om vädret och om allt möjligt annat. Det var riktigt effektivt. Inte för att jag brukar vilja gömma mig bakom någon image. Men det är däremot så lätt för mig att nedvärdera mig själv i sammanhang när jag hör om alla intressanta människor. Det är ju också konstigt eftersom jag också är en intressant människa. Ja hur som. Det var befriande för mig därför att vi var alla på samma nivå oavsett ålder därför att vi hade alla samma villkor och förutsättningar. Vi var tvugna att umgås utifrån helt andra spelregler.
Och så var det det här med att gå på kurs. Och tro att nu måste jag koncentrera mig, se till att jag följer med, har koll. Och det är klart det är bra att lyssna och följa med på undervisningen. Men det var en stor del av den här helgen där jag och mina tankar om mig själv var det som var i fokus. Där våra behov fick styra vilket bemötande vi fick. Där vi tilläts vara dem vi var med krämpor och en hel del idéer för oss. Och vi blev mottagna som dem vi var. Därför att den miljön skapar utrymme för läkedom. Det känns som att jag varit på retreat, gått på spabehandling och legat i en tröstande famn.
Tikva handlar om att skapa utrymme för dig att vila på gröna ängar.
Och på något sätt så känns det så konstigt hur just jag blev skickad att gå denna kurs genom mitt jobb. En kurs som passar mitt i prick i det jag står i i mitt personliga liv. De frågor jag lever med, de ord jag omger mig med. Det här blir ytterligare ett redskap för mig att leva med hoppet. Ett sätt att andas ut. Jag kan inte smälta det riktigt, hur Guds vägar leder en. Och jag kan inte annat än tro att det ligger mycket fantastiskt framför som jag ännu inte ens sett början på.
Tack kära älskade Fader för att du tänker på just lilla mig.
Nej så blev det inte. Inte bara. Det hela började med att vi inte fick presentera oss. Och vi fick inte prata om våra jobb eller vad vi gör i vår liv eller något liknande. Därför att den här helgen skulle handla om vårt värde utan att koppla ihop det med vad vi gör. För vårt värde sitter ju inte i våra prestationer. Istället skulle vi prata om vädret och om allt möjligt annat. Det var riktigt effektivt. Inte för att jag brukar vilja gömma mig bakom någon image. Men det är däremot så lätt för mig att nedvärdera mig själv i sammanhang när jag hör om alla intressanta människor. Det är ju också konstigt eftersom jag också är en intressant människa. Ja hur som. Det var befriande för mig därför att vi var alla på samma nivå oavsett ålder därför att vi hade alla samma villkor och förutsättningar. Vi var tvugna att umgås utifrån helt andra spelregler.
Och så var det det här med att gå på kurs. Och tro att nu måste jag koncentrera mig, se till att jag följer med, har koll. Och det är klart det är bra att lyssna och följa med på undervisningen. Men det var en stor del av den här helgen där jag och mina tankar om mig själv var det som var i fokus. Där våra behov fick styra vilket bemötande vi fick. Där vi tilläts vara dem vi var med krämpor och en hel del idéer för oss. Och vi blev mottagna som dem vi var. Därför att den miljön skapar utrymme för läkedom. Det känns som att jag varit på retreat, gått på spabehandling och legat i en tröstande famn.
Tikva handlar om att skapa utrymme för dig att vila på gröna ängar.
Och på något sätt så känns det så konstigt hur just jag blev skickad att gå denna kurs genom mitt jobb. En kurs som passar mitt i prick i det jag står i i mitt personliga liv. De frågor jag lever med, de ord jag omger mig med. Det här blir ytterligare ett redskap för mig att leva med hoppet. Ett sätt att andas ut. Jag kan inte smälta det riktigt, hur Guds vägar leder en. Och jag kan inte annat än tro att det ligger mycket fantastiskt framför som jag ännu inte ens sett början på.
Tack kära älskade Fader för att du tänker på just lilla mig.
Det finns hopp! Är hemma en sväng för att ...
Det finns hopp! Är hemma en sväng för att packa om väskan. Sen drar jag till huskvarna på kurs imorgon bitti. Det ska bli riktigt spännande!
en text om det som kallas livet
Nu är jag skithemma och vilar upp mig ett dygn. "Skithemma" är alltså hos mina föräldrar. Det är ett nytt ord jag lärt mig idag av några goda vänner jag fick äran att träffa på kort idag. Ett par dagar i sthlm och häng i fryshuset. Det har varit dagar av inspiration och tid att få lite perspektiv på det vardagliga arbetet. Det känns skönt att få såna tillfällen eftersom vår verksamhet annars mest rullar på och vi får möta allt i den takt det kommer. Terminen går ju också hemskt fort. Känns inte riktigt klokt när jag tänker efter faktiskt.
Det är en utmaning det där. Att ta tillvara på tillvaron och samtidigt se framåt. Att leva i ett nu och inte tänka så mycket på nästa vecka eller dagen efter. För skulle man göra det för mycket skulle stressen ta överhanden. Då skulle allt kännas för mycket. Men man ska ju inte vara med om allt det där på en dag, utan en dag i taget. Och om man lever för mycket i det man ska göra sen så glömmer man att vara närvarande i ett nu.
Så där någonstans är jag nu. I en övning att leva här och nu. Just dessa minuter och inte behöva stressa upp mig för att det inte planeras för nästa timma eller läggs en grund för nästa händelse. Ibland får det bli som det blir.
Det är mycket jag behöver jobba med så här. Bit för bit. Sakta men säkert börjar jag se förändringar i mitt beteende och hur jag ser på mig själv och andra. Jag gillar förändringarna som sker, jag tror det kommer bli jättebra allt det här. Även om jag inte tror att det som varit bara varit fel. Men livet går vidare och i och med det förändras vi. Det kan också betyda att det finns nya hopp för gamla saker i en annan tid.
Min största utmaning är att våga vila i Gud. Jag tvingas göra det väldigt mycket hela tiden. Men samtidigt som jag gör det så kan jag drabbas av paniken att allt det här kanske ligger utanför Guds nåd, utanför Hans räckvidd. Och då blir livet väldigt fort väldigt hopplöst.
Det är därför jag måste skriva att "det finns hopp" på väggen. För många gånger behöver jag få den vetskapen utifrån och in, genom mina ögon läsa orden så att de bränner sig fast i mina känslor. För jag kan inte alltid förmå mig att känna dem eller tro på dem om jag bara säger dem för mig själv. Men svart på vitt på väggen talar de sitt tydliga språk.
Det är en utmaning det där. Att ta tillvara på tillvaron och samtidigt se framåt. Att leva i ett nu och inte tänka så mycket på nästa vecka eller dagen efter. För skulle man göra det för mycket skulle stressen ta överhanden. Då skulle allt kännas för mycket. Men man ska ju inte vara med om allt det där på en dag, utan en dag i taget. Och om man lever för mycket i det man ska göra sen så glömmer man att vara närvarande i ett nu.
Så där någonstans är jag nu. I en övning att leva här och nu. Just dessa minuter och inte behöva stressa upp mig för att det inte planeras för nästa timma eller läggs en grund för nästa händelse. Ibland får det bli som det blir.
Det är mycket jag behöver jobba med så här. Bit för bit. Sakta men säkert börjar jag se förändringar i mitt beteende och hur jag ser på mig själv och andra. Jag gillar förändringarna som sker, jag tror det kommer bli jättebra allt det här. Även om jag inte tror att det som varit bara varit fel. Men livet går vidare och i och med det förändras vi. Det kan också betyda att det finns nya hopp för gamla saker i en annan tid.
Min största utmaning är att våga vila i Gud. Jag tvingas göra det väldigt mycket hela tiden. Men samtidigt som jag gör det så kan jag drabbas av paniken att allt det här kanske ligger utanför Guds nåd, utanför Hans räckvidd. Och då blir livet väldigt fort väldigt hopplöst.
Det är därför jag måste skriva att "det finns hopp" på väggen. För många gånger behöver jag få den vetskapen utifrån och in, genom mina ögon läsa orden så att de bränner sig fast i mina känslor. För jag kan inte alltid förmå mig att känna dem eller tro på dem om jag bara säger dem för mig själv. Men svart på vitt på väggen talar de sitt tydliga språk.
En av mina absoluta favoritbutiker när jag...
En av mina absoluta favoritbutiker när jag bodde här i sthlm var spiti. Fullt med vackra föremål hämtade i orienten. Blir helt lycklig av att gå in i den jättestora butiken på sveavägen.
En ganska stor del av mig kan sakna stockh...
En ganska stor del av mig kan sakna stockholm. Gatorna bullret husen utbudet och alla människor. Undrar hur det skulle vara att bo här nu när jag är äldre? Det är inte lika självklart att inte återvända som det var för några år sedan. Men å andra sidan trivs jag bra där jag bor. Och jag bor ju knappt två timmar bort. Det är ju nästan som att bo i en förort!
Jag är på fryshuset på konferens. Där kan ...
Jag är på fryshuset på konferens. Där kan man hitta sånt här klotter på toan. Under texten står det med blyerts "lär dig stava!". Skönt häng här!
följa i andras fotspår
Jag har kommit att inse att det svåraste inte är att gå igenom livets alla svårigheter. Man klarar ofta mer än man tror att man ska klara. Det värsta är att ta itu med alla rädslor som kommer i släptåg. När man råkar ut för en situation är vi väl förberedda för att snabbt hantera situationen och göra det som krävs av oss. Det är först efteråt när man tänker "tänk om" som det blir svårare.
Och jag tror det är samma sak med tron på Gud. Svårigheten är inte att klara av de olika situationer livet för med sig. Det svåra är att tro att Gud är med. Det svåra är att tro att Han står fast, att Hans löften står kvar. Det svåra är att tro att det också gäller för mig i just den situation jag befinner mig i.
Det är här det är så viktigt att läsa om alla dem som gått före. Att läsa om människors brottningskamp och se hur Gud svarade på bön, ledde dem vidare, öppnade nya möjligheter. Det är då man förstår hur Ordet kan vara mat därför att det mättar en törst inombords. Törsten efter tröst och efter hoppet om att man aldrig någonsin är ensam. Hoppet om att allt kommer att bli bra, om inte bättre. Om att Gud finns och att Han leder oss framåt.
Och jag tror det är samma sak med tron på Gud. Svårigheten är inte att klara av de olika situationer livet för med sig. Det svåra är att tro att Gud är med. Det svåra är att tro att Han står fast, att Hans löften står kvar. Det svåra är att tro att det också gäller för mig i just den situation jag befinner mig i.
Det är här det är så viktigt att läsa om alla dem som gått före. Att läsa om människors brottningskamp och se hur Gud svarade på bön, ledde dem vidare, öppnade nya möjligheter. Det är då man förstår hur Ordet kan vara mat därför att det mättar en törst inombords. Törsten efter tröst och efter hoppet om att man aldrig någonsin är ensam. Hoppet om att allt kommer att bli bra, om inte bättre. Om att Gud finns och att Han leder oss framåt.
Hela vägen går han med mig,
vad kan jag väl önska mer?
Kan jag tvivla på hans godhet
när jag här hans ledning ser?
Himmelsk frid, gudomlig trygghet
uti honom har min själ.
Ty jag vet, vad än mig möter,
gör dock Jesus allting väl,
Ty jag vet, vad än mig möter,
gör dock Jesus allting väl
Hela vägen går han med mig,
hjälper mig och är mitt stöd,
ger mig kraft i varje prövning,
mättar mig med livets bröd.
Och om hjärtat skulle törsta,
vägen kännas tung och lång.
Glädjekällor då ur klippan
springer fram som förr en gång,
Glädjekällor då ur klippan
springer fram som förr en gång.
Hela vägen går han med mig.
Vilken kärlek hög och rik!
Och till sist en evig vila
ger han mig i himmelrik.
När jag där får fri, förklarad,
inför honom falla ned,
Skall med glädje jag det minnas:
Hela vägen gick han med.
Skall med glädje jag det minnas:
Hela vägen gick han med.
(Fanny Crosby, sv text Erik Nyström)
vad kan jag väl önska mer?
Kan jag tvivla på hans godhet
när jag här hans ledning ser?
Himmelsk frid, gudomlig trygghet
uti honom har min själ.
Ty jag vet, vad än mig möter,
gör dock Jesus allting väl,
Ty jag vet, vad än mig möter,
gör dock Jesus allting väl
Hela vägen går han med mig,
hjälper mig och är mitt stöd,
ger mig kraft i varje prövning,
mättar mig med livets bröd.
Och om hjärtat skulle törsta,
vägen kännas tung och lång.
Glädjekällor då ur klippan
springer fram som förr en gång,
Glädjekällor då ur klippan
springer fram som förr en gång.
Hela vägen går han med mig.
Vilken kärlek hög och rik!
Och till sist en evig vila
ger han mig i himmelrik.
När jag där får fri, förklarad,
inför honom falla ned,
Skall med glädje jag det minnas:
Hela vägen gick han med.
Skall med glädje jag det minnas:
Hela vägen gick han med.
(Fanny Crosby, sv text Erik Nyström)
väggmålningar
Min bror har gjort en oljemålning på sin vägg. En väldigt talande målning eftersom den en dag kommer att målas över.
Hälsa på honom här
blommor och bär
Hemma hos mina föräldrar blommar det som om sommaren inte var förbi.
Gillar deras rabatt som en landskapsarkitekt hjälpt dem med.
Det här är en av mina absoluta favoritblommor.
Rododendron som blommar vid skolavslutning varje vår har fått nåt knäpp och blommade en gång till nu på höstkanten.
Men vissa blommor har iallafall slutat blomma och istället gett ifrån sig lite frukt.
Det här är fläderbär. På sommaren gör jag fläderblomssaft och nu på hösten ska jag göra både fläderbärssaft och fläderbärsmarmelad. Kanske slår jag till och gör lite grevinnesylt också eftersom jag fick hem så mycket äpplen hemifrån sist.
En grej jag gillar är att kunna ta en kort...
En grej jag gillar är att kunna ta en kort promenad till stan. Det kan nog bli en ny vana!
om att söka Guds rike först
Häromdagen ville jag bara hem och lägga mig under täcket. Vissa dagar är inte så lätta att ta sig igenom. Även om jag just nu har en period av väldigt mycket jobb vilket känns bra för då går tiden fort. Och just nu känns det som ett hoppfullt tillstånd på ett sätt, för om tiden går fort i mitt liv så har jag mindre tid över för de där jobbiga tankarna. Det är inte så att jag flyr dem, jag tar itu. Men det finns mycket annat som snurrar också och det är skönt att få mindre tid för det snurret.
Å andra sidan har min tid eller framförallt en familjemedlems tid blivit alltmer dyrbar. För vi vet inte hur mycket av den vi har. Så jag flänger mycket nu och tar mig tid till det som är viktigt. Det får helt enkelt vara en sån tid nu.
Men så häromdagen då jag bara ville hem. Jag hade en ovanligt flängig dag och slängdes mellan olika världar under dagen. Hemma låg ett paket från posten innehållande SATC boxen som jag så länge velat köpa. Det fungerade som morot. Bara den här grejen sen hem och kolla dvd. Några timmar hemma sen var det husgrupp och jag ville verkligen inte gå. Men jag gick. Och det var väldigt värdefullt.
När jag kom hem var jag fortfarandra trött och hade ingen energi. Men jag kände att jag behövde höra en speciell lovsång. Så jag slog på den på datorn satte på hög volym i köket och ställde mig att diska. Sen blev det organisering och städ i köket. Sen tog jag ned bokstäverna och började måla. Fortfarande med låten på repeat. För det var som att Gud längtat efter att få umgås med mig sådär. Och jag längtade också fast jag förstod det inte. Jag ville bara försvinna bort i andra landskap ett tag och film på datorn är ett fint knep. Men att hänga med Gud sådär är till och med bättre för det gör verklig skillnad inombords. Fast det är inte alltid lika lätt att komma ihåg det.
Och det fick mig att tänka på så många gånger jag inte tänker på att först söka Guds rike. För mig innebär lovsång en tydlig dialog med Gud. Jag kan släppa taget om mig och mitt och vända blicken uppåt och påminna mig om vem det är jag tror på. Det tror jag är skitviktigt att göra. Hur ska livet med Gud annars fungera? Om inte jag lägger tid på att faktiskt ta mig tid med Gud. Ibland tror jag vi tänker för mycket att det bara ska hända det här med vår relation med Gud. Helt plötsligt så är vi bundis. Men jag tror inte det, Guds löften blir liksom inte så värdefulla om jag inte ständigt i svåra tider påminner mig om dem. Och mitt perspektiv blir inte större om jag inte fäster mina ögon på Jesus. Sen är det skönt att det kan vara så att jag inte själv alltid behöver vara den som drar i relationen utan Gud själv söker upp mig. Precis som han gör med dig.
Å andra sidan har min tid eller framförallt en familjemedlems tid blivit alltmer dyrbar. För vi vet inte hur mycket av den vi har. Så jag flänger mycket nu och tar mig tid till det som är viktigt. Det får helt enkelt vara en sån tid nu.
Men så häromdagen då jag bara ville hem. Jag hade en ovanligt flängig dag och slängdes mellan olika världar under dagen. Hemma låg ett paket från posten innehållande SATC boxen som jag så länge velat köpa. Det fungerade som morot. Bara den här grejen sen hem och kolla dvd. Några timmar hemma sen var det husgrupp och jag ville verkligen inte gå. Men jag gick. Och det var väldigt värdefullt.
När jag kom hem var jag fortfarandra trött och hade ingen energi. Men jag kände att jag behövde höra en speciell lovsång. Så jag slog på den på datorn satte på hög volym i köket och ställde mig att diska. Sen blev det organisering och städ i köket. Sen tog jag ned bokstäverna och började måla. Fortfarande med låten på repeat. För det var som att Gud längtat efter att få umgås med mig sådär. Och jag längtade också fast jag förstod det inte. Jag ville bara försvinna bort i andra landskap ett tag och film på datorn är ett fint knep. Men att hänga med Gud sådär är till och med bättre för det gör verklig skillnad inombords. Fast det är inte alltid lika lätt att komma ihåg det.
Och det fick mig att tänka på så många gånger jag inte tänker på att först söka Guds rike. För mig innebär lovsång en tydlig dialog med Gud. Jag kan släppa taget om mig och mitt och vända blicken uppåt och påminna mig om vem det är jag tror på. Det tror jag är skitviktigt att göra. Hur ska livet med Gud annars fungera? Om inte jag lägger tid på att faktiskt ta mig tid med Gud. Ibland tror jag vi tänker för mycket att det bara ska hända det här med vår relation med Gud. Helt plötsligt så är vi bundis. Men jag tror inte det, Guds löften blir liksom inte så värdefulla om jag inte ständigt i svåra tider påminner mig om dem. Och mitt perspektiv blir inte större om jag inte fäster mina ögon på Jesus. Sen är det skönt att det kan vara så att jag inte själv alltid behöver vara den som drar i relationen utan Gud själv söker upp mig. Precis som han gör med dig.
