om att välja livets väg

Det finns stunder då det känns som att jag är offer för omständigheter. Som att det som livet erbjuder serveras mig med flit och att det finns någon där ute som verkligen inte vill att jag ska ha det bra. Och ibland får det nog lov att kännas så. Iallafall för en stund. För efter ett tag måste man inse att livet består av oändligt många valmöjligheter. Och det är jag som gör valen. Beroende på vad man vill med livet så har man olika valmöjligheter.
Det finns människor som möter all möjlig smärta och olycka i livet och som ändå bär på så mycket tacksamhet och glädje. Min mormor var en sådan person och hon inspirerar mig till att sätta mål för mitt liv. Så befriad från bitterhet trots att livet gett all anledning till att känna den. Men för att bli en sån person så full av tacksamhet och glädje över livet behöver jag varje dag ta små beslut om vilken riktning jag vill att mitt liv ska gå åt.
Det innebär att allt som mitt liv innehåller blir påverkat, Ingen del står utanför. Ikväll har vi haft släktmiddag här hemma och vid flera tillfällen var jag tvungen att möta verkligheten och sorgen som kommer med den. I samtal där också hoppet om framtiden fick lysa igenom. Och där när gråten bara är någon millimeter från att dyka upp får jag välja. Att stå kvar, välja ärlighet, möta blicken och verkligheten. Inte väja och fly från konfrontationen men sakta ta sig igenom. Men impulsen att fly och ta lätta utvägar, slippa tänka på det eller prata om det finns där som en ständig frestelse att lägga locket på. Men det löser inga problem och läker inga sår. Det här året har jag aktivt tagit beslut dagligen att sluta fly och sluta vänta på att saker blir bättre utan att göra något åt det själv. Utan släppa taget, stanna upp och möta det som kommer emot mig. Mitt mål med det har varit att jag ska ta mig igenom det här och bli mer hel än jag varit innan. Mitt mål har varit att växa, mogna och förändra. Jag säger inte att det varit lätt eller skitroligt. Det har varit svårt, sårande, pinsamt och riktigt jobbigt. Men de där dagarna är passerade nu och jag är på andra sidan, lite starkare, lite visare och förhoppningsvis lite mer hel och förändrad. Jag är inte klar, det blir jag aldrig, men jag har fått uppleva enormt mycket välsignelse. Och jag är tacksam för att det fanns nåd som räckte också för det här året i mitt liv.
Mattias Martinsson har en sång på skivan Hope som varit och är min bön för mitt liv. Den ger mig målmedvetenhet, sätter riktning och ger perspektiv. Och det är en sån fin bön att be i alla stunder av livet och jag tror den lägger grunden för ett liv i oändlig tacksamhet.
"Även om jag inte kommer att förstå, hjälp mig att säga tack ändå. Även om inte alla frågor får svar, lär mig att leva det liv jag har. Öppna mina ögon, hjälp mig se hela livet går du med. Vandra med mig Herre, alla mina dagar vill jag leva nära dig. Led mina steg Jesus, med allt jag är och allt jag har vill jag tillbe dig."

advent och nytt år

Idag är det nytt kyrkår. Det innebär att vi idag på nytt inleder väntans tider, väntan på julen som påminner oss om det största som hänt världshistorien. Det är en hoppfull och mysig tid. Jag tog med mig mitt hopp som annars mest hänger i köket och lät dem backa upp gudstjänsten. Det gågna året har blivit ett år så fullt av hopp. Jag hade det på tungan redan i januari men visste inte hur viktigt det skulle bli. Orden "det finns hopp". Jag har andats de orden så många gånger och de har tagit sig olika skepnader så att de till slut har hittat sig ett stadigt fäste inom mig. Hela jag lever i hoppet.
Att mitt i allt som händer i livet, som alltid händer och är oundvikligt, så finns det ett hopp. Vi kanske inte ser och förstår allt på en gång men till slut kommer det synas tydligt. Och när vi tror att allt hopp seglat bort och ångesten inte ger oss någon möjlighet att se någon utväg. Så finns det ett ljus som lyser tydligare än något annat som envist viskar gång på gång på gång det finns hopp. Och varje år får vi fira detta hopp. Och hela livet får präglas av det hoppet. Att livet är som det är men att det alltid finns hopp för våra liv och att det alltid på något sätt löser sig till det bästa i slutändan. Vi är inte utelämnade till vårat egna öde, det finns en Gud som älskar oss och som alltid har sista ordet. Hoppet finns som en röd tråd genom bibelns texter och genom alla århundranden som varit och i alla människoöden som varit innan oss. Och där har vi och våra liv en given plats. Den röda tråden tränger in också i våra liv och präglar allt i våra liv.
Om vi tillåter den vill säga. Och när det landat hur verkligheten ser ut och hur verklig hoppet är då kan man inget annat än ropa Hosianna!

nya insikter

Jag gick en tid och trodde att Gud gjort allt Han kunde för mig. Som att man bara får en riktigt stor upplevelse i livet av välsignelse. Och jag trodde att jag nu fick leva av den erfarenheten och tacksamheten som kom från det. Att det var min aldrig sinande källa.
Men jag hade så fel. För det verkar som att det inte finns någon begränsning.
Jag har i nästan hela mitt liv känt mig som ett darrande asplöv, mitt inre har varit i ständig skakning. Det har aldrig varit av mer än korta stunder. Nu kan det gå långa tider utan ett uns darr och jag inser först långt senare att jag har det annorlunda nu.
Det har inte så mycket med yttre omständigheter att göra. Allt runt omkring är hyffsat mycket som det alltid varit. Och ändå är så mycket nytt!
Det är också väldigt fint att inse att det inte går att tävla om Guds uppmärksamhet eller välsignelse. Det spelar ingen roll hur mycket Han välsignar någon annan, Han har minst lika mycket att ge till dig och alla andra. Vi behöver inte dela lika, vi får alla en egen dos efter det behov som vi har.

lite av Guds rike här och nu

Häromdagen skrev jag om hur inspirerad jag blev av samtalet vi hade på husgruppen. Jag tänkte på det idag igen och jag tror att den där längtan som jag har är efter mer av Guds rike här och nu. Alltså att få se mer av det där som är Gud och det som tillhör Hans rike. Den uppväxt jag har haft har fått mig att tro att det faktiskt går att uppleva lite av det där redan här och nu.
Det är det jag längtar efter. Jag tar det på allvar. Jag tror verkligen på det där. Jag går inte till kyrkan av tradition utan för att jag längtar efter det där. Därför att jag tror att det är på riktigt. Därför kan jag heller inte orka stå ut med sammanhang där bibeln och livet med Kristus blir en kultur och inget som man faktiskt vill vara en del av. Där man hellre pratar ishockeyresultat än uppmuntrar varandra med löftesorden. Där såporna och tv-serierna är mer intressanta att prata om än hur vi kan bli mer lika Jesus och se mer av Honom här och nu.
Sen är det såklart så att det där också måste få plats. Men om det verkliga livet som vi lever varje dag inte har något med Jesus att göra så blir det så meningslöst. Och att bara ha Jesus för mig själv blir inte heller rätt. För det går emot hela Hans personlighet och det Han pratade om att vi skulle göra som Hans efterföljare.
Jag har nog alltid tänkt att man helt plötsligt bara är i det där livet. Men jag tror nu att det är något man mer och mer kommer in i. Att det går stegvis och att det kanske ser olika ut för olika personer. En väldigt postmodern insikt. Men jag tror att jag kanske inte behöver stressa in i något utan låta det ta den tid det tar. Så länge min bön är att få leva nära Jesus och göra Hans vilja. Då borde ju det leda mig till det där livet såsmåningom.
Och det är kanske så att det är just det jag måste lära mig nu. Att saker i livet kommer i den takt som det gör. Varken för tidigt eller försent. Därför att Gud har bättre koll. Så istället för att jag ska göra iordning och förbereda allt så att det jag tror Gud vill kan ske. Så försöker jag nu följa med och låta saker ske i den takt som det gör. Även om det sker mer långsamt än jag vill, och även om vissa saker kanske inte kommer ske, så känns det som att det kan bli så mycket bättre än det jag kunnat föreställa mig.

ett medvetet steg i längtans riktning

I onsdags var min husgrupp hemma hos mig och vi hade en gäst som pratade om hur hans hjärta har tänts för människor i olika sekter. Han berättade med passion om hans relationer med människor som försökt omvända honom men som snarare lett honom in i en djupare relation med Jesus och istället väckt en nöd för dessa människor. Det var väldigt inspirerande att få lyssna till honom och hans tankar på hur vi tar vår tro på allvar.
Jag blir ofta väldigt inspirerad rent allmänt för mitt liv när jag får höra såna här människor berätta om sina erfarenheter. Det är samma känsla som väcks när jag läser "no compromise" av Melody Green som handlar om Keith Greens liv. Jag har även sett dokumentären om hans liv och blir helt tokpeppad. Det är ju sådär jag vill leva. Som att tron är på riktigt och påverkar allt i mitt liv. På sätt och vis så har jag det kanske så men jag vill inte ha det på sätt och vis.
Jag vill ha det genomsyrat. Jag vill få samtalen i kön på snabbköpet och jag vill kunna erbjuda förbön på bussen. Inte så att jag ska stå och tvinga folk till det. Utan när det kommer helt naturligt därför.
Jag har en vän som stängt in satanister i en garderob för att visa för dem skillnaden mellan mörker och ljus. Han berättar ofta om historier där han får prata med folk om Jesus. Det känns som att vissa har det väldigt naturligt. Är det för att de har en särskild gåva för det? Kan en person som inte har en sådan "gåva" ändå få mer av det livet? Kan man träna upp någon form av lyhördhet och närvaro så man kan hamna i de där situationerna?
Jag vet inte om alla kristna känner den här längtan. Ibland tänker jag att det kanske är det vi brukar kalla för väckelse. Folk som längtar efter att Gud ska uppenbara sig mer i våra liv. Jag kan inte hjälpa att tro att det kanske är så att det hänger lite på mig. Att jag ska vilja ta det när det kommer, för det kommer säkert vara obekvämt till en början. Det kommer säkert finnas folk i närheten som höjer på ögonbrynen. Men tror du inte att det kan vara värt det i slutändan?
Jag har märkt att när jag börjat be för vissa saker som har de sedan hänt helt naturligt. Så jag har bestämt mig för att börja be om mer sånt här i mitt liv. Min förhoppning är att det kommer leda mig vidare tills det är helt naturligt. Åh vad roligt det ska bli!

jag lär mig den hårda vägen

I somras fick jag kommentaren "så där brukar inte du säga" av en av mina äldsta vänner. Hon har känt mig länge så hon borde ju veta. Och samtidigt så är det väl just det som är så typiskt.
Jag har varit tvungen att ta avsked av ett liv som jag gillade. Hela min värld rasade samman och jag fick stå där och  motvilligt acceptera att allting kommer förändras. Jag ville inte förändras för jag trivdes. Det var en tung smäll och jag har väl inte helt kommit ur den än. Men jag har insett hur bra saker kan bli fast man inte alls kan tro det. Jag har tvingats inse saker om mig själv, mina förväntningar på mig själv, på livet och på Gud. Jag har insett att jag har haft fel. Det har varit jobbigt att inse, för vem vill inte ha rätt?
Jag läste häromdagen i Stinissens andaktsbok om hur Gud gör allt för att återfå vår uppmärksamhet.  Hur Han hela tiden tvingar ut oss på nya områden, sliter undan skyddsnätet och tvingar oss ut i full förtröstan igen. Jag känner mig så dum som nästan slutat förtrösta på Gud. Jag känner mig dum som tänkt att Han inte vill vara en del av mitt liv. Det är klart Han vill.
Det här året har flera viktiga områden i mitt liv drabbats av oerhörd osäkerhet. Det är väldigt mycket sorg inblandat och väldigt mycket panikartad förhoppning om att Gud har allt i sin hand. För jag vet inte riktigt hur jag skulle klara det här annars. Jag vet inte hur andra gör om de inte har Gud, det är ofattbart. Jag är så tacksam för det verkar som att Gud har så mycket planerat för mig. Saker jag inte ens kunnat drömma om, och trots att jag varit motvillig till all denna förändring så börjar jag gilla det liv Han ritar upp för mig. Jag börjar gilla hur Han tänker och förstår hur Han var tvungen att ruska liv i mig.
Det kan vara så att det är mycket som förändras i mig och runt mig. Det får vara så nu. Och jag antar att jag kommer få höra den där kommentaren många gånger till om olika saker. För jag säger nya saker nu, jag gör nya saker och jag tänker nya saker. Jag brukar ju säga att det som har liv lever i förändring. Och jag lever väl mitt i den smärtsamma verkligheten av det. Det hoppfulla är väl just det att det gamla är förbi och att något nytt har kommit.

the city of ember

Det var andra gången i år jag såg den här filmen. Den är rätt mysig, jag gillar scenografin och sen är den full med tankeväckande material.

Här får du en snabb genomgång vad filmen handlar om.




En av de saker som talade mest till mig igår när vi såg filmen var hur ointresserade människorna var för det som låg utanför deras eget. På så sätt hade staden kunnat fortsätta till undergång. Om det inte var för två unga personer som ställde frågor. Jag tycker filmen gestaltar vår förmåga att fly vår sanna verklighet väldigt bra. Filmen har mycket att säga samhället men också kyrkan. Människorna i staden Embers överlevnadsstrategi var att göra som man alltid gjort och inte ställa några frågor. De var dedikerade sin uppgift och hade lagt hela sitt liv för just den uppgiften. Men de hade ingen aning om vad personen bredvid dem höll på med. "mind your own buisness" kännetecknade dem. Och trots tecken på att det här inte skulle hålla, att världen höll på att rasa samman så fortsatte man precis som förrut. För man tänkte att de som skapat den här världen de kommer och räddar oss. De visste inte, för kunskapen hade gått förlorad, att det redan fanns uttänkt hur de skulle göra för att överleva. De behövde inte vänta på att skaparna skulle komma tillbaka och rädda dem. För skaparna hade redan tänkt ut och förberett allt. De hade skrivit ned allt på en karta och hoppades att folket skulle förstå och agera när det var dags.

Mitt i kaoset när staden höll på att brista så arrangerades den årliga "sångens dag" och hela staden samlas för att sjunga hela dagen. Så här löd deras sång.

"This is all we know Ember is forever. When the light comes on I will be with you. 
When the light comes on Hope is everlasting."
Det pratas ofta om längtan efter väckelse i kyrkan. Och man tror att det är något som helt plötsligt dimper ned från himlen och räddar oss. Att vi kan fortsätta som vi alltid gjort tills den Allsmäktiga Skaparen förbarmar sig och utgjuter sin Ande. Men är det så enkelt? För hundra år sedan när pingstväckelsen kom som drabbade hela landet och hela världen så kom den för att människor gjorde till sin dagliga bön "Herre sänd din väckelse och börja med mig". Jag tror inte vi kan förvänta oss att det helt plötsligt blir väckelse om vi själva inte blir drabbade först. Ibland känns det som att pratet om väckelsen är ett uttryck för vår verklighetsflykt. Vi vill inte ta itu med den verklighet vi verkligen lever i. Istället går vi och hoppas på att Skaparen ska komma och vända allt rätt igen. Vi går i våra utslitna banor och hoppas att vår lojalitet till regelverken och organisationen ska vara vår räddning. De som bad "Herre sänd din väckelse..." de hade blivit drabbade av den nöd som de såg omkring sig. De hade accepterat den verklighet som omgav dem och de såg som enda räddning att ropa på Skaparen. Och tackvare att de öppnat sina ögon och tagit emot nöden så var de också mottagliga när Gud rörde vid dem och tvingade till omvändelse från en livsstil som helt klart skulle leda till undergång.

lästips

Slå upp Romarbrevet och läs. Det är sjukt bra läsning!

Du kan tillexempel hitta texter som den här:

ROM 5: Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet.

Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig - kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.
(Citatet hämtat från bibeln.se)

verklighetsterapi

I onsdags pratade vi i husgruppen om hur våra liv blir präglade av de olika saker vi är med om i livet. Inget nytt där. Men det är viktigt att börja där, i hur livet för med sig all möjlig smörja och skit som vi blir mer eller mindre vana vid. Vi kan vänja oss vid våra brister och sår därför att de finns i våra liv. Och vår verklighet, vår vardag präglas av dem. Och vi tror att det är så här livet är. Ungefär som min migrän jag kan gå och ha ont en hel dag och tänka att det hör till livet och att jag bara måste stå ut och glömma bort att jag kan ta min medicin.


Hans Johansson lär ha sagt att lovsången fungerar som verklighetsterapi. Och jag tror han var något på spåren. För någon tid sedan skrev jag om att vara realist. Och att det som kristen innebär att vi tror att allt är möjligt. Att Gud hör bön och att mirakler kan ske. Därför att det är realistiskt om vi nu tror på Gud så som Han är beskriven i Bibeln. Men det är inte så enkelt att komma ihåg det alltid.


Jag tror att tro är att vara uthållig i något. Att uthålligt stå fast vid att det finns en möjlighet för detta oavsett hur realistiskt eller orealistiskt det verkar. Och här tror jag vår största kamp i livet är som kristna. Att uthålligt stå fast vid en verklighetsbeskrivning som vi inte ser eller lever med exakt hela tiden. Att se igenom våra sår och trasigheter och uthålligt stå fast vid att de inte spelar någon roll. Att såren kan bli läkta, att våra tankemönster kan förändras och att det finns hopp. Löftena kunna ej svika. Men också att oavsett ifall vi ser läkedomen fortsätta tro och leva i vetskapen om att Gud är god och att Han har allt i sin hand. Släppa taget och våga vila, vila i att vi inte behöver veta, inte kan förstå allt men ändå tro att Gud finns och har högre tankar än dem vi har om oss och vår situation.

Hoppet är att det kristna livet bara kommer bli vackrare ju äldre man blir. Därför att man har ett helt liv bakom sig där man kan se hur Gud varit trofast, genom allt. Det längtar jag efter.

Men jag tror inte det livet kommer utan prövningar och motgångar. Jag tror inte det kommer utan något av det som livet innehåller, sorg, smärta, sjukdom, kärlek, glädje och överraskningar. Utan jag tror att det kristna livet handlar om att tro genom allt det som händer i livet. Inte överdriva och fly, men tro att det som står i Bibeln faktiskt också kan gälla mig, att uthålligt stå fast vid att det kan vara realistiskt. Och det är här det ensamma kristna livet blir en omöjlighet. Utan vänner som hjälper till att be, utan församlingsgemenskap som hjälper oss att påminna oss om Guds gärningar, utan husgrupp som delar allt, utan allt det där så överlever vi inte. Vi drunknar i bruset av den trasiga verklighet som vi lever i. Och vi glömmer bort att ta emot de verktyg som finns för att vi ska överleva, för att vi ska fortsätta tro och uthålligt hålla fast vid hoppet. Det är lätt att tappa modet och sen bli van vid det, så van att vi glömmer bort vad det är vi faktiskt tror på. Så van att vi tror vi måste stå ut med hopplösheten och misären. Men jag säger dig, lyft blicken. Gud är större än allt det som är runt dig.


Och till sist inser jag hur Guds ord faktiskt blir mat på riktigt. Mat för själen och hoppet. Om jag inte skulle läsa Bibeln regelbundet skulle mina reserver av hopp, kärlek och tro försvinna. Jag skulle skjunka djupare ned i mörkret och trasigheten som omger mig. Men tack vare att jag åtminstone i grevens tid kommer ihåg att slå upp boken så håller jag mig ovanför ytan. Och sakta men säkert i takt med att jag blir mer regelbunden i läsandet blir det lättare och lättare att gå framåt, så lätt att jag till och med glömmer att jag stundtals går på vatten.

följa i andras fotspår

Jag har kommit att inse att det svåraste inte är att gå igenom livets alla svårigheter. Man klarar ofta mer än man tror att man ska klara. Det värsta är att ta itu med alla rädslor som kommer i släptåg. När man råkar ut för en situation är vi väl förberedda för att snabbt hantera situationen och göra det som krävs av oss. Det är först efteråt när man tänker "tänk om" som det blir svårare.

Och jag tror det är samma sak med tron på Gud. Svårigheten är inte att klara av de olika situationer livet för med sig. Det svåra är att tro att Gud är med. Det svåra är att tro att Han står fast, att Hans löften står kvar. Det svåra är att tro att det också gäller för mig i just den situation jag befinner mig i.

Det är här det är så viktigt att läsa om alla dem som gått före. Att läsa om människors brottningskamp och se hur Gud svarade på bön, ledde dem vidare, öppnade nya möjligheter. Det är då man förstår hur Ordet kan vara mat därför att det mättar en törst inombords. Törsten efter tröst och efter hoppet om att man aldrig någonsin är ensam. Hoppet om att allt kommer att bli bra, om inte bättre. Om att Gud finns och att Han leder oss framåt.

Hela vägen går han med mig,
vad kan jag väl önska mer?
Kan jag tvivla på hans godhet
när jag här hans ledning ser?
Himmelsk frid, gudomlig trygghet
uti honom har min själ.
Ty jag vet, vad än mig möter,
gör dock Jesus allting väl,
Ty jag vet, vad än mig möter,
gör dock Jesus allting väl


Hela vägen går han med mig,
hjälper mig och är mitt stöd,
ger mig kraft i varje prövning,
mättar mig med livets bröd.
Och om hjärtat skulle törsta,
vägen kännas tung och lång.
Glädjekällor då ur klippan
springer fram som förr en gång,
Glädjekällor då ur klippan
springer fram som förr en gång.


Hela vägen går han med mig.
Vilken kärlek hög och rik!
Och till sist en evig vila
ger han mig i himmelrik.
När jag där får fri, förklarad,
inför honom falla ned,
Skall med glädje jag det minnas:
Hela vägen gick han med.
Skall med glädje jag det minnas:
Hela vägen gick han med.
(Fanny Crosby, sv text Erik Nyström)

om att söka Guds rike först

Häromdagen ville jag bara hem och lägga mig under täcket. Vissa dagar är inte så lätta att ta sig igenom. Även om jag just nu har en period av väldigt mycket jobb vilket känns bra för då går tiden fort. Och just nu känns det som ett hoppfullt tillstånd på ett sätt, för om tiden går fort i mitt liv så har jag mindre tid över för de där jobbiga tankarna. Det är inte så att jag flyr dem, jag tar itu. Men det finns mycket annat som snurrar också och det är skönt att få mindre tid för det snurret.

Å andra sidan har min tid eller framförallt en familjemedlems tid blivit alltmer dyrbar. För vi vet inte hur mycket av den vi har. Så jag flänger mycket nu och tar mig tid till det som är viktigt. Det får helt enkelt vara en sån tid nu.

Men så häromdagen då jag bara ville hem. Jag hade en ovanligt flängig dag och slängdes mellan olika världar under dagen. Hemma låg ett paket från posten innehållande SATC boxen som jag så länge velat köpa. Det fungerade som morot. Bara den här grejen sen hem och kolla dvd. Några timmar hemma sen var det husgrupp och jag ville verkligen inte gå. Men jag gick. Och det var väldigt värdefullt.

När jag kom hem var jag fortfarandra trött och hade ingen energi. Men jag kände att jag behövde höra en speciell lovsång. Så jag slog på den på datorn satte på hög volym i köket och ställde mig att diska. Sen blev det organisering och städ i köket. Sen tog jag ned bokstäverna och började måla. Fortfarande med låten på repeat. För det var som att Gud längtat efter att få umgås med mig sådär. Och jag längtade också fast jag förstod det inte. Jag ville bara försvinna bort i andra landskap ett tag och film på datorn är ett fint knep. Men att hänga med Gud sådär är till och med bättre för det gör verklig skillnad inombords. Fast det är inte alltid lika lätt att komma ihåg det.

Och det fick mig att tänka på så många gånger jag inte tänker på att först söka Guds rike. För mig innebär lovsång en tydlig dialog med Gud. Jag kan släppa taget om mig och mitt och vända blicken uppåt och påminna mig om vem det är jag tror på. Det tror jag är skitviktigt att göra. Hur ska livet med Gud annars fungera? Om inte jag lägger tid på att faktiskt ta mig tid med Gud. Ibland tror jag vi tänker för mycket att det bara ska hända det här med vår relation med Gud. Helt plötsligt så är vi bundis. Men jag tror inte det, Guds löften blir liksom inte så värdefulla om jag inte ständigt i svåra tider påminner mig om dem. Och mitt perspektiv blir inte större om jag inte fäster mina ögon på Jesus. Sen är det skönt att det kan vara så att jag inte själv alltid behöver vara den som drar i relationen utan Gud själv söker upp mig. Precis som han gör med dig.

inte bara tomma ord

För ett tag sedan hade Lina Mattebo en väldigt tänkvärd artikel som gick under rubriken "Gemenskap i dejtingland" som handlade om hur familjen ibland kan bli ett hinder. Och hur församlingen så mycket fokuserar på familjerna att de som lever utan också hamnar utanför gemenskapen. Jag anser precis som hon, att det är bra att vi i kyrkan har familjen som norm. Men och nu citerar jag henne "När normen blir så stark att alla som av olika anledningar inte passar in i den mallen hamnar utanför, då har vi ett problem." För dem som inte har familjer att ta med på familjeläger, eller åka på semester med eller de som inte har någon att ta med på parmiddagarna på lördagskvällarna. Var finns gemenskapen för dem i församlingen? Lina skriver sedan " Jag vill ha gemenskap, äkta gemenskap. Ni vet, "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus". En sån gemenskap. Nu är ingen längre singel eller par, gift eller ogift, skild eller änka, förälder eller barnlös. Utan ett i Kristus, och del av den största familjen någonsin."

Igår publicerade Dagen en artikel om en bok som behandlar "trenden att vara kristen utan församling" och tillsammans med denna även en intervju med en person som passar in i den beskrivningen. En läsvärd artikel precis som vanligt när herr Jaktlund ligger bakom. Läs även hans tankar kring detta här.

Jag tror dessa fyra inlägg hänger ihop jättemycket. Jag vet inte om man kan skylla enbart på individualismen när det kommer till varför människor lämnar kyrkan. Precis som Jaktlund skriver så finns det många anledningar där några tyvärr också är att kyrkan inte lever upp till vad den utger sig för att vara. Lösningen tycker han är att pastorerna ser medlemmarna mer som konsumenter och att medlemmarna slutar vara just konsumenter.

Jag tror Mattebos artikel har en riktigt viktig poäng här. Jag tror det är den utvidgade stora familjen, som man vill utge sig för att vara, som är boven. Därför att den är inte särskilt utvidgad när det väl kommer till kritan. Vår lojalitet till vår egna lilla familj är större och är inget man kompromissar om. När jag pluggade hade jag ett år en studiekamrat som blev ensam över jul, dessutom långt ifrån sin familj. En gemensam vän tog därför och bjöd hem honom till sin familj (jag är osäker om familjen var så insatt i denna inbjudan). Han fick det året fira jul i gemenskap. Jag känner till en annan familj som nu på senare år börjat engagera sig för hemlösa på julafton de år då barnen ändå är hos deras respektives familjer. Men hur utmanande är det inte för oss att tänka på att bjuda in någon utomstående till familjens högtider? Eller kanske göra något helt nytt en jul som inte innebär att stänga in sig hemma? Nu tror jag att en nära familjegemenskap är jätteviktig och värdefull, men den får inte bli så exklusiv att vi inte kan öppna upp den för dem som inte har en sån familj.

Jag har varit med i många olika församlingar från olika samfund. Men de församlingar som erbjudit och haft en mindre gemenskap mitt i veckan har varit de församlingar som jag känt mig mest hemma i. Därför att det man utger sig för att vara har varit nära den man faktiskt är. Det finns inga perfekta församlingar. Men det är heller ingen ursäkt. Vi kan inte tala om att dela varandras bördor om vi faktiskti inte gör det. Vi kan inte säga "du är inte ensam" om ingen är beredd att hålla sällskap. Därför att det blir bara tomma ord om det inte möts upp av de vardagliga gärningarna som säger samma sak. Många gånger kan till och med vardagens små gärningar skrika högre än vilka tjusiga ord som helst. Och här tror jag vi behöver öva och bli bättre. Bättre på att hålla tyst och låta våra gärningar tala om vem Gud är.

När det kommer till individualismen så har kanske den gjort det lättare för människor att gå eller "rösta med fötterna" när man upplever att något inte stämmer och det inte går att förändra. Men jag vet inte om jag skulle säga att det är individualismen som är roten till det onda. Här tror jag man måste fråga sig vad det är man vill vara som församling och vilka konsekvenser det får i verksamhet, medlemmars liv osv. Istället för att fråga sig vad det är folk vill ha eller efterfrågar. Därför att vi behöver inte en församlingsklubb som passar in på våra moderna önskemål utan en församling som lever som den lär.

nåd och sanning

Du har säkert hört liknelsen om att "den som syndar missar målet" och då kanske i samband med någon tillrättavisande undervisning i något sammanhang. Om man är uppvuxen i kyrkan kan det vara lätt att tro att man är rätt klar eller att man inte har så mycket synd att göra upp med. För vi har lärt oss att synd är förknippat med olika moraliska frågor.

Därför kan vi lätt ordna en livsstil där vi gör "alla rätt" och på det sättet kan känna oss lugna i att vi lever syndfritt.

Och så glömmer vi bort vad Jesus gjorde med dem som trodde de var rättfärdiga genom sina gärningar.

" Att bli helig är att bli hel. Om synden gör oss brustna, skeva mindre mänskliga. Då gör helgelsen oss tvärtom mer hela, mer sanna och mer människa". Dessa ord tror jag beskriver vad synd är mer än något annat. Det är trasigheten, det som hindrar dig från att leva i frihet och i Guds överflödande kärlek som är synd. Det kan sen ta sig många uttryck en del av dem i moraliska frågor. Men det behöver inte bara vara där som synden finns.

Jag tror det är en livslång process att bli syndfri, tror vi aldrig kommer bli det fullt ut. Men jag tror vi kan göra oss fria från syndens band. Det jag menar är att vi alltid kommer ha saker vi behöver göra upp med och områden vi behöver ta itu med. Hjälpen vi har i denna process är den frihet som kommer när vi förstår vad Guds nåd betyder i våra liv. När vi förstår vad nåden innebär för oss, alltså när vi inser vilket ok vi bär på och att Jesus tar det på sina axlar och ger dig ett annat lätt ok att bära. Då hamnar vi i tacksamhetsskuld till Gud.

Den tacksamhetsskulden leder i bästa fall till att vi bestämmer oss för att aldrig hamna i samma ofrihet igen. Detta i sin tur kan leda till att när du väl upptäcker ett nytt område där du blivit ofri, där en egenskap, en känsla, tankar eller något du gjort hindrar dig i din frihet inför Gud. Då behöver du inte gömma dig bakom din ofrihet och skämmas inför Gud. Utan du kan med frimodighet basunera ut att det där som hindrar dig från att leva i frihet i ande och sanning kan dra dit pepparn växer.

Men jag tror vi kan vara så ovetande om dessa områden som hindrar oss från att leva i Guds kärlek att vi tror att de ingår i vår identitet. "Jag har svårt för att prata med människor, jag är sån", "jag vågar inte berätta om vem jag verkligen är för skulle folk veta skulle ingen älska mig..." osv osv.

Ok det här låter kanske hårt och inte så PK men. Det är en synd att tänka så. Det gör att du missar målet. Du missar själva poängen. Om du tror på Gud så måste du förstå att du är tänkt att leva i frihet (det gäller såklart även otroende). Frihet från allt det som hindrar dig från att leva i den kärlek som Gud har för dig.

Och det är en jobbig process att inse hur många saker man "hållit fast" vid i sitt liv, sitt tankesätt, sin livsstil som i själva verket hindrat Guds nåd och kärlek att nå en. Och det kan vara svårt att veta exakt hur man gör. Jag tror att allt börjar med bön, Herre gör mig mer hel. Herre lär mig dina vägar jag vill leva i din sanning osv. Sakta men säkert kommer förändringen komma. Ibland kan det vara så att du behöver tacka för saker som du ännu inte helt förstår "Tack för din kärlek" osv osv. Gud är på riktigt och om du inte förstår det och låter det bli en verklighet i ditt liv så är ett kristet liv lite poänglöst.


en liten bit i taget

Igårkväll var jag på husgrupp. En ny och positiv förändring i mitt liv, som jag själv jobbat för att få till. Det känns bra, mycket bra. Och det blev väldigt intressant. En vän var inbjuden att tala om kristen tro och politik och vårt samtal efter hans genomgång kändes kusligt likt mitt blogginlägg som jag skrivit tidigare på dagen. Roligt sånt där.

Men jag tänkte att det kanske kan vara bra att skriva lite om det frågor som kom upp efter att vi fått höra vad man kan säga om just kristen tro och politik. Om vi utgår ifrån att du läst mitt tidigare inlägg "om att världen är sjuk" så kanske någon (precis som vi i husgruppen) kände "men hur gör man då". Det är lätt att få dåligt samvete när man hör om dessa radikala idéer som får praktiska konsekvenser i ens liv. Det är lätt att känna hur dålig man själv är som inte kommit lika långt. Och vi, fast vi inte vill, jämför oss med andra och känner oss mindervärdiga.

Jag tror att det enda vi kan göra är att be Gud öppna våra ögon och hjälpa oss att komma närmare Honom. I den processen kommer kärleken till din nästa att väckas. Och när den väckts kommer det få praktiska konsekvenser. Den kommer bli en naturlig del av ditt liv, precis som kärleken till dina vänner, familj och kanske ett fotbollslag... Ungdomspastorer brukar tjata om det här med "det ditt hjärta är fullt av talar munnen" och i samband med det drar man liknelsen med hur lätt det är att älska fotboll och hur passionerade folk är för sina lag osv osv. Trots tjatet så är det en rätt sann bild av hur det fungerar tror jag. Men den kanske inte är fullt lika karismatisk som någons passion för fotboll. Och framförallt så går det kanske inte lika snabbt och enkelt att bli sådär passionerad för Jesus. Det är ju inget man bestämmer sig för och sedan är.

Det är en process. Det tar tid. Du måste jobba med det. Det kräver tålamod. Och mycket bön.

Men allt börjar med en vilja om att bli bättre, en vilja om att bli mer lik Jesus. Viljan är drivkraften som får dig att fortsätta be "dra mig närmare Dig". Och med tiden kommer du inse att du kommit närmare, att ditt liv förändrats, att vissa saker inte ens är ett projekt längre.

I serien "Klostret" som visats på svt hade en munk ett samtal i sista avsnittet med en av männen som brottades med hur han skulle göra med sitt liv utanför klostret. Den här mannen hade nämligen innan han kom till klostret jobbat inom "mjukporrindustrin" och brottades nu med hur han skulle ställa sig till det. Inte på grund av moraliska aspekter. Han visste inte säkert om han trodde på Gud fullt ut än. Men han hade upplevt något och hans syn på sig själv och sin omvärld hade förändrats i och med det. Och han kände att han inte visste om han kunde stå för det jobb han hade. Munken ger då mannen en liten vit sten och säger något i stil med : "den här stenen ska du ha i din ficka och varje gång du känner dig modlös eller tappar farten tänka på vilket ditt namn i himlen är. I uppenbarelseboken står det nämligen om att alla har en sten med sitt nya namn på i himlen, och vår livsuppgift är att ta reda på vad det namnet är. "

Ok det var inte ordagrannt men något åt det hållet. Och i Upp 2:17 står det såhär "Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat, och jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det."

Så det munken ville säga var. Att vi lever i en process och att vi kanske aldrig här på jorden kommer känna till vår fulla uppgift.

Och här kommer vilan i den insikt jag fick för snart tio år sedan. Om att ta en dag i taget, ett steg i taget. Om jag idag lever nära Gud och i Hans vilja är chansen större att jag gör det också om ett år. Om strävan framåt som hela tiden handlar om att du måste befinna dig i ett nu.

"Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet."  Joh 14:27


en liten stund med Jesus

En liten stund med Jesus,
o, vad den jämnar allt
och ger åt hela livet
en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen
och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus,
och allt förändrar sig.



En liten stund med Jesus
när synden gör mig ve
och otron vill mig hindra
att blott på ordet se;
en liten stund med Jesus
och bördan lyftes av
och faller från min skuldra
i Kristi öppna grav.



En liten stund med Jesus
och hjärtats oro flyr,
och blicken vändes åter
från jordens små bestyr
till livets verkligheter,
de ting som ej förgås
när himlarna och jorden
av sin förvandling nås.



En liten stund med Jesus,
vad frid den har med sig,
när kärlekslösa domar
av mänskor sårar mig.
Om missförstådd och sargad
från vänners krets jag går,
en liten stund med Jesus
dock helar alla sår.



En liten stund med Jesus,
vad kraft den har med sig,
vad lust den ger att vandra
på Herrens viljas stig,
vad mod den ger att leva
och lida för hans namn,
en ljuvlig försmak redan
av vilan i hans famn.


Så giv mig, käre Herre,
ja, giv mig ofta då
en liten stund med Jesus
i hemmets tysta vrå.
Mitt hjärtas djupa längtan
är denna enda blott:
en evighet med Jesus
och allt, ja allt är gott.




vilket ok bär du?

Jag har funderat på vad det är som vi svenskar kan behöva omvända oss från och vad som kan vara områden där Gud prövar oss och vår tro. När jag stod och diskade tidigare idag så tror jag att jag fick någon form av insikt. Vi är väldigt trygga i Sverige, vi har en välfärd som tar hand om oss (för det mesta) och ofta stabila socialanät, vår ekonomi är för det mesta trygg och vi hotas inte till livet för vår tro eller blotta existens. Vi har stora etablerade församlingar, med riktigt fin utrustning och ofta en hel del folk som hjälper till med allt som behövs i verksamheten. Vi har det rätt bra. Så varför skulle vi behöva Gud? Eller vad kan Han tillföra?

Vissa tänker kanske att det där är ju en fel frågeställning. Det handlar inte om att vi behöver Gud. Det handlar om att vi tror på Honom och sedan följer Hans lagar. Vi ska inte fråga vad vi kan få ut av att tro på Gud. Ungefär på samma sätt som man menar att en gudstjänst är inget man ska gå på för sin egen skull. Den går man på för att tjäna Gud och församlingen. Och att det liksom nästan är meningen att vi alla ska lida under långtråkiga former och ihåligt innehåll.

I fredagens krönika om söndagens text skriver Torsten Åhman såhär "Gudstjänstbesök kan upplevas som en börda - och i sanningens namn är det väl ibland så att de är en börda. Men meningen är att de ska vara det motsatta - en inspiration för att orka med det övriga livet. Meningen med ett ok är att bördan ska bli lättare att bära. En underbar bild!!"

Alltså jag tror vi har lätt för att tro att vi är egoistiska om vi tänker att vi ska få ut något av att tro på Gud. Eftersom vi redan har det så bra, eller bara för att vi tror att det är så en god kristen är. God men inte behövande.

Åhman skriver vidare att vi missförstått bibelordet om Jesu ok. Att vi inte riktigt fattat poängen, vi tror att det är ytterligare en sak som vi som goda kristna måste göra. Som att Jesus sagt att utöver alla andra saker du har som du behöver bära vill jag lägga också mitt ok på dig. Så att vi riktigt ska känna tyngden, så att vi riktigt ska lida för Kristi skull.

Bob Hansson skrev i sin krönika i Amos häromveckan att det finns folk som går och väntar på att födas på nytt. Och liksom tror att det är något som sker som en blixt från klar himmel. Vi går liksom och skjuter upp saker till det där livet nån gång sen då allt är annorlunda. Och tror inte att vi har en del i att faktiskt göra det annorlunda. Vi tror att det är något som helt plötsligt bara sker. Inte något vi själva målmedvetet måste jobba med, med oss själva tillsammans med Gud.

Jag tror båda dessa krönikor kommer väldigt nära det vi i vårt land har som stötessten. Nämligen vårt oberoende. Vi vill inte bli beroende vi vill ha vår trygghet i kyrkan såväl som i privatlivet. Och det är därför där jag tror vi kommer bli prövade om vi söker oss nära Gud. Vi sätter vår trygghet till olika saker och ganska ofta tror jag vi glömmer bort att ha den i Gud. Därför att vi inte riktigt vet om vi kan lita på Honom, vi är så präglade av vår tid att vi inte riktigt vågar tro sådär frimodigt som man gör i andra länder.

Så vi går och bär på vår trasighet och våra ouppfyllda drömmar, vi längtar efter en annan tid och en annan möjlighet och blir mer och mer besvikna när Gud aldrig ger den till oss. Vi undrar varför det ska vara så svårt och varför våra vänner och familjemedlemmar blir sjuka, dör, eller aldrig blir hela. Och vi förstår inte varför Gud inte hör våra böner. Och vi är så tyngda och våra röster ropar så högt att vi inte hör Jesus säga : "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt." (Matt 11:28-30).

Det är det här det trotsiga hoppet handlar om. Att hela tiden påminna sig om vem det är jag tror på. Vem Gud är, vilka Hans löften är, vad det innebär i mitt liv oavsett hur det just nu ser ut. Det trotsiga hoppet är att hela tiden komma till Gud med min otillräcklighet och erkänna den. Och i samma stund som jag gör det så lättar bördorna och jag kan andas djupa andetag igen. Det blir livsviktigt att be och läsa Bibeln därför att jag annars skulle gå under. Kristen gemenskap blir på samma sätt något livsviktigt eftersom det är där jag tillsammans med andra får hjälp att byta ok, får hjälp att trotsigt hålla fast vid löftena. Och hjälpa andra att byta ok. Sen kan det vara så att våra böner aldrig får de svar som vi ber om. Men vi kan tillsammans lyfta blicken och våga tro att oavsett vad som händer så kommer det bli bra.


om att vara realist

Jag vet inte om du känner igen dig men jag har under flera år i olika sammanhang märkt av en nedtrappning av tron på bönens makt och på vår förväntan på vad Gud kan och vill göra i våra verkliga små liv. Ofta tror jag det kommer av våra ungdomsår där vi blint rusade iväg och trodde hur mycket som helst. Vi blev utbrända på att be och tro, framförallt vi som blev tagna av 24-7 rörelsen och allt vad som kom med den. Jag har vänner som varit allergiska mot att be om helanden och helt vanliga ämnen eftersom man gjort det så mycket utan att få något som helst resultat. Man har kämpat dag och natt för olika böneämnen och slitit hårt och ändå har inget hänt.

Och någonstans i vår trötthet så har vi tänkt att det kanske inte är så att Gud hör bön. Eller det kanske inte är så att Han bryr sig om det som händer i mitt liv. Jag är kanske inte helig nog, inte lika viktig, jag tror kanske fel? Och det slutar med att vi blir "realistiska och förnuftiga" och tänker att det är bättre att vara försiktig med det man tror och det man förväntar sig. Det är bättre att lägga ribban riktigt lågt för då blir jag inte lika sårad av Gud eller av våra förväntningar.

Jag tror det är bra att vara försiktig. Men jag tror inte det innebär att vi måste sluta tro och hoppas. I en andaktsbok som utgår från texter av Dietrich Bonhoeffer finns en text som behandlar just detta. Att det är realistiskt att tro på att Gud kan och vill göra under. Det står det ju om i hela Bibeln. Ordet att tänka på lyder såhär "Motgångar är inget hinder för tron och hoppet. Därför är realisten en människa som är fylld av tro och hopp." Vi måste förstå att vi är människor med en människas förnuft och där är verkligheten inte så färgglad. Men vi tror på en Gud som skapat oss och allt runt omkring oss. Det gör oss skyldiga att lyfta blicken.

Min älskade Stinissen skrev om det också häromdagen (alltså han skrev den för längesen men texten var för ett par dagar sedan i andaktsboken...). Om hur vi frestas att tro att Gud inte bryr sig, inte har någon makt eller är intresserad av andra saker än våra små bekymmer. Och ändå står det i Bibeln att inte ens en sparv faller död till marken utan att Gud vet om det (Matt 10:29). Vi frestas att tro att det inte lönar sig att be eftersom Han uppenbarligen inte svarar på de böner vi kämpat med så länge. Vi tappar tilliten till Gud.

Är det inte skadligt att bara fortsätta att blint tro när verkligheten ser annorlunda ut? Det är ju att ljuga för sig själv. Jag är nog den förste att förespråka att man ska vara sann och ärlig mot sig själv. Och jag tror det går att vara ärlig mot sig själv och samtidigt tro att allt är möjligt för Gud. Jag tror det går att möta en verklighet och samtidigt hoppas på Gud om förändring. Jag tror att vi måste ha ett trotsigt hopp som oavsett motgångar vågar tro att allt är möjligt. Därför att vi tror på en Gud som är stor. Och vi måste våga tro att allt är möjligt även om vi inte ser hela bilden just nu. Det vi tror är det bästa kanske visar sig vara nästbäst efter det som Gud tänkt ut.


"Gud är allsmäktig, ja, "super-allsmäktig", han har en allmakt som sträcker sig långt utöver allt vi kan fatta. Av de fruktansvärda dissonanser som människorna frambringar gör han en underbar symfoni. Hans makt består i att allt, absolut allt, är användbart för honom. Han ger allt som sker en fullständigt ny mening. Det som är ont i sig självt blir till något gott, därför att Gud använder det för att bygga upp något större. Du kan tryggt anförtro honom allt, han tar hand om det på ett bättre sätt än du kan föreställa dig!" (Stinissen, Idag är Guds dag)

Och sen oavsett om vi får det exakta bönesvar eller något annat så vet jag att vi lugnt kan vila i att allt vi anförtror vår Herre hör Han. Och oavsett vad som händer så kommer det bli bra därför att vi också bett om att Guds vilja ska ske.

om ett helt vanligt liv i kloster

Det blir bara mer och mer tydligt för mig. Hur tystnaden och ensamheten har ett syfte. Ett syfte som går ned till roten av den jag är och den jag vill vara. Det är skrämmande och jobbigt men jag tror att jag för resten av mitt liv kommer vara tacksam för den här perioden. Precis som jag är för de andra perioder av ensamhet och tystnad som jag genomlevt.

Och jag tror att det går att likna vid ett klosterliv. Att fördjupa min relation till Gud är också att fördjupa min relation till mig själv och människor runt om. Det går inte att hålla uppe en mask. Eller att fly undan från saker. Därför att jag möts av det direkt när jag vaknar och det är med mig ända tills dess att jag somnar. Och det är inte särskilt kul alltid. Skulle vara så mycket skönare att chilla bort kvällen med vänner eller genom att slökolla på tv. Men jag har heller ingen tv. För att den här ökenperioden måste vara och att skjuta upp den innebär bara att jag skjuter upp min egen mognad och det jag tror att Gud tänkt ut för mitt liv.

Och jag längtar så jag dör till den där tiden då livet ser annorlunda ut. Då jag inte behöver vandra i öknen längre. Men jag hoppas att jag tar med mig mycket av det jag nu har. Det finns en stillhet och en frid, en närvaro som jag älskar. I den kan timmar försvinna utan att jag märker det. För jag är mitt uppe i ett flöde där allt går enkelt om det så är att koka saft till att sortera böcker eller läsa en bok. Därför att jag gör det i en ständig närvaro av en vetskap att Gud är med mig.

Och den nya insikten om hur bönen spelar roll i mitt vardagliga liv. I de där små (och ibland stora) frågorna som jag kommer med till Gud. Att det spelar roll för hur mitt liv ser ut. Att jag kan se hur Gud är med mig under dagens alla stunder. Det är något fint att på nytt få upptäcka.

Men det svåraste tror jag är, och det är det nog för alla på ett eller annat sätt, är att umgås med vetskapen om att jag är älskad. Idag läste jag i min andaktsbok att jag finns till därför att jag är älskad. Av kärlek har jag blivit till, mitt väsens djupaste grund är Hans kärlek till mig. Det är svårt av mängder av orsaker, mest därför att den kärleken många gånger är svår att förstå eller ta emot därför att min uppfattning om mig själv eller min omvärld är fel. Och det är jobbigt att behöva inse det. Jag kan inte fullt älska någon annan innan jag älskar mig själv. Jag tror inte heller att jag fullt ut kan ta emot någon annans kärlek innan jag älskar mig själv. Och det är det som är kärnan i att komma närmare Gud, jag kommer ofrånkomligen också närmare mig själv i den processen.

Jag tror vi alla möts av såna här perioder av öken och att det är ett tillfälle att komma närmare Gud och oss själva. Men att det är upp till oss om vi tar de tillfällena. Om vi anförtror dem åt Gud. Jag blir så inspirerad av att se programmet "Kloster" på svt. Därför att det handlar om just det här. Och det är befriande att känna igen sig. Och väldigt rörande att få en inblick i dessa mäns liv och hur några veckor på ett kloster berör dem på olika sätt.

Men jag hoppas att det som man upplever under dessa perioder, eller klostervistelser, också är något som man bär med sig sen. Som stannar kvar och påverkar resten av ens liv. Därför att det är mycket som skulle vara så ovärt annars. Om vardagen blev en vardag igen utan att jag har med mig Gud, utan att jag anförtror och inkluderar honom i det som händer. Jag är rädd för att hamna där, i oberoendet. Därför att livet är så ofantligt tråkigt om inte vetskapen om Guds inblandning är något jag lever med och ständigt måste ha som vilobänk.

konsten och Guds rike

Det finns inget som får mig att må så bra som när jag är mitt i en skapandeprocess eller när jag tar del av någon annans skapelse. Som att se en riktigt bra film som berör, inspirerar och väcker tankar och idéer allt på samma gång. Det finns en tydlig skillnad på konst som berör och konst som bara existerar. Konsten som berör har ofta ett djup som inte alltid är så tydligt, ibland kan det väcka mer frågor än svar, ibland kanske mer upprörda känslor än inspiration. Jag lyssnade för ett tag sedan på Anna Odells sommarprat i P1 och jag måste säga att det hon gjorde för ett par år sedan som gjorde henne så känd. Berörde mig, kanske mest nu efteråt när hela historien berättades. Om hennes tidigare erfarenheter av institutionen, om utsattheten och sårbarheten. Om hur hon ville sätta ljus på något som väldigt få friska får insyn i. Och de som är sjuka är det ingen som lyssnar på. Har du inte hört hennes sommarprat så rekommenderar jag det starkt.

I somras på Frizon pratade vi under ett panelsamtal om konst som upprör och provocerar och Anna Odell togs som exempel. Jag kände då inte till så mycket av vad hon ville åstadkomma. Och jag var väldigt delad till mina känslor för det hon hade gjort. Jag har aldrig varit så intresserad av att diskutera konstnärers rätt att göra vad de vill. Men något jag är djupt engegarad i är att göra utrymme för konst som berör. Och då framförallt göra plats för den i kyrkan för i världen finns den redan. Jag menar inte att kyrkan inte är öppen för konst idag. Men jag menar sån där konst som berör och inte bara är vacker eller väcker de fina känslorna utan som rör om i grytan. Av någon anledning verkar vi mest få vackra bilder av stenar i vattendrag eller kors och andra behagliga motiv. Men var är konsten som berör och upprör? Var är rösten som kommer från ett annat land som når ned till våra djup? God konst är precis som profeterna i Gamla Testamentet. De kommer med en röst ifrån en annan plats, där perspektiven är annorlunda. De visar i handling saker som folk inte kan ta in i ord. Och gestaltar beteenden, sätter fingret på rätt saker och pekar samtidigt hela tiden uppåt.

Jag tror att mycket av den konst som berör har en del av Guds rike i sig. Den konsten har blivit till i nära samarbete med Gud. Även de gånger då konstnären kanske inte själv ens är medveten om samarbetet.

Ett exempel på sån konst som för bara någon vecka sedan berörde mig var några verk av Lennart Grebelius han har gjort flera konstverk utifrån existentiella frågor. Som tex "Installationen Who am I består av 300 böcker, där sida efter sida är fylld med ett myller av svartvita spermier – totalt en miljon per bok. Verket illustrerar en genomsnittlig utlösning." (citat hämtat här.) Det här konstverket är kanske inte PK att ta upp i frikyrkan men jag tycker det säger så oerhört mycket om vår skapare. Svart på vitt har konstnären visat hur fantastiskt det är att just jag blev till. Jag hade stor konkurrens 300 miljoner andra försökte hinna före mig. Men jag vann loppet.

Det finns inget som är så befriande och inget tillfälle då jag mår så bra som när jag är mitt i skapandeprocessen eller när jag blir uppfångad av den där konsten, filmen, musiken som har en liten bit av Guds rike i sig. Därför att den vidgar perspektiven. Ger fler möjligheter på min tillvaro, låter mig förstå att allt är möjligt för den som tror. Visar på saker jag måste jobba på, och ger ofta lösningar på problem som ingen tror går att lösa. Och framförallt får den mig att komma riktigt nära den första och bästa konstnären av dem alla, Skaparen själv.

idag hjälper Herren

Det verkar ibland som att vi tror att vissa områden inte ligger inom Guds omsorg. Som att en del av livets ämnen inte har med Gud att göra, eller är bäst att lämna Honom utanför i. Så att vi kan ha kontroll eller tänka förnuftig? Jag har funderat över detta under den gångna veckan. Jag har börjat läsa en bok som heter "Guds ljusblå buss" som jag fick av min mamma för ett bra tag sedan. Det var en sån där bok som hon läst i sin tonår och som inspirerat henne. En klassiker tyckte hon. Den har legat i mina bokhyllor under de senaste åren. Men för en vecka sedan tittade den fram och jag tänkte den här ska jag läsa nu. Från första sidan visste jag att det här är en bok jag behöver läsa just nu.


För den handlar om hur Gud svarar på de mest märkliga böner och visar sin storhet för dessa Mariasystrar i andra världskrigets Tyskland. Det finns något vackert naivt i att tro att Gud kan lyssna och svara på alla böner, hur kloka eller små de än är. Och vi uppmanas ju att tro det i Bibeln, att vi kan be om vad vi vill. Att vi kan bekänna vårt hjärtas begär och faktiskt tro att vi kan få svar.


Men vad är det som hindrar oss? Dels så tror jag att vi kanske av erfarenhet har märkt att vi inte får några direkta bönesvar när vi väl har bett. Ibland har det kanske till och med bara blivit värre. Var fanns Gud då?
Och sen tror jag att vi håller vissa saker för oss själva, för de är för "heliga" (jag menar hemliga) för att prata om till och med inför Gud.


Men sen tror jag att när det kommer till psykisk ohälsa såsom depression och sorg, ångest och oro. Så tror vi inte att Gud kan fixa det. Det är mycket enklare att be att Gud ska hela cancer än att be att Gud ska hela ett brustet hjärta. Varför är det så? Kanske för att ett helande i detta fall innebär att vi måste jobba för att få ett svar. Att be att någons ben ska bli längre kan vi knappast påverka på något sätt. Men att be att Gud ska befria mig från ångest innebär att jag faktiskt måste ta itu med varför jag får ångest. Och det är ju inte så roligt. Dessutom kan ju det väcka jobbiga minnen och leda till ännu värre känsloyttringar. Vart i allt detta är då Gud? Han är precis som jag citerade från Stinissen förra veckan, mitt i det. Gud leder oss rakt igenom dessa mörka dalar för att vi ska komma ut i frihet. Vi har kanske svårt att se Guds svar när vi bad om välgång och det bara blev kaos. Eller när vi bad om frid och vi fick mer ångest. Men för att få verklig frid behöver vi kanske gå igenom de där jobbiga sakerna en gång för alla. Så att vi kan stå hela, heliggjorda och fria inför Gud. Och där på andra sidan tror jag vi alla kommer känna att det var värt det varje tår och varje timma för att komma hit till andra sidan tunneln.



Och Gud är med oss på fler sätt än vi kan tro. Det är något vi kan lita på.


Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, men idag hjälper Herren

Tidigare inlägg
RSS 2.0