www.yosofine.blogg.se

Jag njuter av födelsedag, lillebror på besök och sol med klarblå himmel.

Jag bor i ett kollektiv. Vi är 5 vuxna personer som valt en annan livsstil. Det är inte så lätt alltid, vi har olika dygnsrytm, ser rutiner och matvanor på olika sätt. Vi är olika men bildar en enhet, därför att vi valt att göra det. Så tänker jag att det är i en församling också. Man är olika och man lever med varandras olikheter, varandras olika tider men är en enhet, på grund av att man valt att vara det.

I ett samhälle där splittring och konflikträdsla tillhör vardagen är enhet och konfrontationer något unikt. Det är verkligen bakvänt. Helt sjukt när man tänker på det. Men det börjar också bli tydligt att den kulturen kommer innanför kyrkans väggar, skilssmässor, intriger, konflikter som inte kan redas upp. Det är som att vi tappat bort vad det är vi ska hålla på med. Vi har tappat fokus.

I måndags firade vi i kollektivet nattvard innan vi åt vår middag. Det var viktigt för att poängtera vår enhet som också speglar enheten i Kristus, så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

I lördags kväll suckade min Käraste och sa, "varför finns det ingen församling i den här stan som har gudstjänster på eftermiddagen"?!!

Det är som att man för att få vara med i en gudstjänstfirande gemenskap måste vara morgonpigg. Eller ok det är klart att kl.11 inte är morgon, men för vissa är det sovmorgon och har man haft en tung vecka och saker som hänt fredag och lördag kväll så är det väl inte så konstigt att man vill ägna vilodagen åt att vila och inte som alla andra dagar ha en tidig tid på dagen att förhålla sig till?

En sen natt satt jag med mitt anteckningsblock och skrev ned vad jag längtar efter för typ av församling. Tänkte att jag kunde bjuda på dem här på bloggen.


Framförmig ser jag en bild som ur en scen i filmen "Notting Hill" där vännerna sitter runt ett bord innanför ett skyltfönster. Delar gemenskap, delar liv, glädje och sorg. Det finns tid.

Att fira middag runt ett stort bord. Tända ljus, god mat och gemenskap.

Det är att vara långsam i livet. Att se till att båda fötterna står fast rotade.

Det är att dela bilder och sinnesuttryck. Att bjuda på sig själv och ge sig hän det tysta språket. Ge utrymme för bilden och låta den säga mer än 1000 ord.

Det är att hinna lyssna på varandra, på Gud och på sig själv.

Att ha en tydlig riktning. Mer av Jesus, mer av Gud är det vi söker. Tillsammans.

Det är att ge uttryck för sin längtan.

Det är vad jag söker.


(Tills jag hittat den gemenskapen firar jag gudstjänst i Filadelfiakyrkan en söndag i månaden. Välkommen nu på söndag till nattvardsgudstjänst kl.19.00, i Örebro såklart. Det är en gudstjänst för alla som tar sovmorgon men ändå längtar efter mer av Jesus.)

Jag har skrivit om det förrut, nu tänkte jag mest hänvisa till en artikel som sammanfattar en undervisning i ämnet.

Det är kanske för att jag levt med brustenhet så länge jag kan minnas i mitt liv. Men jag kan bara säga att jag har aldrig mött Gud så starkt, sett Gud verka och varit så naturlig med Gud i alla möjliga sammanhang som när min brustenhet varit så uppenbar att jag känt mig naken. Det har aldrig varit så helande som när jag blottat mitt inre, min brustenhet, och vågat tro på under. Och trots helande och befrielse finns det trasigheter kvar, sprickor i mitt lerkärl. Men jag tror det ska vara så. För det blir så mycket tydligare att det inte är mig och mina förmågor det handlar om, utan om någon annan. Skatten inuti mitt spruckna lerkärl.

Jag skrev just ett inlägg om var vi har vår identitet och sen går jag för att läsa tidningen Dagen och får på en gång en artikel som handlar just om detta. Så roligt!

"Hur ytan, inte djupet, kan förändras?

- Exakt. För mig är det viktigt att vi blir kända för att vi är medkännande, aktivt arbeta mot fördomar och diskriminering, i enlighet med Jesus och hans förhållningssätt. Och samtidigt innebär ju även det att inte tumma på sanningen." Dagen intervjuar pastorn i Jönköping pingst som bjöd in recensenter till kyrkans gudstjänst för att få höra deras reaktioner på deras gudstjänst och gemenskap. Man talar även om hur man ska förpacka kärnan i budskapet, det handlar ju om vår kultur, menar pastorn.

När vi bygger vår identitet i att tillhöra en församling och församlingens identitet ligger i att kunna erbjuda människor något i sin verksamhet. Så blir det ju tydligt att en viss kultur i församlingen skapas och konserveras samtidigt som den avskärmas från samhället utanför. Det skapas ett innanför och ett utanför. Och när man har identiteten så nära kopplad till det man gör i kyrkan så är det inte konstigt att det tar sån tid att förändra eller att det man förändrar är såna små och futtiga grejjer som att gå från pslambok till overhead och från overhead till projektor.

Det finns en annan artikel knuten till detta och det är en av dem som fick recensera gudstjänsten som blivit intervjuad. Så här säger han,

"Jag tycker de ska stå för hur de gör och vill ha det. Andra kan tycka än det ena, än det andra och mena att inget får sticka ut. Så tycker inte jag.

-Problemet är inte hur man jobbar, utan att folk inte vet om hur det egentligen är. De borde bjuda in fler så att de får se hur det egentligen är."

 

Det här med att förpacka ett budskap och att försöka anpassa sig till en annan kultur det talar ju på något sätt om att vi inte lever i det. Jag tror att om vi skulle leva i en gemenskap med Jesus, ha vår identitet i att vara räddade av Jesus så skulle vi förpacka oss själva i det som känns relevant för oss just där vi befinner oss, det skulle inte ha så stor betydelse. Det här med att vara kulturellt relevant blir en ickefråga. För det är vad det handlar om som intresserar. Det är hur vi kan ära Jesus i varje dags andetag och händelse som betyder något.

Så när pastorn säger att de söker försöka ge svar åt varför de inte når fler med sitt budskap. Så blir jag så ledsen. Är det inte uppenbart?

För en vecka sedan träffades några stycken på ett Hotell i stan där jag bor. Vi har startat en frukostklubb. En gång i månaden träffas vi kl.8 och äter en rejäl frukost tillsammans med goda vänner och nya bekantskaper. Ett av samtalen vi hade vid frukostbordet var det här med att ha sin identitet i arbetet man hade. Jag tänkte på min Farfar som levde sitt liv så tydligt för Jesus. Hela han var så genomsyrad av den vänskapen. Han arbetade på posten hela sitt liv. Ledig tid och överflöd av pengar gick till mission och församlingen. Farfar var även kolportör och såg till att förse folk med ny kristen litteratur. Men det var inte så att jobbet på posten fick mindre energi. Han var trogen och gjorde ett bra jobb där oavsett. Jag skulle vilja säga att det var ett karaktärsdrag. Och jag vill hävda att det har att göra med hans vänskap med Jesus. Farfar hade inte sin identitet i att vara en brevbärare. Hans identitet låg i Kristus, att han blivit räddad. Och efter det blev det hans uppgift att i allt föra fram budskapet om vem Jesus var. Var han än befann sig. Eftersom han så tydligt identifierade sig som en kristen fick det tydliga konsekvenser när saker runt omkring gick emot det han trodde på och levde för. Då var det inte särskilt svårt att vara frimodig. Idag känns det som att vi sysslar med eget identitetsbyggande. Vi lägger till och drar bort egenskaper och ser till att hamna i rätt sammanhang för att kunna plocka fler poäng till vår egen ära. Och får vi ett arbete som inte överensstämmer med den identitet vi byggt upp så lägger vi ingen energi i att göra ett bra jobb. För vad ska det tjäna till? Man vill ju inte att folk ska tro att man tycker det där skitjobbet är roligt... Och det är då människan blir så fruktansvärt ointressant. Livet blir så ytligt och jag undrar vad allt tjänar till? Värst är det när kyrkan blir en del av detta ytliga identitetsbygge. Hur vill vi att kyrkan ska uppfattas? Vad vill vi sända ut för signaler som kristna? Hur ska vi göra för att bli mer intressanta? Vi brottas med vår identitet som kristna eftersom kristen associeras med församlingen och den kan vi inte riktigt stå för. Vi brottas med vår tillhörighet eftersom fotbollslaget trycker på fler knappar känslomässigt än vad Jesus gör. Det är då det är så tydligt att något inte står rätt till.

Jag vet inte vad det är med de här "flas mob" filmerna som berör så mycket. Men jag börjar verkligen gråta varje gång jag ser dem. Kan det vara att det är en stor grupp människor som bestämt sig för att göra något som sticker ut, som kan vara lite obekvämt till en början man som sedan frigör så mycket frihet? Kan det vara alla runt omkring som smittas av glädjen och hakar på fast de inte vet hur de ska dansa? Eller är det att det sprider sådan glädje över livet? Jag vet inte, det kanske bara är jag men jag tycker det är så fint. Och det kanske är så att jag blir berörd därför att jag längtar och längtat hela mitt liv efter den här typen av rörelse för Jesus?! Nu menar jag kanske inte att vi ska ut och dansa på tågstationen, fast ändå, varför inte?

i år är jag äntligen med på synergy som är en konferens för kristna kreativa. Att vara utanför är kanske något bra. Därför att konstnären som är i utanförskap kan sätta fingret på en situation och genom det öppna upp för hoppet att komma med nya lösningar. Helt plötsligt ser jag mig själv och mitt upplevda utanförskap som en gåva. Tänkvärt.

På senare år har jag funnit en vila i gudstjänster som har en tydlig och genomtänkt ordning, liturgi. Att vara delaktig i en form som firats i århundranden är mäktigt tycker jag. Känslan av att äga och vara en del av en historia och ett arv och samtidigt på nytt förnya sina löften och påminnas om det Gud gjort för mig. Jag har förmånen att få vara med och göra en sådan gudstjänst möjlig. En gång i månaden samlar vi för nattvard,förbön,predikan och lovsång. Det känns spännande eftersom det är ett ganska nytt sätt att fira gudstjänst i frikyrkan.

Men det är inte bara på grund av att jag känner mig delaktig i något större som det känns bra med en sån gudstjänst. Jag har kommit fram till att det är tidlösheten som attraherar mig just nu. Det är formerna som känns anonyma och som gör det lättare för mig att slappna av och ta emot. Det är inte saker som "kulturellt relevanta uttryck", strålkastare och yttre attribut som stör intrycket. Det är avskalat och ärligt. Att följa en viss ordning gör också att jag slipper känna att jag måste leda eller bete mig på ett särskilt sätt. Jag slappnar av och deltar som alla andra och vi kan tillsammans fira det som är väsentligt.

Och det är efterlängtat.

Jag kom över ett blogginlägg på Jaktlunds blogg på Dagen idag (tack vara min K) som handlade om vems fel det var att det inte kom ungdomar till söndagsförmiddagsgudstjänsten. Anledningen var framförallt att ungdomsverksamheten hade så många möten under helgen att det helt enkelt inte fanns energi eller ork att gå på ännu ett möte på söndagen. Och det var svårt att motivera ungdomarna att gå på söndagförmiddagsmötet eftersom det var så torrt i jämförelse med deras egna möten.

Av 19 kommentarer var det ingen som ifrågasatte varför det är just söndagförmiddagsmötet som måste vara "Mötet" med stort M. Varför skulle inte församlingen kunna ha lördagskvällens möte som det gemensamma mötet? Är det så solklart att församlingens gemensamma möte måste vara på söndag förmiddagar?

I alla dessa debatter om ungdomsverksamhet och problematik så missar man en poäng. Man talar alltid om ungdomarna som om de var en separat del av församlingen. Vi måste satsa mer på ungdomarna, vi måste göra våra gudstjänster mer ungdomliga...

För mig är det obegripligt. Ungdomarna, pensionärerna, de medelålders och småbarnsföräldrara är alla en del av församlingen. Jag tycker därför att det rimligtvis borde vara så att man ville satsa mer på församlingen. För församlingen är en kropp. Det blir snefördelat om vi satsar mer på vänster fot än på höger fot och då är det inte konstigt om man hamnar i otakt. Det känns mer som att vi samtalar om församlingen utifrån olika former av livsuppehållande åtgärder.

Församlingen är en kropp och bör behandlas som en.

Jag tror att församlingen som en kropp fungerar ungefär som en vanlig kropp. Lagom mycket motion, näring, kärlek och frisk luft så mår kroppen bra. En varierad kost med både fibrer och efterrätt. 

Men kanske är det så att vi har svårt ens att se på församlingen som något levande... och då är det ju inte så konstigt om vi gör vårt bästa i hjärt och lungräddning.

Jag tror vi behöver utmanas att våga tänka ett steg till när det gäller oss själva och vad Gud kan göra i våra liv. Vi duttar för mycket och leker i fantasins värld med formler och underbara formuleringar. Men vad blir på riktigt? Vad blir konkret verklighet i vår vardag, något som man kan ta på? Eller så är vi så trötta på allt sånt att vi helt slutat upp att ens bry oss.

Vissa av oss växte upp i sammanhang där vi lärde oss att vår tro kunde flytta berg. Och vi trodde ibland så det knakade men inget hände. Vi blev besvikna och nedslagna.

Några av oss drabbades av 24/7 visionen och bad bad bad. Tills vi inte orkade be mer, trötta efter alla dygnsvakor och desillusionerade.

Sen finns vi som hängde på i profetsvängen och bad Gud uppenbara både det ena och andra. Till slut stod vi och sökte i vårt inre efter portkoden som om det var en profetisk hälsning.

Trötta och cyniska har vi nu slutat. Eller så har vi aldrig börjat. Och tackvare att vi inte ber så händer det inget.

Till alla oss vill jag ge en utmaning. Bestäm en mening som du ska be som handlar om dig och ditt inre liv. Tex "Gud gör mig hel" eller "läk mina sår" "gör mig fri" "lär mig att älska" osv. Du behöver inte tro så mycket på bönen inte vilja heller. Det är mer en riktning du önskade att du kunde gå eller som du brukar prata om. Sen ska du be den här enkla bönen minst en gång om dagen.

Du behöver inte tro det eller känna det. Din enda prestation är att be det och sedan låta Gud göra det Han är bäst på!

Ikväll kan man läsa om en rånare som var på fri fot, blev frälst, och erkände sitt brott. Det är häftigt tycker jag. Och utmanande. Mer sånt tack!

Pappa ringde ikväll. Han har köpt en ny dator och ville höra från mig (eftersom jag är familjens expert på internet och datorkultur) vad han ska göra med mobilbredband och gmail. Så jag tog lugnt och sansat på mig kundtjänstrocken och talade om i pedagogisk ton vad olika mailkonton innebär  och vad wlan och extra virusprogram innebär. Jag impade på min käraste, jag har ju ändå tre bröder men det är mig pappa ringer till. Girlpower. Sen att mina kunskaper beror på en viss internetnördighet från ung ålder är en annan sak.

 

Pappa har lärt mig massor av nyttiga saker som hur man målar, lagar rost på bilen, fixar ett trasigt avgasrör och reparera cykeln. Han har även satsat hårt på att ge mig alla verktyg och maskiner man behöver för att vara en självständig människa i hemmet. Därför vet jag vilken plugg man ska använda till vilken typ av vägg och jag har både betongborr och skruvdragare.

Jag har alltid uppmuntrats till att lära mig saker och gå framåt. Helt obrydd om könsroller har jag fått lära mig allt från husrenovering till församlingsarbete. Jag känner mig lyckligt lottad som har såna föräldrar. Och en sådan uppväxt. De har visat att det aldrig är omöjligt och aldrig försent att fortsätta ta sig an utmaningar och förändras. Det är stort.

 

80-talisterna sägs rösta med fötterna, det vill säga man engagerar sig inte eller ger inte av sin tid till något man inte känner är värt engagemanget eller tiden. Vi värdesätter vårt engagemang och vi tar inte bara efter eller ärver någons verksamhet utan att den betyder något för oss. Själviskt säger vissa, men jag vet inte jag.

För om det är så att 80-talisterna röstat med fötterna och av den anledningen inte satsat på kyrkan så kanske det är så att det betyder något. Kan det betyda att kyrkan inte är värd vår tid och vårt engagemang? Kan det vara så att kyrkan inte kommit att betyda något i våra liv?

Ja. Så är det. Precis så hemskt är det, tror jag.

Jag tror vi är många som vuxit upp med undervisning om vad Gud kan göra här och nu. Som varit på barn- och ungdomsläger där Gud berört. Jag tror vi är många som fått erfara vad det innebär att vara en lärjunge.Och uppmuntrats till att leva ett liv överlåtet Gud. Och sedan gått till kyrkan och upplevt att den inte lever upp till beskrivningen.

Ingen församling är perfekt brukar argumentet vara så här långt in i diskussionen. Nej självklart är den inte det! Men den kunde väl iallafall vara en liten smula i närheten av vad den utger sig för att vara?

Om vi har fått undervisning om under och mirakler och om väckelser och vad människor har fått vara med om tillsammans med Gud så gör det något med vår förväntan på kyrkan. Vi förväntar oss att kyrkan ska vara platsen där vi möter Gud, där under och mirakler sker och att kyrkan är den plats dit alla dessa människor som lever sådana liv träffas för att tillsammans upphöja Gud. Det är klart man blir besviken när man ser att det inte är så. Det är väl inte så konstigt.  Om det visar sig att folket i kyrkan är precis likadana som alla andra människor.

Jag förstår dem som lämnat besvikna och med krossade drömmar. Den där Guden vi lärde oss om var tydligen inte så anpassad till kyrkans verksamhet. Den där Guden och de där berättelserna vi lärde oss om var tydligen inget som vi ska erfara här och nu utan stilla minnas i samförstånd.

Men vi växte upp med tv-spel och actionhjältar. Och då blir det svårt att försona sig med tanken på att aldrig få bli en actionhjälte i Guds stora projekt.  I min uppväxt pratade man mycket om de som var med i början av väckelsen. Det pratades och längtades väldigt mycket efter väckelse efter det där magiska som verkade hända i början av 1900-talet. Men jag upplevde att samma personer som varit med och längtade tillbaka hade svårt att ta till sig de nya generationernas uttryck och längtan. Vi längtade ju efter samma sak det tog sig bara olika uttryck! Och i den brottningskampen växte vi upp och kunde inget annat än tro att det var fel på oss. Att vi på något sätt missat poängen. Eftersom vi var unga och skulle lyssna på de äldre, hur kunde vi veta att vi hade rätt i våra drömmar och i vår längtan?

Besvikelsen blandas med bitterhet över att ha levt så många år och drömt så stora drömmar. Det är inte konstigt, det vore konstigare om vi inte var besvikna på det. Det ligger hela arméer med bittra soldater som känner sig snuvade på ett krig som verkade vara en bluff. Det är sunt att de känner sig snuvade och det är sunt att de bestämt sig för att inte lägga drömmen på hyllan och ärva lite tradition istället. Vi ska vara glada åt det. Nu gäller det bara att vi blåser i hornen och kallar soldaterna tillbaks i leden eftersom vi (jag) nu är gammal nog att veta att det inte var vi som hade fel. Vi drömde rätt, vi längtade efter rätt saker. Vi måste bara förstå det och mobilisera oss och fortsätta drömma men framförallt omsätta drömmen till verklighet och gå ut i världen och berätta om den här Guden vi lärt känna. Han är på riktigt, du är på riktigt, din dröm är på riktigt. Tro det, lev det. Amen.