www.yosofine.blogg.se

Igår läste jag en bra insändare i Dagen, insändarskribenten jämförde den västerländska kristenheten med västerländskt jordbruk. Där konstgödning och bekämpningsmedel är metoden för att få grödan att gro till en stor skörd. Problemet med den västerländska kristendomen är att den inte växer, trots konstgödslet.

"Vi får lära oss att överlåta våra liv till Gud. Men att Bibeln också säger att vi skulle göra det gentemot varandra ingår inte. Därför förenas vi aldrig till den gemenskap som Gud avsett med församlingen och därmed får den inte den attraktion den borde ha. Vi längtar efter den men får inte fatt i den. Jo, glimtvis lite då och då eftersom vi är Guds barn och vi vill. Men vi är rädda att kostnaden ska bli för stor och därför stannar vi i vårt lilla trygga bås där vi sedan krymper var och en i sitt hörn."

Han skriver vidare att vi skriver böcker om Guds rike men glömmer bort att leva det. Så sant. Rätt ofta tycker jag vi pratar mer än vi lever. Vi pratar så mycket överallt att det inte finns tid att leva det. För det är ju så viktigt att prata. Jag inspireras av Shane Claiborne som gav ett löfte om att ha en begränsad tid per år att vara ute och föreläsa och prata, eftersom han ville hinna leva det också. Vet inte hur han gör numera men då när jag läste om hans löfte så var det tydligt att han fick tacka nej till massa som verkade kul eftersom det inte fanns mer tid att resa på. Det är att gå mot strömmen det.

Slutligen frågar han sig, vad ska vi göra med bibelorden: "Om inte vetekornet kommer i jorden och dör blir det ingen frukt." "Den som inte tar sitt kors och följer mig, är mig inte värdig." "Den som vinner sitt liv, han skall mista det och den som mister sitt liv för min skull skall vinna det."

Jag vet inte vem den här Börje är men jag tycker han på lite olika sätt har sköna poänger. Vi är så vana med den västerländska kulturen att vi glömmer bort att reflektera över vad som egentligen betyder något i livet. I väst är framgång och pengar lika med lycka. Gäller det också i kyrkan? I väst är att komma först lika med att vinna, är det så enligt Jesus? I väst är att skapa sig ett eget liv lika med att vara lyckad, vad säger egentligen Bibeln om det?

Den som vinner sitt liv, han ska mista det och den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. I väst behöver vi kanske inte tampas med förföljelse för vår tro. Det finns annat som gör det svårt att vara kristen. Frågan är om vi är medvetna om det?

utanför vår dörr har vinden och snön tillsammans byggt en mur. De verkar jobba bra ihop. Det var längesen jag gick med snö upp till knäna på gångvägen. Snön lamslår på ett skönt sätt. Allt går långsammare och hemmakvällarna blir vanligare. I like.

 

Häromveckan hittade jag en perfekt förvaringsväska till mina smyckesprylar. Nu när jag har en helt skattkammare med gamla knappar måste jag förvara dem på något bra vis.

 

 

Det finns dem som inte ser något värde i gamla knappar. Knappar av trä, glas och plast. I mängder av utföranden. En värld som håller på att försvinna. De skulle bara veta vad man kan göra...

 

Till exempel kan man göra ett sånt här fint halsband. Jag har återanvänt kedja, två gamla halsband samt knappar. Det enda som är nytt är spännen, ringar och ståltråd samt lite lim.

Och blir det inte fint på?

Jag blir rätt ofta inspirerad av sådant som ingen annan sätter värde på. Under kursen i textila uttryck jobbade jag mycket utifrån sådana teman. Mitt slutarbete handlade om stenen som blev förkastad av byggnadsarbetarna men som sedan användes som hörnsten, läs t ex Luk 20:17.

det är dags för vinterrensning. Jag ska slänga en hög med gamla tidningar. Innan de slängs går jag igenom dem o river ut de sidor jag vill behålla brukar bli mellan 5 och 20 per tidning. Då tidningarna är på ca 200 sidor förstår du vilken liten hög som blir kvar. Så skönt, mer utrymme både i mitt skåp och min själ.

idag tog jag cykeln till blomsterhandlarn o köpte lite vårblommor. Då passade jag på att inviga mitt nya pannband som jag gjort i helgen. Äntligen har jag lärt mig virka stora bladblommor! Tacka youtube för det!

Idag när jag pulsade med skidorna i de översnöade skidspåren hade jag en av de finaste stunder jag kan ha med mig själv. De där stunderna när man hinner ikapp och möter sig själv. Begrundar avsikten och inser vad som verkligen betyder något.

En sån sak som jag ständigt behöver påminna mig själv om är karriären. Jag har aldrig varit någon som drömt om att "bli något". Däremot har jag alltid haft många drömmar och längtar ständigt efter att få utvecklas och testa idéer och göra saker. Jag tycker det är väldigt roligt att arbeta det har jag alltid gjort oavsett jobb. Därför att jag trivs bäst när jag är sysselsatt. Hatar att bara sitta. Det finns en koppling till det jag skrev om i måndags. Om mitt älskade släktdrag som också har en svart baksida. Den där känslan av att aldrig duga eller vara tillräckligt produktiv. Att jag alltid kunde göra mer av min tid, mina möjligheter. Det är en ständig hets.

Tills jag i skidspåret frågar mig för vem jag gör det? För vem stressar jag? För vem är det jag inte duger? Kommer chefen eller arbetsgivaren vara mindre nöjd med mig? Kommer jag hamna i dålig dager? Kommer jag vara en besvikelse för min familj? Vems kärlek är det jag eventuellt kommer mista? Äsch då inser man ju hur korkad man är ibland. Inte så att jag inte ska göra mitt bästa. Men jag ska nöja mig med att ha gjort mitt bästa. För bättre än så kunde jag inte göra just i den situationen. Men det allra viktigaste att inse är för vem jag gör karriär. För då inser jag snabbt hur oviktig min karriär är i människors ögon.

Sedan tidig tonår har jag bestämt riktning för mitt liv. Det var självklart för mig väldigt tidigt i livet. Jag vill bara tjäna Dig, Dig och ingen annan. Jag sjöng den sången och menade det verkligen. Och jag kan inget annat än fortsätta sjunga just den meningen. För i mitt liv har det blivit så tydligt att det inte finns något annat som spelar någon roll. Oändliga är de tillfällen då jag varit tvungen att inse att när det kommer till mina försök att vara värdig och bra eller duktig så räcker jag inte till. Jag har för många brister. Min enda chans i livet är att leva för Gud.

Och när jag skidade där genom spåret idag var jag tvungen att konfronteras med det. För Gud behöver inte min stress. Inför Honom duger min prestation, Han blir till och med glad över att bara få hänga med mig. Helt utan krav på produktivitet.  Hur svårt det än är för mig att ta in så behöver jag det. Jag kan inte bry mig om vad världen har för åsikter, de förändras ju hela tiden ändå. Jag har bara en chef och Han bestämmer över min evighet. Något annat är inte särskilt intressant även om man kan lockas att tro det ibland. I de stunderna bestäms min riktning, min lojalitet. Och den är inte alltid till min egen fördel.

Samtidigt som jag kan vila i att så länge jag tjänar rätt Herre kommer allt att ordna sig.

Den här veckan har rusat förbi. Det gjorde inte så mycket den har varit rätt grå och trist. Igår förmiddag var jag tvungen att sätta in ett ljusterapimöte med en av de godaste vännerna. Vi åkte till stans mysigaste café som är helt vitt och som har stora fönster som man kan sitta i. Det var fint, gav inspiration och hopp om vår.

Nu drömmer jag om vad min lediga helg ska innehålla. Jag har ett lapptäcke att göra och sen mängder av idéer som kräver lite tid och inspiration. Det är oförskämt att tycka att jag måste satsa på en rolig fritid eftersom jag jobbar så mycket just nu. Oförskämt eftersom jag har ett väldigt roligt jobb. Men det är väl just att jobb och fritid inte är samma saker även om man ibland kan undra eftersom fritidssysslorna väldigt ofta liknar jobbsysslorna. Men jag behöver iallafall inte skriva några pressreleaser mitt i natten på min fritid det är skönt det.

Idag gjorde jag ett collage på jobbet av klotterlappar som ungdomarna lämnat. Det gjorde mig glad och det blev en fin affisch. Tror det är lösningen just nu, att pyssla bort vintern.

Vi hade förresten strömavbrott igen. Precis när jag kommit hem från jobbet och tänt lampan i hallen så slocknade precis allt i huset och i hela området. Månen och snön lyste upp medan jag sprang runt med värmeljusbrickan och spred ljus in i varje litet rum. En timme och en förlust i "ticket to ride" senare och vi kunde äntligen koka tevatten.

Jag hatar känslan av inte känna att man kan slappna av. Därför att jag egentligen borde göra något vettigt. Jag hatar att det enda som kan få mig riktigt behaglig i kroppen är antingen när jag har folk över eller när jag är sjuk (om jag inte jobbar). För är jag sjuk så får jag göra ingenting. Och har jag besök så är jag ju värdinna. Men annars typ en helt vanlig måndag då almenackan är blank på grund av att jag inte arbetar heltid. Så blir jag helt stirrig. Jag måste ha ett projekt. Jag börjar tänka att det bästa vore om jag alltid hade ett jobb, jag borde skaffa ett heltids tråk jobb så jag gör någon nytta. För det räknas ju liksom inte att jag gör nytta fast på oregelbundna tider.

Åh hatar att känna att jag borde ha en stickning i handen när jag surfar och läser roliga bloggar. Jag har så många stickade småsaker som jag inte vet vad jag ska göra av dem.

Och jag inser ju att det här inte kommer från mig själv. Jag ser ju att det här beteendet finns i min familj. Det flödar i en hel släkt och får dem aldrig att slå sig till ro.

Hur bryter man en sån fortplantad effektivitetsångest? Eller ska jag vara glad över den eftersom att den ofta leder mig till att göra saker och vara kreativ? Är det kanske denna effektivitetsångest som gör att jag har gjort så mkt roligt? Som gör att jag är kreativ? Och i så fall är det något bra att ha även om det är störigt?

Ibland tänker jag att det blir bättre när jag blir äldre, och jag börjar redan känna av det. Fast inte när det kommer till effektivitetsångesten. Där är det på lika mycket. Sen tänker jag att det kommer bli bättre när jag får barn. Men tänk om det inte blir det? Tänk om det blir så att jag måste vara effektiv hela tiden och det leder till att jag aldrig är med mina barn? Det går ju emot allt jag tror på.

Det störiga är också att när jag har saker att göra som inte är jobb eller sånt som brådskar så kan jag dra ut på det en evighet bara för att jag inte får lust till att göra det. Effektivitetsångesten gör att jag inte får saker gjorda för jag blir trött o opepp. Jag kommer inte igång rent mentalt.

Att lära känna sig själv är inte alltid så kul. Att inse att man kanske får leva med vissa saker, tampas med dem. Hela livet. Jag vet inte om det här är något Gud ska befria mig ifrån. Däremot måste jag hitta ett vettigt sätt att möta denna känsla på. Jag vet ju i grunden att jag är älskad som jag är. Att jag är värd att ta det lugnt ibland. Att jag inte måste vara produktiv jämt. Det här året jobbar jag mkt med det. Att lära mig själv att bara vara. Njuta av solen där ute, ha så pass mkt ro att jag kan unna mig en solskenspromenad.

Har du något släktdrag eller en sida hos dig själv som du insett att du måste lära dig leva med? Berätta!

Det finns en sång som jag många gånger sjungit rakt från mitt hjärtas mörkaste dagar. Och det har varit skrämmande hur precist sången beskriver mitt liv. Sån tröst att veta att författaren till sången skrev denna text 1855. Dessa känslor som jag bär på är inga nyheter varken för jorden jag går på eller Guden jag tror på. För 160 år sedan var Guds nåd och kärlek likadan som den är nu. Så även om jag har svårt att tro att det finns en utväg. Eller även när jag tror att det aldrig kommer gå. Så finns det personer som levt före mig som bevisar motsatsen. Det tycker jag är skönt att vila i.

"Vilken vän vi har i Jesus, trofast, kärleksfull och god! När vi frestas, när vi prövas, vill Han ge oss kraft och mod. Ofta tyngs vi ned av oro, glömmer att vi har en vän som har lovat vara med oss, hjälpa om och om igen.

Har du sorger och bekymmer, är du modlös, trött och svag? Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag. Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd. Den som sörjer vill Han trösta, den som vacklar ger Han stöd.

Är du bitter och besviken? Har ditt hjärta djupa sår? Säg till Jesus hur du känner, våga tro att Han förstår! Han som bar vår synd och plåga i sin egen kropp en gång. Älskar oss och ger oss vila, tänder hopp och föder sång!"

Det är ofta jag lyssnar på eller hamnar i samtal där livet och omöjligheten tar överhand. Vårt perspektiv är fastlåst vid att våra liv ser ut så här och att det inte finns något vi kan göra åt det.

Men det är inte sant. Jag kan säga det med sådan övertygelse just därför att jag tror att Gud finns. Och just på grund av denna lilla tro jag har så är jag inte utelämnad till mig själv och mina förmågor.

Det är på grund av att Gud finns som det finns andra vägar. Jag behöver inte själv se dem nu eller veta exakt hur det kommer gå till. Det räcker med att överlämna det där tunga till Han som vet.

Hur gör man då? Vaddå överlämna? Jo det du brottas med som du inte finner någon lösning på, det som inte verkar finnas någon utväg i. Berätta det för Gud och säg att jag pallar inte av det här, jag vet inte hur jag går vidare. Kan du hjälpa mig? Hjälp mig att se, höra och förstå och framförallt vilja.

Det är aldrig Gud som förändras, det är vi. Det är vi, människan som har en sådan möjlighet. Vi kan förändras, det är inte omöjligt, det är faktiskt helt naturligt.

Gud är god och Hans nåd varar i evighet.

Jobbar och lyssnar samtidigt på Soweto gospel Choir. Det är lite pinsamt kanske att erkänna eftersom det är min mammas favoritkör. Men jag har nog drabbats av afrikafeber. Kommer nog vara så tills Damernas detektivbyrå har slutat visas på tv.

Men det är klart att det inte är så svårt att drömma sig bort till varmare breddgrader. Allt är så enfärgat här hemma just nu. Jag längtar efter färg.

jag lånade ett par längdskidor idag och tog mig en tur. Det var inte så grått o tråkigt som det såg ut genom fönstret. Vädret var perfekt och nu infinner sig världens skönaste känsla. Svetttröttheten med rosiga kinder. Det enda som fattas är en öppen spis och en kopp varm choklad. Chokladen är faktiskt något jag kan ordna.

Jag skulle kunna citera hela boken, men det blir för jobbigt. Ber dig istället läsa Carl-Henric Jaktlunds bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar".

Jag blev inspirerad av Elisabeth som jag bor med att göra en genomgång av det senaste decenniet. Jag har haft riktigt svårt att placera rätt minne med rätt år så det här var en bra genomgång.

Januari 2000 flyttade jag hemifrån till en lägenhet i Kallhäll. Jag hängde väldigt mycket med mitt tjejgäng. Det var sköna brudar jag lärt känna på läger under gymnasietiden. Jag gick på min första bibelskola och startade mitt första och enda band. Vi överlevde bara en termin. Jag arbetade deltid på konditori och var övrig ledig tid på favoritcafét String på söder.

2001

2001 gick jag min andra bibelskola i Filadelfiakyrkan och var samtidigt ungdomsledare där. Jag firade nyår på nyårsexplosion i Jönköpng. Jag fick möjlighet att ta ett gäng tonåringar till Gotland på lite semester. Och jag arrangerade och dekorerade min första 24/7 vecka. Jag gjorde en konstutställning som skulle inspirera i bönen bland annat en Jesusfigur fylld med bilder på all världens människor. Bönelivet kom att prägla det mesta i mitt liv. Jag gick med i bönegruppen Tribe och jag inspirerades av 24/7 rörelsen.

2002

2002 gick jag min tredje bibelskola som fick mig på allvar att vilja läsa teologi på universitetet. I april hoppade jag av och började arbeta inom vården. Samtidigt flödande min kreativitet och jag arrangerade och hade min allra första modevisning på frizon. Jag hade gjort en hel kollektion av jeans, jeanskjolar och haremsbyxor av gamla jeans. Jag provocerade lagom när jag lät ett gäng killar visa upp större delen av min kollektion.

2003

Nyåret 2002/2003 var jag på maskerad utklädd till nattfjäril. Jag hängde sista terminen med Tribe och jobbade på Åhléns. I juni flyttade jag från min lägenhet i Stuvsta och mellanlandade hos mina föräldrar innan jag flyttade till Umeå.

Första terminen i Umeå bodde jag i Fridens kollektiv. Vi var tre tjejer som inte kände varann innan vi flyttade ihop. Blev en lyckad lösning och jag fick vänner för livet. Hösten präglades mycket av alla nya vänner, vi drömde om en kristen underjord och startade en bönegrupp där vi bad för staden, landet och varann. I december 2003 blev jag sjukskriven på grund av depression. Det var vägen ut ur mitt livs stora mardröm.

2004

2004 hann jag med så sjukt mkt. Jag lärde känna väldigt mycket vänner. Norrland var en guldgruva på sköna människor som gav fin gemenskap.

Jag var med och ordnade 24/7 bönerum på Lapplandsveckan och arrangerade kulturfestival med vänner under sommaren. Jag följde även med Tribe till Alingsås där Nordens största skatepark öppnades.

Jag firade midsommar i Sorsele och fick lära mig att "He som som hänn he hänn hänna."

Hösten 2004 tog jag mod till mig och bjöd på date. I okt blev så jag och min käraste tillsammans.