yosofine

Jag saknar det ibland. Vemodet och långsamheten. Jag saknar att ta tiden som den kommer och att känna att man är ett med årstiderna. På nåt sätt så kändes det som att man levde där på ett annat sätt än någonannanstans jag bott. Det blir inget hektiskt flyktande till nästa plats utan man är strandsatt. Fast på en öde ö tillsammans med andra och man gör det bästa av situationen. Långsamheten är det jag saknar mest. Det var som att man hann tänka på så mycket. Fast det var kanske mest att jag hann reflektera över det.

Det är ju inte det att jag tänker mindre eller filosoferar mindre nu. Men på nåt sätt så känner jag mig inte lika hemma här. Det finns något i folksjälen i norrland som jag känner mig hemma i. Det finns en melodi i den västerbottniska själen som går ton i ton med min. Ett djup och en långsamhet. Man får vara djup, man får ta saker på allvar.

Här vet jag inte ännu. Det är inte så tydligt. Men det är något som saknas det känner jag tydligt. Det är inte lika rått. Men jag valde att flytta. Mycket och det mesta var på grund av perspektiven. Jag visste att det fanns mer. Jag ville inte gräva ned mig i punkten där jag just fastnat jag ville vidare. Det finns en hel värld utanför ön och jag behövde ta mig närmare den. Det är väl den viktigaste av mina lärdomar. Att aldrig stanna. Att aldrig nöja sig med mindre än att man kan gå vidare och att det finns en fortsättning. Att man inte måste vara klar och att man inte måste stanna i ett skede. Livet går vidare och livet innebär förändring. Liv är lika med förändring. Och jag behövde följa med förändringen annars skulle jag inte leva.

Men jag har blivit påmind om den där melodin de senaste dagarna då det visats ett program, tillflykt, om David Sandström. Det programmet är precis vad jag pratar om.