yosofine

Idag var jag med om frosten för första gången i höst. Det är alltid så speciellt tycker jag. Just denna gång var jag och min Käresta på väg för att handla mat till hemresan imorgon då vi upptäckte att vi var tvugna att skrapa alla rutor på bilen.

Vi har varit på en resa genom landet som också inte kan låta bli att också vara en liten tidresa. Men det var inte så farligt denna gång mot vad det brukar kunna vara. Den här helgen har jag njutit av att träffa kära vänner och återse gamla platser. Ibland känns det trångt men nu kändes det skönt och lugnt. Det var väl mest för att vi inte planerat in så mycket och för att jag slapp träffa alla i en hysterisk "åh är du här?!"-konversation. Skönt att bara få sitta ned och se på Idol med favoriterna.

Det blir också så tydligt hur livet för en till olika platser i olika tider. Jag tycker väldigt mycket om det. Det ger utrymme för förändring och utveckling. Vi konstaterade att det kändes som att vi avancerat sen vi flyttade. Vi har ökat våra möjligheter till mognad och till arbete på ett sätt som inte var möjligt i vår gamla hemstad. Samtidigt är det vemodigt. Alla mina fina vänner som man aldrig tillåts träffa. Det känns ensamt samtidigt som jag känner stor tacksamhet till de vänskaper jag har kvar. Det är fint att kunna mötas när som och aldrig behöva börja om från början utan istället ta vid där vi senast sågs. Det är sann vänskap, det är livsglädje.

Jag blir alltid lite filosofisk såna här gånger men har inte tid att skriva mer nu. Dags att sova för imorgon ska vi hem. Hem till vår nya hemstad och till en vardag som vi faktiskt trivs med riktigt mycket. Trots stressen.