yosofine

Det finns många som inte känner sig hemma i sitt sammanhang. Man tror att det är en själv det är fel på eftersom alla andra verkar trivas. Det finns dem som känner sig mer hemma i en kultur som för övriga sammanhanget är främmande.

Jag är en sån. Hemlös. Jag känner mig inte hemma men jag försöker febrilt att göra det. Jag kämpar och försöker. Jag engagerar mig och låter mitt liv gå ut på att göra ett litet utrymme för mig. Jag kommer ändå till slut alltid fram till samma slutsats. Jag är hemlös.

Jag har vuxit upp i kyrkan och lärt känna en Gud som visat sin trofasthet mot mig. Jag vet att Han finns och Han är min vän. Men jag kan verkligen inte stå ut i den byggnaden som Han lovsjungs i. Jag vill ut jag vill ha mer jag vill bort från stelheten och det onaturliga.

I helgen pratade vi om framtidens kyrka och mitt hjärta bultar. Jag längtar så vansinnigt efter ett sammanhang som är äkta. Jag längtar så vansinnigt efter att slippa be om ursäkt för mitt sätt att uttrycka min tro. Jag längtar så vansinnigt efter en nära gemenskap som vill dela vardag, tvivel, syndanöd och befrielse.

Jag har insett att jag inte måste passa in i mallen. Gud har inte bara ett sätt att uttrycka sig så varför ska Hans folk ha det? Jag har valt att stanna kvar hos Honom och så många gånger kommit fram till att kyrkan kanske inte är mitt hem. Jag har varit tvungen att komma fram till det igen. Det är inte bara jag som behöver förändras. Ska vi se en framtid av efterföljare så måste vi skapa fler församlingar och de måste se annorlunda ut för vi som följer efter Jesus är olika.