yosofine

Jag förundras ibland av hur blinda vi är för den stora bilden. Hur svårt vi har att jämföra oss med andra och framförallt de som bär på så uppenbart mycket sår. Vi klarar inte av det. Är det för att vi blir påminda om våra egna? Vet vi inte om att vi är förlåtna? Att vi kan få läkedom och nåd? Nej vi gör nog inte det för vi vill inte veta av vår egen synd, vår egen bortvändhet. Vi vill tro att vi är ok, att vi är skötsamma och följer alla regler och att det är det som en gång kommer rädda oss. Det är som att vi tror att vi kan leva utan synd om vi har en "kristen livsstil". Vi kallar det för helgelse och genom vårt fina leverne skiljer vi oss från dem som inte tar Gud på lika stort allvar. Jag tror vi hamnat hos fariséerna.

Det är oändligt många som på olika sätt vill få oss att tro att det inte finns någon synd. Att Jesus inte har något att förlåta, eller att allt redan är gjort och därför spelar nuets handlingar ingen roll. Det är inte bara Gardell som har en tveksam bild av vem Jesus egentligen var och vad det innebär att vara kristen. Det har även vi inom kyrkan. Jag är uppvuxen i en församling där de annorlunda, de som kämpade lite mer, de smutsiga, de som ifrågasatte stöttes bort. De som var öppna med sin synd och bad om förlåtelse fick inte längre dela gemenskap. Som att man trodde att det skulle svärta ned hela församlingen? Som att man trodde att det gjorde församlingen mer helig och ren att stöta bort det smutsiga?

Det är så ofta som jag tror att vi helt har tappat poängen i kyrkan. Vi är syndare. Tack och lov för det. Det är ju för att VI ÄR SYNDARE som Jesus kan befria oss. Det är ju på grund av vår synd som Gud i sin storhet kan visa sin enorma nåd. Om och om igen. Om du tror att du blir syndfri för att du blivit kristen så tar du fel. Om du tror att du hamnade i gräddfilen så har du inte fattat någonting. Att vara kristen är att hela tiden inse vilket bortfall som finns inom mig själv. Att ständigt måsta bli påmind om att Jesus dog för min skull. I nåd visade han sin kärlek till mig.

Det handlar inte om att acceptera synden och tycka att det är ok. Men det handlar om att inse att synd är så mkt mer än enskilda handlingar. Det är min bortvändhet från Gud. En handling kan föra mig bort från Gud likväl som en attityd, en längtan eller en kärlek kan. Och det är inte ett hopplöst erkännande att jag aldrig blir syndfri. Relationen med Gud gör att nya synder uppdagas hela tiden. Ju närmre jag kommer desto mer inser jag min synd. Eftersom Gud är helig så är det helt naturligt i vår relation. Jag behöver Jesus för att kunna närma mig Gud så pass. Jesus är min biljett. Hans död på korset gör det möjligt för mig att frimodigt vända mig åter till Gud coh kasta mig i Hans armar. Det handlar inte om mitt perfekta liv, min brist på "synd", min "normalitet" eller brist på dåliga egenskaper. Det är tack vare Jesus.

Och om vi skulle förstå det skulle vi älska varandras sår och bräcklighet för det skulle påminna oss om vilken nåd över allt förnuft som vi har tillgång till.