yosofine

Idag läste jag en bra insändare igen i tidningen Dagen. Du kan läsa hela här. Ja, det är ju som att kyrkan i mångt och mycket hamnat i kulturell stiltje de senaste 20 åren. Det var inte förrän jag var 20 som jag började inse att min kyrkliga hemlöshet hörde samman med den totala avsaknaden av levande kultur i kyrkan. Fanns det nån gång något nyare kulturellt uttryck så var det någon konstig lovsångsdans med tjejer som viftar med små sjalar. Det var liksom inte det som tilltalade mig. Den distans som växte sig större och större för varje medveten dag berodde på det avstånd kyrkan hade för nutida kultur. Och inte har det blivit bättre. Inte ett dugg.

Det är få gånger jag kan gå till Kyrkan och känna mig estetiskt inspirerad eller åtminstone inte estetiskt frustrerad eller provocerad. De flesta gånger jag smärtfritt kan gå till kyrkan är när jag besöker en Luthersk kyrka. Därför att de sen långt tillbaks bestämt uttryck och utseende. Sen ändras en del små saker i takt med tidens förändring vilket gör att gudstjänsten alltid känns tidlös och samtidigt relevant. Går jag till en frikyrka blir jag alltid påmind om hur avsaknad av tradition och liturgi istället skapat innehållslösa uttryck och uttjatade mönster som inte tänkts igenom ens första gången de användes. Ok riktigt så hård behöver jag kanske inte vara? Jo. Tyvärr. Och inte ens när man "försöker" vara lite kulturellt relevant så lyckas man. Och vet du varför? Jo därför att man inte lever i kulturen vilket resulterar i att "försöket" blir innehållslöst och patetiskt.