är det verkligen så det ska vara?
Tycker det är lite knepigt. Nog för att jag gett mig in i diskussioner förr om lovsång kontra psalmer. Men ärligt talat det är ju inte där skon klämmer. Problemet är att det finns rörelser inom kyrkan (de kallas ungdomar) som har nya idéer och ny musiksmak och som ställer andra krav. Problemet är inte att man dissar en musikskatt problemet är att tiden förändrats och i och med det även vi. Jag är inte kristen för att vi har en fin musikskatt eller på grund av att vi har en fin kulturell historia. Den skatten kommer aldrig försvinna, den finns inspelad och gång på gång så kommer den upp i olika former både i kyrkorna och på musikscenen. Tro mig, den kommer inte dö ut, men den kommer kanske inte se likadan ut.
Precis som i allt annat så betyder förändring att saker ändrar på sig. Det betyder inte att det blir sämre. Det blir bara inte som det varit. Utan något har vuxit och tagit ny form. Om det är så att det växer och tar ny form får man inte skrämmas. Det är precis så det ska vara om något är levande och fungerande.
Sen kan jag inte låta bli att fundera över om det verkligen var meningen att väckelsesångerna och läsarsångerna skulle bli betraktade som en viktigt kulturskatt. Hade de inte ett klart syfte att upplysa mänskligheten om Jesus Kristus på ett sätt som var kulturellt relevant då?
Det LÅTER ju så självklart!
Varför kan det inte få VARA det??
Man blir ju mörkrädd.
Tänk vad hemskt att lovsång och Alpha skulle komma här och förstöra allt. Att det bara kan få hända!! Varför GÖR inte Gud nåt åt detta elände???
Jag tror bollen ligger hos oss. Gud gör redan massor. Det är vi som måste ge Honom utrymmet i våra liv och i våra samlingar.
Bra inlägg! Det obegripligt att så mycket känslor som (i kyrkan) kan vara investerat i en viss tids musik. Jag kan förstå att varje generation har sin preferens men att den sen ska få lägga locket över allt annat är blott och bart korkat. Men jag tror att det kan vara en symptom på att många av oss som finns i kyrkan idag inte längre är direkt sprungna ur en rörelse från Gud utan är en förvaltande och därmed utdöende generation. Har man levt nära en eller varit med i en tid då Gud handlat och gett upphov till nya kreativa och kulturella uttryck borde man ha mer förståelse för att Anden tar sig nya uttryck i varje ny tid och kultur. Samtidigt är jag lite undrande över hur trettio-, fyrtio- och kanske också 40-talist generationen i kyrkan kan gilla en musikstil och kultur när det kommer till det "sakrala" men en helt annan hemma i den privata musikkonsumtionen. Det kanske kan vara ett tecken på att tron inte handlar om efterföljelse och mission utan mer om ytlig religiositet och inlärt beteende. Gud låt ditt rike komma i en ny generation och låt oss få se tusen blommor blomma!
Ja på något sätt verkar tron förväxlas med kulturella uttryck. Kanske är det så att många "40-talister" lever med för stark anknytning till en tid då denna musik hade en innebörd av Gudsnärvaro både för dem men också i samhället. Nu blir det en känslomässig nostalgi som förväxlas med Guds närvaro eller inbillning att det är att leva ut sin tro. Och vi yngre som inte vuxit upp med den relationen utan går direkt till mötet med Gud. Vi ser inte funktionen av sångerna, för vi har andra sånger och andra sätt att uttrycka vår tro och vår hängivenhet på. Det blir helt klart ett problem när vi i kyrkorna har slutat ge Gud utrymme och istället gett vår historiska kultur det utrymmet. Det har skapat tomrum i de unga och en falsk känsla av trygghet för de äldre.
