gemenskapens år
Om 2008 var jobbets år så vill jag att 2009 ska bli gemenskapens år. Jag önskar att det här året får präglas av middagar, goda och långa samtal och strategispelande. Jo, jag är en sån nörd jag vet. Som tonåring skämdes jag över att storebrorsan satt i vardagsrummet och spelade Risk med sina vänner. Det var ju så himla nördigt. Men jag har åkt dit big time. Mina absoluta favoriter just nu är Settlers och Ticket to ride. Har du inte testat rekommenderar jag att du gör det snarast. Har du inget hemma kan du komma till jobbet för vi har köpt in både Settlers och Carcasonne. Det är få saker som gör livet så värt att leva som att ha någon att dela det med. Utan familj, kärleken och vännerna så blir livets innehåll inte lika värdefulla. På något sätt så är gemenskapen den som ger erfarenheten ett värde.
Jag kollade i mitt arkiv ikväll och tyckte det var lustigt hur lite jag skrev för ett halvår sedan och hur mycket det blivit sen dess. Kan bero på att jag slutat plugga och därför har mer tid att uttrycka mig fritt. Fast jag känner att jag borde ha utnyttjat bloggen mer under min studietid eftersom det är ett sånt bra sätt att föra dagbok över mina tankar.
Jag tänkte faktiskt återanvända ett blogginlägg från 2006 som går under samma tema som det jag just skrivit. (Inte spelen utan gemenskapen). På den gamla tiden brukade jag skriva ett helt kapitel åt gången. Jag har därför försökt korta ned inlägget lite så du ska hinna med något annat än läsa mitt inlägg idag...
"Hur vore livet om man inte hade nära vänner att dela det med? Någon att tala med när allt är jobbigt, när oron och ångesten kryper närmare ha någon som säger stopp vad är det frågan om? Har just avslutat ett 20 minuters samtal med min närmsta vän. Han har lyssnat till mina ibland diffusa tankar. Ibland har han inte lyckats svara men bara genom att vara där och ta sig tid till att just lyssna så öppnas dörrarna till mina djupaste tankar och jag får hjälp att lösa knutar som jag själv inte kunnat ta hand om. Hur ljuvligt är inte livet med alla dessa vänner som säger vad de tycker och får en att tänka minst en gång till på en fråga? Hur saligt är det inte att vi tycker olika i frågor och med våra diskussioner kan komma till ny förståelse! Att dela varandras fel och brister och ändå i slutet av dagen få höra ett ”jag älskar dig som du är”.
Livet handlar inte om att vi ska leva våra liv så problemfria som möjligt utan handlar om hur vi tar oss igenom problemen. Det är inte problemen som är själva problemet utan hur du väljer att möta det. Jag vill se mitt liv som den möjlighet den är. Jag vill inte titta på framtiden och fastna i oron över vad det kommer att bli av mitt liv. Jag vill leva mitt liv idag och i framtiden se tillbaks på ett liv fullt av olika händelser och arbeten. Jag tror vi väldigt lätt fastnar i en oro över hur våra liv ska bli. När vi istället borde leva våra liv idag som vi vill att de ska vara också i framtiden.
Gud säger att vi inte ska oroa oss för vår morgondag att varje dag har nog av sin egen plåga. Och visst är det så. Varje dag är för många en plåga och har varit för mig med i alla fall i omgångar. Min ambitionsnivå för vad jag ska klara av har många gånger varit en plåga. Mina egna krav har varit det som många gånger fått mig att prestera ingenting. Framförallt har jag inte lyckats med det jag ska på grund av min bild av hur jag borde vara. Min strävan inför att få ett jobb i framtiden har grusat mina möjligheter till att göra bra ifrån mig här och nu. Vilket grusar min chans till att få jobb i framtiden. Visst låter det korkat? Men det är ju så ofta så det är! Vi fastnar i stressen över det som vi inte kan göra något åt och hindrar oss idag från att göra det som vi faktiskt kan göra något åt.
Det är här vänskapen kommer in. Om vi tar oss tid till att samtala med våra vänner att ha gemenskap med dem. Men framförallt att ha gemenskap med Honom som känner oss bäst och vet allt om oss nu och i framtiden. Om vi tar en dag i taget men blickar framåt. Om vi gör det så tror jag med största säkerhet att vi kommer få allt det andra också. För i gemenskapen kommer eftertanken och vilan och i vilan klarar vi av att göra så mycket mer än vi tror att vi kan."
Jag kollade i mitt arkiv ikväll och tyckte det var lustigt hur lite jag skrev för ett halvår sedan och hur mycket det blivit sen dess. Kan bero på att jag slutat plugga och därför har mer tid att uttrycka mig fritt. Fast jag känner att jag borde ha utnyttjat bloggen mer under min studietid eftersom det är ett sånt bra sätt att föra dagbok över mina tankar.
Jag tänkte faktiskt återanvända ett blogginlägg från 2006 som går under samma tema som det jag just skrivit. (Inte spelen utan gemenskapen). På den gamla tiden brukade jag skriva ett helt kapitel åt gången. Jag har därför försökt korta ned inlägget lite så du ska hinna med något annat än läsa mitt inlägg idag...
"Hur vore livet om man inte hade nära vänner att dela det med? Någon att tala med när allt är jobbigt, när oron och ångesten kryper närmare ha någon som säger stopp vad är det frågan om? Har just avslutat ett 20 minuters samtal med min närmsta vän. Han har lyssnat till mina ibland diffusa tankar. Ibland har han inte lyckats svara men bara genom att vara där och ta sig tid till att just lyssna så öppnas dörrarna till mina djupaste tankar och jag får hjälp att lösa knutar som jag själv inte kunnat ta hand om. Hur ljuvligt är inte livet med alla dessa vänner som säger vad de tycker och får en att tänka minst en gång till på en fråga? Hur saligt är det inte att vi tycker olika i frågor och med våra diskussioner kan komma till ny förståelse! Att dela varandras fel och brister och ändå i slutet av dagen få höra ett ”jag älskar dig som du är”.
Livet handlar inte om att vi ska leva våra liv så problemfria som möjligt utan handlar om hur vi tar oss igenom problemen. Det är inte problemen som är själva problemet utan hur du väljer att möta det. Jag vill se mitt liv som den möjlighet den är. Jag vill inte titta på framtiden och fastna i oron över vad det kommer att bli av mitt liv. Jag vill leva mitt liv idag och i framtiden se tillbaks på ett liv fullt av olika händelser och arbeten. Jag tror vi väldigt lätt fastnar i en oro över hur våra liv ska bli. När vi istället borde leva våra liv idag som vi vill att de ska vara också i framtiden.
Gud säger att vi inte ska oroa oss för vår morgondag att varje dag har nog av sin egen plåga. Och visst är det så. Varje dag är för många en plåga och har varit för mig med i alla fall i omgångar. Min ambitionsnivå för vad jag ska klara av har många gånger varit en plåga. Mina egna krav har varit det som många gånger fått mig att prestera ingenting. Framförallt har jag inte lyckats med det jag ska på grund av min bild av hur jag borde vara. Min strävan inför att få ett jobb i framtiden har grusat mina möjligheter till att göra bra ifrån mig här och nu. Vilket grusar min chans till att få jobb i framtiden. Visst låter det korkat? Men det är ju så ofta så det är! Vi fastnar i stressen över det som vi inte kan göra något åt och hindrar oss idag från att göra det som vi faktiskt kan göra något åt.
Det är här vänskapen kommer in. Om vi tar oss tid till att samtala med våra vänner att ha gemenskap med dem. Men framförallt att ha gemenskap med Honom som känner oss bäst och vet allt om oss nu och i framtiden. Om vi tar en dag i taget men blickar framåt. Om vi gör det så tror jag med största säkerhet att vi kommer få allt det andra också. För i gemenskapen kommer eftertanken och vilan och i vilan klarar vi av att göra så mycket mer än vi tror att vi kan."
Kommentarer
Trackback
