räddad och kallad

Efter att ha läst Dagens alla artiklar om "Den stora kyrkflykten". Finns det några saker att särskilt lyfta fram. Har föreningsformen, verksamhetskyrkan tagit över så att själv meningen med församlingen glömts bort? Måste vi försöka få ungdomarna att förstå? Ska det inte gå av sig själv? Är det verkligen så att vi ska lägga tid på att fostra människor som brinner för samma sak...om vi märkt att det inte fungerar? Är det inte så att om vi verkligen vill att ungdomar ska fatta grejjen med församlingen.. att vi då måste vara beredda på att de faktiskt tar det på allvar och ställer krav på oss och vår verksamhet? Kanske måste vi våga acceptera att ungdomarna vill att vi tydligare visar vad församlingen är mer än verksamhetsberättelser och gräl om färg på gardiner. Kanske är det så att vi då måste sälja våra fastigheter och offra allt vi under så lång tid byggt upp?

Det finns något som jag ofta kommer tillbaka till. En tanke som för några år sedan slog mig och som fortsätter göra det med jämna mellanrum. Till kyrkan går man för att möta Gud. Vi måste våga inse att kyrkan har med Gud att göra och det innebär att vi måste ge människor utrymme och möjlighet att få ett personligt möte med Honom. Om Gudsmötet uteblir vad ska jag då med kyrkan till? Det handlar inte om att frälsa människor till söndagsförmiddagsmöten. Eller till att bli ännu en medlem i statistiken. Vad är frälsning då?

Jag tror vi ofta hamnar i två diken. Antingen sysslar vi med frälsning eller så sysslar vi med helgelse. Jag tror att vi måste syssla med båda hela tiden. Att vara kristen är att veta att du är räddad från det mörker och den avgrund som just du står nära. Jag tror att det vi blir räddade från är olika för olika personer och i olika tider. Men jag tror att det generellt har med förståelsen av nåden att göra. Att vara räddad är att förstå vad nåden betyder i just ditt liv, att få en relation till nåden. Men när du vet att du är räddad så blir du också kallad till att följa. Och det är här livet tar en intressant vändning. Vad i ditt liv utmanas av Jesu liv och gärningar? Vad i hans livsstil provocerar dig? Det är först när du tagit itu med detta som livet som kristen blir intressant och meningsfullt. På vilket sätt kan du återspegla Honom i ditt liv? Kan du offra ditt liv för det du tror på? Kan du ge allt du äger? Är din räddning något värd så blir svaret ja, tveklöst JA. Vi är inte kallade att gå på söndagsförmiddagsmöte eller att avhålla oss från sex och alkohol. Att vara kristen handlar om något helt annat (som visserligen kan ta uttryck i det jag just skrivit men inte nödvändigtvis). Det handlar om att följa Jesus. Du i din vardag just där du är har Jesus som förebild och vägledare. Och eftersom våra liv inte ser likadana ut kan heller inte efterföljelsen se likadan ut. Den måste växa inom dig och få uttryck genom din stämma på det sätt som ditt hjärta slår.

Men vi verkar tro att bara vi går i kyrkan så är vi frälsta. Så länge våra barn står kvar som medlemmar så är det inte ute med dem. VAKNA. Det är ute med oss alla. Det är nåden som måste skrivas i våra liv, först då är vi räddade.

Att vara räddad sätter krav på gemenskapen. En gemenskap där man delar erfarenheten av att vara räddad och där  man tillsammans omsätter det i praktik är givande och det gör att man växer som människa eftersom man kan dra lärdom av dem som levt lite längre med den erfarenheten. Men om kyrkan är allt annat än gemenskap och om kyrkan handar om allt annat än att dela erfarenheten av att vi är räddade. Vad ska vi då med den till?

När vi blivit räddade har vi också insett att vi måste omsätta vår tro i gärningar i våra liv. Vardagliga gärningar som talar om att jag är räddad av nåd och det finns möjligheter till förändring. Vi måste inte ha det så här. Runar Eldebo skriver i boken "Det är inte livet jag brottas med - det är Gud" så här: "Det är i kampen mot Gud som en människa är menad att bli till. Det är här som hon finner sitt esse. Det är också här som hon finner perspektiv på gott och ont. Djävulen, säger teologin och kyrkan, är den som viskar i människans öra att allt står väl till. Djävulen är den som lugnar människan och säger att nu räcker det, bättre än så här kan saker och ting inte bli. Det djävulskt onda försöker med alla medel att hindra en människa att möta Gud och ta upp denna kamp".

Så min utmaning till dig den här tisdagsmorgonen är att utmana tanken "Bättre än så här kan saker och ting inte bli". Det kan alltid bli bättre. Och med Jesus i båten kan du le mitt i stormen.

Kommentarer
Postat av: Jenny

Tack.

2009-02-03 @ 13:49:20
URL: http://wappadou.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0